Etikettarkiv: Organiserad brottslighet

Påskakrimi (3): Marko Leino

Marko Leino
Fälla
(Telegram; övers: Mårten Westö)

Finska (även finlandssvenska) kriminalromaner brukar vara mycket finska.

Det finns många exempel – som Matti Joensuu, Leena Lehtolainen, Staffan Bruun och Marianne Peltomaa. Nu har listan plussats på med Marko Leinos hårdkokta deckare ”Fälla”, om nu den här romanen kvalificerar sig på en lista över typisk finska deckare…

Leino skildrar poliser och skurkar i Finland (samt Ryssland och Sverige). Hårt och tufft. Ja, rått. Mer stämning än spänning fast ändå fartfyllt berättat.

Det handlar om organiserad brottslighet – såväl byggbransch som narkotikahandel – men så långt ner i organisationen att man undrar varför de finska småskurkarna ägnar sig åt brottslighet. Inte mycket mer än fickpengar medan risken att råka illa ut och/eller åka dit – vilket syftar både på polisen och de överordnade i brottsligheten – är en fråga om när, snarare än om.

Vilket Vesa Levola, härmed utnämnd till huvudperson eller i alla fall den mest vettiga i berättelsen, också undrar. Han vägrar att bli indragen i pappas kriminalitet – men det blir han ändå, när pappan får en kula i skallen och dör.

”Fälla” är långtifrån den sämsta deckaren från Finland jag läst – ändå gnager något i mig. Marko Leinos berättarstil liknar inte de tidigare finska deckarförfattarnas sätt att skriva och berätta. Här saknas något, nämligen det grovhuggna och, som jag uppfattat det, typiskt finska.

Istället har Leino lyft in det anglosaxiskt hårdkokta så att jag frestas jämföra ”Fälla” med några hundra hårdkokta deckare från England och USA. Den konkurrensen är, ursäkta, mördande. Varför ska jag då rekommendera just Leinos hårdkokta deckare?

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Nu-svensk noir

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

(Ystads Allehanda 2010)