Hysteriska operasånger

Songs of Insanity
Sång: Lisa Hansson
Musik: Stefan Klaverdal
Kläder: Manjou Huhtamäki
Projektioner: Kubkub
Hörsalen / Ystad konstmuseum

Performanceopera står det i presentationen men i blocket har jag antecknat ordet allkonstverk. Eller åtminstone ett mångkonstverk med sång och musik, tal och teater, dans och pantomim, bild och – ja, performance. Allt det är vad ”Songs of Insanity” har varit.

Det började med att Stefan Klaverdal, musik och andra ljud, ställde sig vid datorn. Men tyst, ännu så länge; inga ljud, ingen musik. Han är klädd mest i vitt – ett slags vit jackskjorta med huva, svart bröstficka och svart slips, och en svart bindel för munnen.

Lisa Hansson och Stefan Klaverdal framför hysteriska operasånger. Foto: Jens Hansson / Ystads operafestival.

Så börjar kvinnlig operasång att höras; på långt avstånd, någonstans utanför Ystad konstmuseums hörsal. Sången närmar sig, mer och mer, högre och högre. Lisa Hansson, sång, dans, uppläsning och stum teater med mera, skrider in. Hon är klädd helt i svart: lång svart klänning med ett sorgflor över ansiktet. I handen: en röd garntråd, som hon nystar upp.

Mycket effektfullt. Och nu växer musiken fram, stilla och lugnt först, sen börjar datorn bearbeta sången så att rösten ekar i högtalarna, små korta toner och mer högljudda. Operasångens alla uttryck hoppar kråka i elektroniken.

Datorn lägger ut ett böljande tonlandskap. När sången blir mer melodisk, då tjattrar elektroniken istället, fräser och brusar. Videobilder flimrar på ett par skärmar på varsin sida om scenen. Längst bak finns ett kollage av olika stora skärmar. Där syns sångerskan, senare kommer en färgspruta som sprutar ett hjärta, tror jag, en säkerhetsnål och en ivrigt arbetande maskin.

En kvinnlig spökröst hörs i högtalarna. Hon ger saklig information om begreppet hysteriska kvinnor och ordet hysteri (från ett grekiskt ord för livmoder). Lisa Hansson dansar en stilla men allt mer hysterisk dans. NU skriker hon till HÖGT – och allt tystnar.

Det här var ett försök att referera bara den allra första delen av ”Songs of Insanity”. Utgångspunkterna är två: Elvira i Bellinis opera ”I puritani” och en nutida, ung schizofren kvinna. Hansson och Klaverdal (samt Manjou Huhtamäki, kläder, och duon Kubkub, projektioner) har gestaltat uppfinningsrikt och påhittigt. Min enda invändning är att de verkar lite väl förtjusta i sin påhittighet – varje moment dras ut så pass att långtråkigheten hotar.

Men det är starkt gripande. Och smart gjort. Kvinnorollen stickar och virkar (barnkläder?) med det röda nystanet. Ena stickan är kopplad till datorn så att stickans rörelser blir rytmer. Stickan kan också bli en raspande penna i dagboken. Hon tar av sig smyckena och stoppar i ett skrin som också är en speldosa.

Sist försvinner Lisa Hansson ur hörsalen medan hon rullar ut samma röda garntråd som hon nystade upp när hon kom in. Ensam kvar står speldosan som fortsätter att spela sin melodi tills fjädern inte vill längre. Slut. Det vill säga föreställningen – livet går ju bara på.

(Ystads Allehanda 2010)