Etikettarkiv: Bellini

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)

Annonser

Hysteriska operasånger

Songs of Insanity
Sång: Lisa Hansson
Musik: Stefan Klaverdal
Kläder: Manjou Huhtamäki
Projektioner: Kubkub
Hörsalen / Ystad konstmuseum

Performanceopera står det i presentationen men i blocket har jag antecknat ordet allkonstverk. Eller åtminstone ett mångkonstverk med sång och musik, tal och teater, dans och pantomim, bild och – ja, performance. Allt det är vad ”Songs of Insanity” har varit.

Det började med att Stefan Klaverdal, musik och andra ljud, ställde sig vid datorn. Men tyst, ännu så länge; inga ljud, ingen musik. Han är klädd mest i vitt – ett slags vit jackskjorta med huva, svart bröstficka och svart slips, och en svart bindel för munnen.

Lisa Hansson och Stefan Klaverdal framför hysteriska operasånger. Foto: Jens Hansson / Ystads operafestival.

Så börjar kvinnlig operasång att höras; på långt avstånd, någonstans utanför Ystad konstmuseums hörsal. Sången närmar sig, mer och mer, högre och högre. Lisa Hansson, sång, dans, uppläsning och stum teater med mera, skrider in. Hon är klädd helt i svart: lång svart klänning med ett sorgflor över ansiktet. I handen: en röd garntråd, som hon nystar upp.

Mycket effektfullt. Och nu växer musiken fram, stilla och lugnt först, sen börjar datorn bearbeta sången så att rösten ekar i högtalarna, små korta toner och mer högljudda. Operasångens alla uttryck hoppar kråka i elektroniken.

Datorn lägger ut ett böljande tonlandskap. När sången blir mer melodisk, då tjattrar elektroniken istället, fräser och brusar. Videobilder flimrar på ett par skärmar på varsin sida om scenen. Längst bak finns ett kollage av olika stora skärmar. Där syns sångerskan, senare kommer en färgspruta som sprutar ett hjärta, tror jag, en säkerhetsnål och en ivrigt arbetande maskin.

En kvinnlig spökröst hörs i högtalarna. Hon ger saklig information om begreppet hysteriska kvinnor och ordet hysteri (från ett grekiskt ord för livmoder). Lisa Hansson dansar en stilla men allt mer hysterisk dans. NU skriker hon till HÖGT – och allt tystnar.

Det här var ett försök att referera bara den allra första delen av ”Songs of Insanity”. Utgångspunkterna är två: Elvira i Bellinis opera ”I puritani” och en nutida, ung schizofren kvinna. Hansson och Klaverdal (samt Manjou Huhtamäki, kläder, och duon Kubkub, projektioner) har gestaltat uppfinningsrikt och påhittigt. Min enda invändning är att de verkar lite väl förtjusta i sin påhittighet – varje moment dras ut så pass att långtråkigheten hotar.

Men det är starkt gripande. Och smart gjort. Kvinnorollen stickar och virkar (barnkläder?) med det röda nystanet. Ena stickan är kopplad till datorn så att stickans rörelser blir rytmer. Stickan kan också bli en raspande penna i dagboken. Hon tar av sig smyckena och stoppar i ett skrin som också är en speldosa.

Sist försvinner Lisa Hansson ur hörsalen medan hon rullar ut samma röda garntråd som hon nystade upp när hon kom in. Ensam kvar står speldosan som fortsätter att spela sin melodi tills fjädern inte vill längre. Slut. Det vill säga föreställningen – livet går ju bara på.

(Ystads Allehanda 2010)