Marko Leino
Fälla
(Telegram; övers: Mårten Westö)
Finska (även finlandssvenska) kriminalromaner brukar vara mycket finska.
Det finns många exempel – som Matti Joensuu, Leena Lehtolainen, Staffan Bruun och Marianne Peltomaa. Nu har listan plussats på med Marko Leinos hårdkokta deckare ”Fälla”, om nu den här romanen kvalificerar sig på en lista över typisk finska deckare…
Leino skildrar poliser och skurkar i Finland (samt Ryssland och Sverige). Hårt och tufft. Ja, rått. Mer stämning än spänning fast ändå fartfyllt berättat.
Det handlar om organiserad brottslighet – såväl byggbransch som narkotikahandel – men så långt ner i organisationen att man undrar varför de finska småskurkarna ägnar sig åt brottslighet. Inte mycket mer än fickpengar medan risken att råka illa ut och/eller åka dit – vilket syftar både på polisen och de överordnade i brottsligheten – är en fråga om när, snarare än om.
Vilket Vesa Levola, härmed utnämnd till huvudperson eller i alla fall den mest vettiga i berättelsen, också undrar. Han vägrar att bli indragen i pappas kriminalitet – men det blir han ändå, när pappan får en kula i skallen och dör.
”Fälla” är långtifrån den sämsta deckaren från Finland jag läst – ändå gnager något i mig. Marko Leinos berättarstil liknar inte de tidigare finska deckarförfattarnas sätt att skriva och berätta. Här saknas något, nämligen det grovhuggna och, som jag uppfattat det, typiskt finska.
Istället har Leino lyft in det anglosaxiskt hårdkokta så att jag frestas jämföra ”Fälla” med några hundra hårdkokta deckare från England och USA. Den konkurrensen är, ursäkta, mördande. Varför ska jag då rekommendera just Leinos hårdkokta deckare?
(Ystads Allehanda 2011)
Erikssons kultursidor 