Kajsa Grytt i Hammenhög

Kajsa Grytt
Garaget, Hammenhög

”En gång till … har aldrig känt så här förut”, sjunger hon i låten ”Allt faller”.

Det är en nyckelformulering, en exakt beskrivning av den dragkamp som kännetecknar Kajsa Grytts sång, musik och liv. Ljuslågan som lockar och skrämmer, som hon söker sig till samtidigt som hon försöker rädda sig från att brinna upp.

Hon poängterar: ”Jag vill bara ha mer” (också i ”Allt faller”).

Kajsa med band. Foto: Joakim Kocjancic.

Konserten bygger på Kajsas senaste album, ”En kvinna under påverkan”, samt några låtar från Tant Strul och även duon med Malena Jönsson. Men de äldre låtarna snarare stör än kompletterar. Kanske för att jag följt Kajsa Grytt så länge att vet jag hur jag vill ha Tant Strul.

Jari Haapalainen, som producerade nya albumet, leder Kajsas fyrmannaband. En oerhört skicklig elgitarrist men exakt i motsats till spontan. Ibland är kompet lite för mycket av högljudd, muskulös rock. Det blir mer luft och fler nyanser då också Kajsa tar på sig sin elgitarr.

Men usch, så negativt jag skrev. Det här var en suverän konsert! Jag är mycket förtjust i Kajsas förmåga att göra låtar som åbäkar sig fram till en melodi. Där finns egentligen inga melodier men de är bra. Och varje text är en berättelse som snittar ut en bit levande liv.

Hon sjunger om kärleken förstås, i låt efter låt: ”Jag klarar mig ändå”, ”Jag ska ramla och trilla”, ”Den finländska dimman”, ”Som om himlen var här”… Kärleken som kärlek i sig men också en symbol för hela livet. Räddaren i nöden men även som livets Karon.

”Min pojke och Manhattan” och ”Femton” är ömma, lite sorgsna mammasånger. Kajsa Grytt har precis fyllt 50. En bekymrad mor och en kvinnlig rockstjärna, som på scen (och i livet?) lever ut sin kvinnliga rockstjärnemyt.

Hon sjunger som ingen annan än sig själv. Om det är ordet: Kajsa sjunger, ropar, skriar tills hon blir ett med texten och melodin. Då tar rösten över, börjar leva sitt eget liv.

Rösten – hennes sång, rop, ljud – kommer inifrån hela hennes kropp och liv. Oetmotståndligt. Då finns det ingen i Sverige som sjunger bättre och inte vackrare heller. Där upphör musiken att vara musik och blir liv till 100 procent.

Sista låten heter ”Därför”, en smocka mot girighetens egoistiska samhälle: ”Det är farligt, det är sjukt …”

(Ystads Allehanda 2011)

Prat och fika med Kajsa på Hornsgatan

Året måste ha varit 1979 eller kanske –80. Några jag kände bodde i ett kollektiv på Skeppargatan i Stockholm. Jag kom dit på besök och genast innanför dörren hördes ljudet av en elgitarr. I ett rum till vänster om hallen satt en tjej på sängen, spelade gitarr och sjöng.

Det är mitt första minne av Kajsa Grytt.

Tänker på det medan jag sitter och väntar på café Puck på Hornsgatspuckeln. Under de cirka 23 år som gått har Kajsa gjort skivor med Tant Strul, som duo med Malena Jönsson och under eget namn, skrivit artiklar, pjäser och böcker.

Och fått barn, inte minst. Nyligen återkom Kajsa Grytt som skivartist – efter 9 år – med albumet ”Är vi på väg hem?”.

Kajsa Grytt.  Foto. Joakim Kocjancic.

– Den där bilden av mej, när jag sitter där med en liten förstärkare och en lånad elgitarr. Jag är förtjust i den, säger hon. Jag hade ingen dröm om att bli popstjärna, hade aldrig fantiserat om att göra låtar. När jag var 8 år spelade jag spansk gitarr, det var allt.

– Jag sprang före min tanke, säger Kajsa.

Kom ge mig allt, min kropp är öppen nu
du smakar salt
kom ge mig allt
(”Dunkar varmt”, 1983)

Man kan också säga att Kajsa Grytt i sitt musikskapande, både som låtskriverska och gitarrist, från Tant Strul och framåt, alltid vågat mer än hon vågat.

– Du menar att jag vågat mer än jag kunnat?

Nej, jag menar ordagrant – att du uttrycker någonting, snabbt och spontant, innan tanken och idén fångas in och hålls tillbaka av intellektet.

– Jag har aldrig kunnat absorbera hur man ska vara på en scen. Vad man ska säga. Hur man ska röra sej. Då uppstår en skörhet som kan vara svår att ta till sej, säger Kajsa och berättar om sin far.

Nu kan han, men förut kunde han inte se henne på scen. Han har varit orolig för att hon skulle spela eller sjunga fel. Det skulle vara pinsamt, tyckte han.

Skörhet? invänder jag.

I så fall lika med styrka, för det är ju modigt att handla intuitivt.  Det var det jag uppskattade allra mest hos de unga kvinnliga punkbanden: Slits och Raincoats i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige. De – ni – vågade så mycket. Ni förmedlade mod.

Kajsa Grytts nya album då, när vi pratade: ”Är vi på väg hem?” (2003).

– Rocken har så tunga mallar. Och de är väl ännu tyngre för manliga rockmusiker. Det var ingen skillnad i punken. Då skulle gitarrljudet låta som Sex Pistols. Min förebild var Keith Richards. Jag tyckte jag lät precis som han.

Men det gjorde du inte!

– Nej, jag vet.

– Tant Strul spelade respektlöst. Det var lättare då – när man inte kunde, inte hade övat tillräckligt. Idag får man kämpa som ett djur för att inte spela konventionellt och visa duktighet.

hej min vän, jag är tillbaks igen
känner du igen mig
(”Ökensand”)

Sitt nya album beskriver Kajsa med ord som ”nedtonat” och ”enkelhet”. Sång till egen gitarr och väl avvägda elektroniska ljud, oftast lågmält, någon gång uppåt rockvolymen. Ibland extra elgitarr, bas och trummor. Daniel Zqatys har producerat med känsla för varje detalj: fått Kajsas bräcklighet och styrka att balansera mot varann.

– Tidigare led jag av att alla sa att ”Kajsa kan inte sjunga”. Men det är över. Jag bryr mej inte längre.

– Jag känner inget behov av att ha en image som är någon annan än jag. Och ”jag” kan innefatta både en glad människa och en jättesjuk, en människa som klär sej spektakulärt eller har jeans och tröja.

– Texterna bara kommer ut. De är så nära mej. Och jag struntar i vad som kommer ut. Idag är jag mindre rädd för mina ondskefulla sidor, än när jag var yngre. Det kan börja med en bild. Som det gjorde med ”Fallen i graven”.

och hur jag än ångrar
och vad jag än ber
är jag fallen i graven med dig
(”Fallen i graven”)

– Hämnd och hat. Det är fula grejer. Jag vet inte varifrån det kom. ”Kniven jag satte i dig, i oss”, sjunger jag. Gör man någon människa riktigt illa så finns ingen försoning, ingen lösning. Man får alltid bära bilden med sej.

Orden gå, springa, fly och väg – som motsats till mål – återkommer i Kajsa Grytt texter. ”Historier från en väg” hette ett album med Malena Jönsson. ”Vägen” sjunger hon också om i ”Ökensand” och förstås i låten som gav namn åt det nya albumet:

för när vi kommer fram ska jag sova på ditt golv
jag ska bädda med tequila, jag ska bädda på ditt golv
och sen ska jag våga fråga – Är vi på väg hem
(”Är vi på väg hem?, text: Mariette Glodeck)

– Hur skulle omslaget se ut? Vad skulle skivan heta? Jag letade ord och fraser i mina texter men hittade inget som passade. Lite kul också att den här texten inte är min utan har skrivits av en kompis. För den stämde så bra.

– Är vi på väg hem? Det är ju ett barn som frågar så. Inga vuxna människor. En 42-årig kvinna ska ju vara så jävla säker och inte stå i en klänning, i en busskur, mitt i natten, mitt i vintern, i det där mellanlandskapet, och vänta på en buss som kanske inte kommer.

Ett sista citat ur intervjublocket, för att anknyta till det som Kajsa Grytt sa i början:

Kajsa Grytts nya, strax kommande album nu: ”En kvinna under påverkan” (2011).

– Jag vill stå på en scen och fånga ett rum med rösten. Nu för tiden känner jag mej nästan osårbar på scenen.

(Fönstret 2003)

Schlager, nu snart som bok

Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

(Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet, Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)