Etikettarkiv: Marianne Peltomaa

Påskakrimi (3): Marko Leino

Marko Leino
Fälla
(Telegram; övers: Mårten Westö)

Finska (även finlandssvenska) kriminalromaner brukar vara mycket finska.

Det finns många exempel – som Matti Joensuu, Leena Lehtolainen, Staffan Bruun och Marianne Peltomaa. Nu har listan plussats på med Marko Leinos hårdkokta deckare ”Fälla”, om nu den här romanen kvalificerar sig på en lista över typisk finska deckare…

Leino skildrar poliser och skurkar i Finland (samt Ryssland och Sverige). Hårt och tufft. Ja, rått. Mer stämning än spänning fast ändå fartfyllt berättat.

Det handlar om organiserad brottslighet – såväl byggbransch som narkotikahandel – men så långt ner i organisationen att man undrar varför de finska småskurkarna ägnar sig åt brottslighet. Inte mycket mer än fickpengar medan risken att råka illa ut och/eller åka dit – vilket syftar både på polisen och de överordnade i brottsligheten – är en fråga om när, snarare än om.

Vilket Vesa Levola, härmed utnämnd till huvudperson eller i alla fall den mest vettiga i berättelsen, också undrar. Han vägrar att bli indragen i pappas kriminalitet – men det blir han ändå, när pappan får en kula i skallen och dör.

”Fälla” är långtifrån den sämsta deckaren från Finland jag läst – ändå gnager något i mig. Marko Leinos berättarstil liknar inte de tidigare finska deckarförfattarnas sätt att skriva och berätta. Här saknas något, nämligen det grovhuggna och, som jag uppfattat det, typiskt finska.

Istället har Leino lyft in det anglosaxiskt hårdkokta så att jag frestas jämföra ”Fälla” med några hundra hårdkokta deckare från England och USA. Den konkurrensen är, ursäkta, mördande. Varför ska jag då rekommendera just Leinos hårdkokta deckare?

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Flickan i trappanFinlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)