Etikettarkiv: Multi kulti

I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

Tabouleh och sprättägg från Söderåsen

I Keith Richards självbiografi ”Livet” läste jag att Keith fick stopp på mobbandet i skolan genom att slå den största mobbaren på truten. Tareq Taylor berättar ungefär likadant i sin bok om ”Mat och kärlek”.

Också han lärde sig att slå tillbaka. ”Men”, skriver han, ”det var ju inte så jag ville ha det. Dessutom hade mobbarna typiskt nog alltid en storebror.”

Hur får man – själv – slut på mobbandet när inte skolan lyckas eller ens vill? ”Jag tror det är lätt att man blir lite egen av att vara mobbad”, skriver Tareq också. Man blir stark och egen, kan jag tillägga. Om man överlever.

Kan mat vara konst? Då syftar jag inte på att maten är snygg och konstnärligt upplagd på tallriken utan frågan gäller om skapandet av en maträtt kan liknas vid en ny målning eller skulptur. Vad uttrycker kocken med sitt nya recept? Kan mat ha ett budskap? Kunde Tareq Taylors bok ha hetat ”Mat som konst” eller ”Maten och livet”?

Som liten sprang Tareq till fiskaffären och köpte sill för veckopengen, stekte till sig och katten Gonzo. Ett ännu tidigare minne är från 1972 i Jerusalem. Familjen Taylor skulle hälsa på släkten. Tareq var tre år. De missade en buss – minuten efter sprängdes bussen i luften.

Tareq Taylor är multi kulti, liksom hans mat. Palestinsk pappa, svensk-engelsk mamma, svensk mormor och engelsk morfar, som var brittisk konsul i Malmö. Efter föräldrarnas skilsmässa uppstod – om det får ni läsa mer i boken – ett klassamhälle mitt i släkten.

Några år på 2000-talet stod han hemma i sitt eget kök, ser jag i boken, och gjorde matinslag till Kanal Lokal. Genialt, enkelt och spontant. En gång glömde han bort en gulerot, minns jag. Eller var det en majrova? De tog väl om och klippte, så glömdes ingrediensen bort.

Självklart snappades han upp av SvT. I programmen från Mandelmanns trädgårdar och en kolonistuga i Malmö fick Tareq Taylor laga mat för hela Sverige.

Mest känd är han nog för gourmetrestaurangen trappaner i Malmö. Där var jag en enda gång, för att äta lunch. Den var slut, trots att inte lunchtiden var över. Nu driver han istället Slottsträdgårdens kafé i Malmö. Från gourmeträtter till en macka med pålägg, det säger nog också något om Tareq Taylor.

Recepten i boken är oftast enkla men smarta och lockande. Två sorter, om man generaliserar något: dels traditionella rätter från olika kulturer och dels ”crossover” = de olika matkulturerna skapar något nytt tillsammans.

Till de förra hör pappas ”arabiska frukost” med pitabröd, tabouleh och hommous samt den brittiska klassikern lammstek. Bland nya multi kulti-recept finns något jag ska prova så fort jag kan: sushi med tempurafriterad sill, dill, salladslök och wasabi.

Gör man inte gnocchin själv så lockas min mage även av den enkla rätten gnocchi med kycklinglever. Traditionella råvaror kan också användas i nyskapade rätter – som receptet på sprättägg från Söderåsen, uppvärmda till 63, 5 grader och serverade på ett krispigt kycklingskinn med sidfläsk och puré på ramslök.

Hur i hela Skåne smakar det? Vad säger den rätten om Tareq Taylor? Och vårt svenska matkulturarv?

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Kinesiskt på scenen (1): Hanggai

Hanggai
Palladium, Malmö

Det här, den här gruppen, det kinesiska folkrockbandet Hanggai, är det som händer just nu! Bara så ni vet…

De sju medlemmarna i Hanggai kom ut på scenen i sina mongoliska kläder och mössor, som verkade kunna stå emot blåst och kyla på stäppen i Inre Mongoliet.

Musiken började lite försiktigt, som om Hanggai sökte kontakt med publiken i Malmö. Först var applåderna lite avvaktande men strax stegrades handklappen, t o m sångaren Hurchas mellanprat på mongoliska eller nåt annat av Kinas alla språk (obegripligt för mig och de flesta i publiken) fick applåder.

Och när Hanggai ropats in för flera extranummer och bandets repertoar tagit slut – sist spelades en repris av den allra mest rytmiska och mångsvängiga låten ”Ayrhindu” – så dansade delar av publiken spontan slängpolska framför scen.

Det hade nog passat med irländsk jig också. Kan det vara sånt här som vissa så föraktfullt, för att inte säga hatfyllt, kallar ”multikulti”?

Mongoliska folkrockgruppen Hanggai på scen, fast vid ett annat tillfälle. Bild från Musik i Syd.

Fyra av Hanggais sju medlemmar kommer från Inre Mongoliet, en av Kinas autonoma regioner. I musiken får mongoliska traditioner möta och stifta bekantskap med västerländsk rockmusik. Också musikinstrumenten är en blandning av mongoliskt och västerländskt.

Ilchi, som startade Hanggai, spelar en liten 2-strängad traditionell luta och även ett banjoliknande instrument, bägge med ljusa, banjoplonkiga toner. Batubagan har en större 2-strängad hästhårsluta med ljud mitt emellan basfiol och cello. Hans luttoner är både sträva och varma.

De musiker som spelar västerländska musikinstrument – Yilalata, Xu Jingchen, Niu Zin och Li Zhongtao – spelar ändå inte västerländskt på instrumenten utan utforskar elgitarrerna, elbas och trummor utifrån Kinas musiktraditioner. T ex kan det låta som om trummisen står i Pekings trumtorn och basisten spelar mongoliska gångar.

(Brasklapp: Jag hoppas bandmedlemmarnas namn stämmer och är fonetiskt rättstavade. Det var inte så enkelt att reda ut det här… )

Brukar mongoliska musiker spela tillsammans i orkestrar? Det undrar jag, för det låter faktiskt som om de spelar lite för sig och plötsligt förenas i samspel.

Melodierna växlar mellan att vara stillsamma ballader och snabba, medryckande hästlåtar. Sångaren Hurcha slår med hästpiskan i luften och sen galopperar musiken över stäppen i Mongoliet.

Sången är lika varierad. Det sjungs ljust och vackert, med sån där diskantklingande röst som jag fått för mig är typiskt kinesisk, och mörkt och basigt, från djupt ner i bröstet och strupen. En melodisk form av strupsång, som inte liknar den mer kända strupsången från Thuva.

Imponerande också att Hanggais sångare – fyra av sju medlemmar sjunger – kan variera mellan så olika tonlägen, sjunga ljust i en sång och mörkare i en annan.

Konserten på Palladium var live, i ordets definitiva betydelse. Det kändes som om Hanggai spelade musik i stunden, varje ton och rytm skapades just där och då.

Sångaren Hurcha tackade så mycket och tog en sista klunk ur sin medhavda tetra. (Kan den ha innehållit jaksmörsté?) Så gick Hanggais medlemmar av scenen utan fler låtar på repertoaren och märkbart rörda av publikens uppskattning.

Men tack själva! En fantastisk konsert.

(Ystads Allehanda 2010)