Anna Järvinen (f. 1970 i Helsingfors och uppvuxen i Täby norr om Stockholm) är, som hon skrev i ett mejl, ”en helt finsk person” och ”alltså absolut inte finlandssvensk”. Det kan också den som lyssnar och läser ana av en sång som ”Svensktalande bättre folk” (alla sånger utgivna 2007).
Hon diktar och sjunger både om ”Götgatan” i Stockholm och om födelsestaden ”Helsinki”. Titeln ”Leena” kan också få en att tro att kvinnan som sången handlar bör vara finska. Men Eva, en annan kvinna i sången, är hon då svenska?
Och sångens ”jag”-berättare ska väl vara Anna själv, än där och än här, pendlande fram och tillbaks, inte geografiskt men i sin inre tillvaro, i känslorna och tankarna.
vitsipporna har somnat de drömmer sig bort
till oktober till en himmel med svarta moln på
till när vindarna lyfte det spikraka regnet
tio tolv meter och sedan släppte ner det igen
de drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden
och om självgoda svarta bilar
och om kvällen när de själv blev till
(”Helsinki”, 2007)
Och i språket.
Anna Järvinen var 6 år när hon kom till Sverige från Finland. Hon talade ingen svenska. Motvilligt tillägnade hon sig vårt – deras – svenska språk. Nej, det kan vi förstås inte veta, men det verkar så – som om hon i packningen hade med sig den underlägsenhets- och, ja, klasskänsla som beskrivs i sången ”Svensktalande bättre folk”.
Där sjunger hon om en ”lillebror” som ”satt i staden på trädgårdsbänk och drack”. Kanske hennes egen ”lillebror” men han kan också vara alla finnar kontra alla svenskar, Finland kontra Sverige. ”Man bär omkring på något som man inte minns vad det är”, sjunger Anna Järvinen, ”man är känslig för antydan till all nedlåtenhet / man kan sin plats vet man är mindre värd.”
Hon sångdiktar varken på finlandssvenska eller svensksvenska utan på sitt eget svenska språk – dialekten järvinenska. Hennes sångtexter blir lätt- och svårbegripliga, på samma gång, inuti varann.
Hur svenska orden än är så kan de förmedla annorlunda bilder och synsätt, omgivningen betraktas ur en annan vinkel. T ex i den ovan citerade Helsingforssången – följande ord förtjänar att repriseras – där hon alltså diktat om ”vitsipporna” som ”drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden”. Suverän poesi!
”Och jag längtar redan har redan hemlängtan”, sjunger hon längre fram i samma sång och tillägger på finska: ”Helsinki tule mut hakemaan tule, nyt mennään”(i översättning: ”Helsinki, kom och hämta mig, kom nu så går vi…”).
Men vart längtar hon, till eller från Helsingfors? Så klar och tydlig är väl inte texten, för visst befinner sång-jaget sig i Helsingfors? ”Mjölkbutiken”, sjunger hon. Några sådana finns ju inte längre i Stockholm och Sverige. Var är hemma, numera? Varierar det, beroende på var hon befinner sig? Eller drömmer Anna sig bakåt till barndomen?
Bland helt vanliga svenska formuleringar kan det också – plötsligt – komma ett apart ord. Som när Anna berättar för Eva om Leena som ”ligger… i ett eget land”. De ”satt i hennes kök (alltså Evas) som inga avarter hade besökt”. Observera ordet ”avart”, där kom den igen, den finska känslan, under- och överhet.
I ”Vårmelodi” finns en annan fyndig formulering: ”Hans sånger är räknade.”
Det genomgående temat är upp- och avbrott. Bra får det inte vara, det får inte Anna ha. Råkar livet kännas okej, just nu, så måste det vara tillfälligt. ”Jag gick i solen”, berättar hon, ”utan att sakna något.” Men ”lyckan var kort”. För strax och förstås kom ”du”, som hon vill ha men inte kan få, gående på ”Götgatan” (låttitel) och strax så har glädjen försvunnit: ”du gör sommaren till saknad och… varje höst till snöstorm på Götgatan i mig.”
I ”PS, Tjörn” är ”minnet fullt av blåsiga dagar / tråkigt landskap hopplöst utanför”. Hon ömkar sig: ”du är där nu du är här nu i min tanke träffar jag hårt.”
Också ”Koltrast” är en ömkans sång: ”jag har väntat i tio långa år / vant mig att låtsas se dig le mot mig.” Det är ”en svärtad koltrast… inne i hjärtat” som sjunger. ”Snart är det över”, suckar, gråter, utropar hon (”Kan du gå”). ”Om jag gråter ikväll”, fortsätter Anna, ”finns det ingen anledning alls / jag gråter utan vidare” (”Vårmelodi”).
Och sången om ”Leena”, som nämnts flera gånger, ska väl tydas som att hon tagit det slutliga steget och gjort uppbrott från själva livet?
Anna Järvinen var förut låtskrivande sångerska i gruppen Granada. På solodebuten och hennes hittills enda album i eget namn, ”Jag fick feeling” (2007), präglas också musiken av av uppbrott, i spår efter spår.
Ingen rast eller ro någonstans, inte riktigt hemma i någon musikform. Eller lika mycket/lite i alla. I tur och ordning: ”Götgatan” (indiepop), ”PS, Tjörn” (engelsk pop och svensk visa), ”Koltrast” (sångpoet till akustisk gitarr), ”Kan du gå” (lite soul- och blueskänsla plus svensk folkton), ”Nedgångslåten” (nog måste arrangemanget vara inspirerat av ”Whiter Shade Of Pale” med Procul Harum?) osv.
en sensommardag såg vi så klart
och alla visste vilka de var
till och med jag
visste vem jag var
vi dröjde oss kvar på askungens bal
förtrollade av den kvällen
natten var en evig sång
jag såg upp det var morgon
(”Nedgångslåten”, också från ”Jag fick feeling”, 2007)
(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter”, utgiven av BTJ Förlag 2008)
Erikssons kultursidor 