I CD-spelaren: Siri Karlsson

Siri Karlsson
Gran Fuego
(Flora & Fauna)

Siri Karlsson är/var tre personer.

Dels en kvinna som ska ha levt i Småland på 1800-talet. Hon sjöng och spelade psalmodikon. I hemmet fanns souvenirer från Kina och Afrika, där hennes släktingar varit missionärer.

Dels är Siri Karlsson också en musikduo: Maria Arnqvist, altsax/sång, och Cecilia Österholm, nyckelharpa/sång.

Siri Karlsson-duons nya, andra album, ”Gran Fuego”, kan vara en klingande tolkning av småländskan Siri Karlsson uppdaterad till 2000-talet.

Inledningsspåret, ”Där allting börjar”, är en kakafoni av musikinfluenser. ”Sierra Nevada” låter som om Arbete & Fritid, Träd Gräs & Stenar och Kebnekajse spelar tillsammans och på samma gång. I ”Den gamle” samspelar saxofon och nyckelharpa så fint och nästan traditionellt folkmusikaliskt, för att i följande spår, ”Lament”, hamna i medeltida kyrkomusik med underliggande ordlös sång.

”Jakob Grape” inleds med elektrisk afro-gitarr, ”The Wild Wood” låter som ett svenskt spelmanslag på marsch genom Tolkien-skogen och ”Postludium”, avslutningsspåret, framförs av Maria Arnqvist, tror jag, på harmonium, tror jag också. Stycket spelas växelvis av kyrkomusikern och positivhalaren.

Några exempel, bara. Bl a Jari Haapalainen, trummor, Simon Svärd, elgitarr, och Olof Misgeld, fiol, har hjälpt till med det musikaliska.

(Hifi & Musik 2011)

PS. Först lanserar Siri Karlsson, alltså den kvinnliga duon, en myt om att de tagit sitt namn efter Siri Karlsson, alltså den kvinnliga folksångerskan/musikern i Småland, och sen – när man som recensent ställt upp på myten, inte vill avslöja den och dom utan fortsätter att bygga på – då går Siri Karlsson-fräckingarna, alltså duon, själva ut och säger att Siri Karlsson, alltså den kvinnliga förebilden och musikern, är påhittad.

Hon har aldrig funnits. Dubbel- eller t o m trippelfräckt.

Kajsa Grytt i Hammenhög

Kajsa Grytt
Garaget, Hammenhög

”En gång till … har aldrig känt så här förut”, sjunger hon i låten ”Allt faller”.

Det är en nyckelformulering, en exakt beskrivning av den dragkamp som kännetecknar Kajsa Grytts sång, musik och liv. Ljuslågan som lockar och skrämmer, som hon söker sig till samtidigt som hon försöker rädda sig från att brinna upp.

Hon poängterar: ”Jag vill bara ha mer” (också i ”Allt faller”).

Kajsa med band. Foto: Joakim Kocjancic.

Konserten bygger på Kajsas senaste album, ”En kvinna under påverkan”, samt några låtar från Tant Strul och även duon med Malena Jönsson. Men de äldre låtarna snarare stör än kompletterar. Kanske för att jag följt Kajsa Grytt så länge att vet jag hur jag vill ha Tant Strul.

Jari Haapalainen, som producerade nya albumet, leder Kajsas fyrmannaband. En oerhört skicklig elgitarrist men exakt i motsats till spontan. Ibland är kompet lite för mycket av högljudd, muskulös rock. Det blir mer luft och fler nyanser då också Kajsa tar på sig sin elgitarr.

Men usch, så negativt jag skrev. Det här var en suverän konsert! Jag är mycket förtjust i Kajsas förmåga att göra låtar som åbäkar sig fram till en melodi. Där finns egentligen inga melodier men de är bra. Och varje text är en berättelse som snittar ut en bit levande liv.

Hon sjunger om kärleken förstås, i låt efter låt: ”Jag klarar mig ändå”, ”Jag ska ramla och trilla”, ”Den finländska dimman”, ”Som om himlen var här”… Kärleken som kärlek i sig men också en symbol för hela livet. Räddaren i nöden men även som livets Karon.

”Min pojke och Manhattan” och ”Femton” är ömma, lite sorgsna mammasånger. Kajsa Grytt har precis fyllt 50. En bekymrad mor och en kvinnlig rockstjärna, som på scen (och i livet?) lever ut sin kvinnliga rockstjärnemyt.

Hon sjunger som ingen annan än sig själv. Om det är ordet: Kajsa sjunger, ropar, skriar tills hon blir ett med texten och melodin. Då tar rösten över, börjar leva sitt eget liv.

Rösten – hennes sång, rop, ljud – kommer inifrån hela hennes kropp och liv. Oetmotståndligt. Då finns det ingen i Sverige som sjunger bättre och inte vackrare heller. Där upphör musiken att vara musik och blir liv till 100 procent.

Sista låten heter ”Därför”, en smocka mot girighetens egoistiska samhälle: ”Det är farligt, det är sjukt …”

(Ystads Allehanda 2011)