Hanggai
Palladium, Malmö
Det här, den här gruppen, det kinesiska folkrockbandet Hanggai, är det som händer just nu! Bara så ni vet…
De sju medlemmarna i Hanggai kom ut på scenen i sina mongoliska kläder och mössor, som verkade kunna stå emot blåst och kyla på stäppen i Inre Mongoliet.
Musiken började lite försiktigt, som om Hanggai sökte kontakt med publiken i Malmö. Först var applåderna lite avvaktande men strax stegrades handklappen, t o m sångaren Hurchas mellanprat på mongoliska eller nåt annat av Kinas alla språk (obegripligt för mig och de flesta i publiken) fick applåder.
Och när Hanggai ropats in för flera extranummer och bandets repertoar tagit slut – sist spelades en repris av den allra mest rytmiska och mångsvängiga låten ”Ayrhindu” – så dansade delar av publiken spontan slängpolska framför scen.
Det hade nog passat med irländsk jig också. Kan det vara sånt här som vissa så föraktfullt, för att inte säga hatfyllt, kallar ”multikulti”?
Mongoliska folkrockgruppen Hanggai på scen, fast vid ett annat tillfälle. Bild från Musik i Syd.
Fyra av Hanggais sju medlemmar kommer från Inre Mongoliet, en av Kinas autonoma regioner. I musiken får mongoliska traditioner möta och stifta bekantskap med västerländsk rockmusik. Också musikinstrumenten är en blandning av mongoliskt och västerländskt.
Ilchi, som startade Hanggai, spelar en liten 2-strängad traditionell luta och även ett banjoliknande instrument, bägge med ljusa, banjoplonkiga toner. Batubagan har en större 2-strängad hästhårsluta med ljud mitt emellan basfiol och cello. Hans luttoner är både sträva och varma.
De musiker som spelar västerländska musikinstrument – Yilalata, Xu Jingchen, Niu Zin och Li Zhongtao – spelar ändå inte västerländskt på instrumenten utan utforskar elgitarrerna, elbas och trummor utifrån Kinas musiktraditioner. T ex kan det låta som om trummisen står i Pekings trumtorn och basisten spelar mongoliska gångar.
(Brasklapp: Jag hoppas bandmedlemmarnas namn stämmer och är fonetiskt rättstavade. Det var inte så enkelt att reda ut det här… )
Brukar mongoliska musiker spela tillsammans i orkestrar? Det undrar jag, för det låter faktiskt som om de spelar lite för sig och plötsligt förenas i samspel.
Melodierna växlar mellan att vara stillsamma ballader och snabba, medryckande hästlåtar. Sångaren Hurcha slår med hästpiskan i luften och sen galopperar musiken över stäppen i Mongoliet.
Sången är lika varierad. Det sjungs ljust och vackert, med sån där diskantklingande röst som jag fått för mig är typiskt kinesisk, och mörkt och basigt, från djupt ner i bröstet och strupen. En melodisk form av strupsång, som inte liknar den mer kända strupsången från Thuva.
Imponerande också att Hanggais sångare – fyra av sju medlemmar sjunger – kan variera mellan så olika tonlägen, sjunga ljust i en sång och mörkare i en annan.
Konserten på Palladium var live, i ordets definitiva betydelse. Det kändes som om Hanggai spelade musik i stunden, varje ton och rytm skapades just där och då.
Sångaren Hurcha tackade så mycket och tog en sista klunk ur sin medhavda tetra. (Kan den ha innehållit jaksmörsté?) Så gick Hanggais medlemmar av scenen utan fler låtar på repertoaren och märkbart rörda av publikens uppskattning.
Men tack själva! En fantastisk konsert.
(Ystads Allehanda 2010)
Erikssons kultursidor 