Etikettarkiv: Götgatan

Anna Järvinens sångpoesi från början

Anna Järvinen (f. 1970 i Helsingfors och uppvuxen i Täby norr om Stockholm) är, som hon skrev i ett mejl, ”en helt finsk person” och ”alltså absolut inte finlandssvensk”. Det kan också den som lyssnar och läser ana av en sång som ”Svensktalande bättre folk” (alla sånger utgivna 2007).

Hon diktar och sjunger både om ”Götgatan” i Stockholm och om födelsestaden ”Helsinki”. Titeln ”Leena” kan också få en att tro att kvinnan som sången handlar bör vara finska. Men Eva, en annan kvinna i sången, är hon då svenska?

Och sångens ”jag”-berättare ska väl vara Anna själv, än där och än här, pendlande fram och tillbaks, inte geografiskt men i sin inre tillvaro, i känslorna och tankarna.

vitsipporna har somnat de drömmer sig bort
till oktober till en himmel med svarta moln på
till när vindarna lyfte det spikraka regnet
tio tolv meter och sedan släppte ner det igen

de drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden
och om självgoda svarta bilar
och om kvällen när de själv blev till
(”Helsinki”, 2007)

Och i språket.

Anna Järvinen var 6 år när hon kom till Sverige från Finland. Hon talade ingen svenska. Motvilligt tillägnade hon sig vårt – deras – svenska språk. Nej, det kan vi förstås inte veta, men det verkar så – som om hon i packningen hade med sig den underlägsenhets- och, ja, klasskänsla som beskrivs i sången ”Svensktalande bättre folk”.

Där sjunger hon om en ”lillebror” som ”satt i staden på trädgårdsbänk och drack”. Kanske hennes egen ”lillebror” men han kan också vara alla finnar kontra alla svenskar, Finland kontra Sverige. ”Man bär omkring på något som man inte minns vad det är”, sjunger Anna Järvinen, ”man är känslig för antydan till all nedlåtenhet / man kan sin plats vet man är mindre värd.”

Hon sångdiktar varken på finlandssvenska eller svensksvenska utan på sitt eget svenska språk – dialekten järvinenska. Hennes sångtexter blir lätt- och svårbegripliga, på samma gång, inuti varann.

Hur svenska orden än är så kan de förmedla annorlunda bilder och synsätt, omgivningen betraktas ur en annan vinkel. T ex i den ovan citerade Helsingforssången – följande ord förtjänar att repriseras – där hon alltså diktat om ”vitsipporna” som ”drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden”. Suverän poesi!

”Och jag längtar redan har redan hemlängtan”, sjunger hon längre fram i samma sång och tillägger på finska: ”Helsinki tule mut hakemaan tule, nyt mennään”(i översättning: ”Helsinki, kom och hämta mig, kom nu så går vi…”).

Men vart längtar hon, till eller från Helsingfors? Så klar och tydlig är väl inte texten, för visst befinner sång-jaget sig i Helsingfors? ”Mjölkbutiken”, sjunger hon. Några sådana finns ju inte längre i Stockholm och Sverige. Var är hemma, numera? Varierar det, beroende på var hon befinner sig? Eller drömmer Anna sig bakåt till barndomen?

Bland helt vanliga svenska formuleringar kan det också – plötsligt – komma ett apart ord. Som när Anna berättar för Eva om Leena som ”ligger… i ett eget land”. De ”satt i hennes kök (alltså Evas) som inga avarter hade besökt”. Observera ordet ”avart”, där kom den igen, den finska känslan, under- och överhet.

I ”Vårmelodi” finns en annan fyndig formulering: ”Hans sånger är räknade.”

Det genomgående temat är upp- och avbrott. Bra får det inte vara, det får inte Anna ha. Råkar livet kännas okej, just nu, så måste det vara tillfälligt. ”Jag gick i solen”, berättar hon, ”utan att sakna något.” Men ”lyckan var kort”. För strax och förstås kom ”du”, som hon vill ha men inte kan få, gående på ”Götgatan” (låttitel) och strax så har glädjen försvunnit: ”du gör sommaren till saknad och… varje höst till snöstorm på Götgatan i mig.”

I ”PS, Tjörn” är ”minnet fullt av blåsiga dagar / tråkigt landskap hopplöst utanför”. Hon ömkar sig: ”du är där nu du är här nu i min tanke träffar jag hårt.”

Också ”Koltrast” är en ömkans sång: ”jag har väntat i tio långa år / vant mig att låtsas se dig le mot mig.” Det är ”en svärtad koltrast… inne i hjärtat” som sjunger. ”Snart är det över”, suckar, gråter, utropar hon (”Kan du gå”). ”Om jag gråter ikväll”, fortsätter Anna, ”finns det ingen anledning alls / jag gråter utan vidare” (”Vårmelodi”).

Och sången om ”Leena”, som nämnts flera gånger, ska väl tydas som att hon tagit det slutliga steget och gjort uppbrott från själva livet?

Anna Järvinen var förut låtskrivande sångerska i gruppen Granada. På solodebuten och hennes hittills enda album i eget namn, ”Jag fick feeling” (2007), präglas också musiken av av uppbrott, i spår efter spår.

Ingen rast eller ro någonstans, inte riktigt hemma i någon musikform. Eller lika mycket/lite i alla. I tur och ordning: ”Götgatan” (indiepop), ”PS, Tjörn” (engelsk pop och svensk visa), ”Koltrast” (sångpoet till akustisk gitarr), ”Kan du gå” (lite soul- och blueskänsla plus svensk folkton), ”Nedgångslåten” (nog måste arrangemanget vara inspirerat av ”Whiter Shade Of Pale” med Procul Harum?) osv.

en sensommardag såg vi så klart
och alla visste vilka de var
till och med jag
visste vem jag var

vi dröjde oss kvar på askungens bal
förtrollade av den kvällen
natten var en evig sång
jag såg upp det var morgon
(”Nedgångslåten”, också från ”Jag fick feeling”, 2007)

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Fallet Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson deckardebuterade i våras med ”Fallet Vincent Franke” (utgiven av Piratförlaget). Om han nu skrivit en deckare? Liksom andra författare som spränger kriminalgenrens gränser så använder Christoffer Carlsson hellre någon annan benämning, i hans fall gärna noir.

– Jag trodde jag skrev en skönlitterär roman, berättade en sorts livshistoria. Det är ju ingen polisroman eller pusseldeckare, här finns inte någon gåta som blir löst på slutet. Men när boken publicerades så kom folk och sa att det var en grym deckare eller en grym spänningsroman.

Det beror nog på att det mesta som brukar finnas i en deckare också finns i din roman: skurkar och poliser, kriminalitet och våld, narkotika, prostitution, trafficking… Och att din historia slutar lika illa som den började – om inte värre – har den gemensamt med allt fler moderna deckare, särskilt från USA och England.

– Jag köper det argumentet. Genrer är flytande och förändras med tiden. Vem är jag att avgöra vad jag skrivit? Jag har inget problem med att romanen kallas ”deckare”.

Christoffer Carlsson. Foto: Peter Knutson.

Christoffer Carlsson är ung, blott 23 år, för att vara deckarförfattare. Kanske Sveriges yngsta deckardebutant någonsin? Mons Kallentoft var 32 år vid debuten, K Arne Blom var 25 och Annika Banfield – som bör vara den allra yngsta – hade inte fyllt mer än 16 år när hon 1969 gav ut sin debutdeckare.

Inte yngst alltså – men så ung att Christoffer Carlsson bidragit till att kraftigt sänka medelåldern för dagens svenska deckarförfattare.

– De flesta deckarförfattare är medelålders och äldre. Nej, vet inte varför det blivit så. Men det är skillnad på att vara 23 och 43 eller 53. Man lever olika liv och har olika intressen. Vincent, min huvudperson, ställs mot gubbarna och damerna i andra svenska deckare.

Christoffer Carlsson är också, liksom sin äldre kollega Leif G W Persson, både författare och kriminolog. En given fråga: På en skala mellan verklighet och fiktion, var skulle du placera ”Fallet Vincent Franke”?

– Historien är inte sann, det är ingen dokumentär. Jag har inte skrivit en autentisk historia men det som händer i romanen skulle kunna hända i verkligheten. Min berättelse är sannolik. Nio gånger har jag återanvänt verkliga händelser – den tionde gången ljuger jag.

Vincent Franke är en intelligent – ja, intellektuell – morfinist och langare. Finns sådana narkomaner?

– Vincent är både korkad och smart. Han passar inte in i vår föreställningsvärld. Vi tänker oss gärna att narkomaner kommer från förorten – att de haft en svår uppväxt och har en dålig ekonomisk bakgrund. Men det finns också narkomaner som Vincent. Inte alls säkert att man klarar sig för att man kommer från en ekonomiskt stabil familj och inte heller måste det gå åt helvete för att man har en dålig bakgrund.

– Hur utfaller vårt livslopp? Beror det på ens farsa eller är det ödesbestämt? Hur fri är viljan? Hur stor betydelse har klasstillhörigheten? Min tanke i Vincent-romanen var att ställa de här frågorna till läsaren. Mitt svar: Jag vet inte.

Trots att du skriver om kriminella och kriminalitet så kännetecknas romanen av en vardaglig stämning. Du skildrar den kriminella vardagslunken.

– Kriminella lever också i en vardagsvärld, de är inte separerade från oss. Här i Stockholm kan vi möta dem överallt, på Götgatan eller Hornsgatan eller vid Fridhemsplan. De vaknar och går upp. De har drivkrafter och intressen – drivkrafter som faktiskt inte skiljer sig från våra. De finns där, bredvid oss, hela tiden, som något närvarande och mörkt.

– Det förekommer ganska lite våld i romanen, inte mer än fyra, fem sidor. Men våldet är brutalt, precis som i verkligheten. Det sker inte så mycket våld bland kriminella, i den världen vill man inte göra väsen av sig. Men när man tar till våld, då blir det mycket våldsamt. Dels kan det vara en hämndakt och dels är det en maktdemonstration.

Romanen blir också ett arbetsplatsreportage. Som när langaren Vincent står på en allmän toalett någonstans vid T-Centralen och häller pulver på en liten, digital våg.

– Det är ju hans dagliga arbete. Ett hårt arbete, en langare kan säkert jobba mer än åtta timmar. Mycket förberedelse, dela upp knarket, väga och prisbestämma. Det är en del av hanteringen, inte bara att köpa in och sälja vidare. Jag ville också visa hur pass dålig Vincent är som langare. Han kan ju knappt väga och mäta.

Varför började du intressera dig för kriminalitet, både som författare och kriminolog?

– Författarskapet och kriminologin är två olika sätt att närma sig – och vinkla – samma ämne.

– Att jag som 19-åring började studera kriminologi berodde på att jag blev intresserad av människor som ekonomiskt eller psykiskt levde på gränsen. Sen har intresset vidgats till att vilja förstå relationen mellan människan och samhället. Vad är tanken med vårt samhälle? Varför har staten fått våldsmonopol? Om människan inte har en fri vilja, vad är vitsen med att straffa människor?

Nordiska deckare – inte minst svenska – har gjort succé utomlands. Tror du att ”Fallet Vincent Franke” kan bli populär hos deckarläsare i övriga Europa?

– Med bra marknadsföring och lite tur så. Den parallella värld som jag skildrar finns ju i hela västvärlden, i alla storstäder. Samma frågor överallt: Var gick det fel för oss? Kan vi ändra och göra rätt?

”Fallet Vincent Franke” har nu kommit i pocket med extra nytillkomna eftertexter av författaren om såväl bakgrunden till boken som noir-genren. Men som de gör förlagen (i det här fallet Pocketförlaget) för att locka oss att också köpa pocketen!

Här måste intervjuaren göra en invändning.

”Fallet Vincent Franke” skiljer sig från de svenska deckare som hyllats utomlands. Deckare som skrivs i Sverige ansluter sig oftast till den tradition av samhällskritisk och politisk kriminallitteratur som Sjöwall/Wahlöö skapade på 60-talet. Svenska deckarförfattare – som Stieg Larsson, Åsa Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund och faktiskt också Camilla Läckberg – skriver med ett socialt och humanistiskt patos. Det sönderfallande folkhemmet är grunden för kriminalhistorierna.

Kanske kan vara det som lockar utländska läsare? De känner inte igen sig men vill gärna leva i ett folkhem. Svenska deckare förmedlar budskapet att det fortfarande är möjligt att (åter)skapa folkhemmet. ”Fallet Vincent Franke” har ett mörkare budskap, också där ställs frågor om samhället men ges inte ett enda svar.

– Det stämmer. Jag tog den amerikanska noir-traditionen och sammanförde med dagens Sverige, säger Christoffer Carlsson och blir tyst, innan han fortsätter:

– Du kan ha rätt. Det kan vara så. Om min roman inte skulle sälja utomlands så kan din teori vara riktig.

Tre favoritböcker:
Robert J. Sampson och John H. Laub: Shared Beginnings, Divergent Lives (faktabok om ungdomsbrottslighet i USA)
Sjöwall/Wahlöö: Mannen på balkongen (klassisk svensk polisroman)
Jim Thompson: Pop. 1280 (amerikansk noir)

Namn: Christoffer Carlsson
Ålder: Fyller 24 i augusti 2010
Född: Halmstad
Bor: Stockholm
Gjort: Studerat kriminologi sedan 2005 och släppte debutromanen ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget) i mars 2010
Gör: Doktorerar i kriminologi vid Stockholms universitet på en uppföljning av 60-talets svenska problemungdomar och skriver på nästa roman, också noir men inte lika mycket.

(TCO-Tidningen 2010)