Abdullah Ibrahim
Kristianstad Jazzfestival
När Abdullah Ibrahim, som då hette Dollar Brand, på 60-talet lämnade hemlandet Sydafrika för att leva och spela i exil så tog han med sig sitt ”african piano”.
Så lät hans pianomusik: som om pianot var ett traditionellt sydafrikanskt instrument.
När han igår kväll spelade på konserthuset i Kristianstad blev Steinway-flygeln istället en farkost som transporterade musiken mellan Sydafrika och USA med mellanlandning i Europa, från sydafrikanska traditioner till jazzharmonier och där emellan en europeisk melodi.
Abdullah Ibrahim spelar solopiano, inte i Kristianstad utan 2011 vid festivalen Heineken JazzAldia i Spanien.
Stilla och melodiskt, plötsligt tyngre men så tystare igen, bara några få toners melodifragment, snabba afro-rytmer, så en men annan melodi, varje avsnitt kort-kort, i och ur varann, lite jazz men inte blues, mer av gospel i så fall, men där kom ju några bluestoner och nu är musiken visst någonstans i Östeuropa, som i judisk jazz, medan vänsterhanden andas meditativt i botten, lugnt, lugnt, lugnt, och nu några kraftfulla rytm- och tonslingor, lika typiska för Sydafrika som för honom själv, som om en hel sydafrikansk kör sjunger ur flygeln.
Allt framfört i ett sjok (tid: cirka en och en halv timma).
Abdullah Ibrahim spelar brottstycken ur livet och musiken; ett filofiskt och religiöst samtal på klaviatur.
Som en predikan. Eller ett konstverk i toner och rytmer som varje åhörare får tolka utifrån sin kunskap om upphovsmannen och inifrån sina egna erfarenheter.
Inte ett ord säger han. Under applåderna håller han händerna ihop, böjer huvudet, handen på hjärtat.
Så ett sjok till, likadant men blott tio minuter, som en extra bön.
(Kvällsposten 2007)
Erikssons kultursidor 