Etikettarkiv: Jig

Balladen om farbror Martin

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
Martin for och vaska´ guld
och kom hem med fickan full
när sen pangarna var slut
han packa´ väskan igen och for ut

____________________________________

____________________________________

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
överallt i Staterna
han vänslades med damerna
inte lätt att räkna dom
alla ungarna som ba´ kom och kom

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
när det sen blev skördefest
och cornet smaka´ allra bäst
tog han fram sin banjolin
och spela´ den här melodin…

(Ur ”Min amerikanska folksångarbok” 2012)

Annonser

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

Akustisk och elektrisk folkmusik

Kebnekajse och Molly på rymmen
Garaget, Hammenhög

I lördags spelade världens bästa elgitarrist i Hammenhög. Ja, ordagrant: alla nationaliteter – alla genrer – utan konkurrens. Mer om detta senare.

Skånska förbandet Molly på rymmen – Jonas Jirhamn, akustisk gitarr, Ludde Olsson, fiol, och Pontus Blom, banjo – kunde vara hobos som tjuvåkt till spelningen på taket till Simrishamnståget. Ursäkta, men ni ser ut så.

Molly på rymmen, foto från Facebook. 

Äldre musik från Amerika, Irland och Sverige (mest Skåne kanske). Gammeltjo, oldtime och bluegrass, som Molly framför otraditionellt traditionellt. Eller personligt och oborstat. De inleder lite tveksamt, säger att de är ”nervösa”. Varför det?

Med hjälp av en entusiastisk publik spelar de upp sig och avslutar så där stämningsfullt och fartfyllt som Molly-spelningar brukar vara. Sånglåtarna är mina favoriter, som när alla tjoar i om den skånska ”Kråkan” från Ystad. Fast Molly på rymmen får en jädra fart också på den instrumentala kombinationen av en irländsk jig och reel.

Tungt, tufft och högljutt (lite väl volymstarkt till och med för Garaget i Hammenhög, särskilt när jag under första settet stod längs fram vid scenen). Men också melodiöst, ljust och mjukt – ja, sprött. Ingen i rockgenren kan spela så smekande ljuva elgitarrtoner som Kenny Håkansson. Hans speciella elgitarr av märket Malmberg kunde ägnas en särskild artikel.

Kebnekajse. Foto: Ditte Edin från en annan spelning.

Dubbeltrummisarna Pelle Ekman, trumset, och Hassan Bah, congas och timbaler, får rytmerna att pendla mellan bastant rock och bubblande afro. Dubbelbasisterna Göran Lagerberg, sexsträngad elbas, och Thomas Netzler, fyrsträngad, ger flyt åt musiken och en tung botten för solisterna. Som också är dubbla: Kenny på elgitarren och Mats Glenngård, elfiol.

På skiva kan jag tycka att Kebnekajse reducerar svensk folkmusik till enbart melodier och låter som ett folkrockigt instrumentalband á la 60-talet, säg The Shadows. Live händer så mycket mer! De svenska folkmelodiernas hitparad – med ”Horgalåten” som den allra mest kända – omvälvs av både hård och psykedelisk rock.

Och jag får erkänna också att det är svindlande att samtidigt se och höra Kenny Håkansson spela vackra folkmelodier i ett tempo som få fiolspelmän skulle hänga med i. Överallt på gitarrhalsen spelar han, gärna längst ner där tonerna är som ljusast och mest ljuva. Ibland kan han spela virtuost utan att ens röra ett finger. Han byter av med en oändlig rad gitarrackord jag varken sett eller hört förut.

Extra vackert när Mats Glenngårds elfiol spelar unisont med elgitarrens toner. Ändå är det 70-talspsykedelikan som så att säga gör det. Då och där fann Kenny Håkansson sin egen och inget mindre än unika elgitarrstil. Följdriktigt tänkte Kebnekajse avsluta spelningen med låten ”Resa mot okänt land” från sitt psykedeliska debutalbum, utgivet innan Kenny upptäckte svensk folkmusik. Fast det blir förstås en framapplåderad och inropad extralåt också, ”Polka från Alfta”.

Nostalgi är inget för mig. Jag ogillar när grupper återbildas för att göra covers på sina egna gamla hitlåtar. Kebnekajse spelar just nu. Det något helt annat. Jag tror faktiskt att bandet är bättre och fräschare idag, trots musikernas pensionärsålder, än på 70-talet.

(Ystads Allehanda 2011)

Kinesiskt på scenen (1): Hanggai

Hanggai
Palladium, Malmö

Det här, den här gruppen, det kinesiska folkrockbandet Hanggai, är det som händer just nu! Bara så ni vet…

De sju medlemmarna i Hanggai kom ut på scenen i sina mongoliska kläder och mössor, som verkade kunna stå emot blåst och kyla på stäppen i Inre Mongoliet.

Musiken började lite försiktigt, som om Hanggai sökte kontakt med publiken i Malmö. Först var applåderna lite avvaktande men strax stegrades handklappen, t o m sångaren Hurchas mellanprat på mongoliska eller nåt annat av Kinas alla språk (obegripligt för mig och de flesta i publiken) fick applåder.

Och när Hanggai ropats in för flera extranummer och bandets repertoar tagit slut – sist spelades en repris av den allra mest rytmiska och mångsvängiga låten ”Ayrhindu” – så dansade delar av publiken spontan slängpolska framför scen.

Det hade nog passat med irländsk jig också. Kan det vara sånt här som vissa så föraktfullt, för att inte säga hatfyllt, kallar ”multikulti”?

Mongoliska folkrockgruppen Hanggai på scen, fast vid ett annat tillfälle. Bild från Musik i Syd.

Fyra av Hanggais sju medlemmar kommer från Inre Mongoliet, en av Kinas autonoma regioner. I musiken får mongoliska traditioner möta och stifta bekantskap med västerländsk rockmusik. Också musikinstrumenten är en blandning av mongoliskt och västerländskt.

Ilchi, som startade Hanggai, spelar en liten 2-strängad traditionell luta och även ett banjoliknande instrument, bägge med ljusa, banjoplonkiga toner. Batubagan har en större 2-strängad hästhårsluta med ljud mitt emellan basfiol och cello. Hans luttoner är både sträva och varma.

De musiker som spelar västerländska musikinstrument – Yilalata, Xu Jingchen, Niu Zin och Li Zhongtao – spelar ändå inte västerländskt på instrumenten utan utforskar elgitarrerna, elbas och trummor utifrån Kinas musiktraditioner. T ex kan det låta som om trummisen står i Pekings trumtorn och basisten spelar mongoliska gångar.

(Brasklapp: Jag hoppas bandmedlemmarnas namn stämmer och är fonetiskt rättstavade. Det var inte så enkelt att reda ut det här… )

Brukar mongoliska musiker spela tillsammans i orkestrar? Det undrar jag, för det låter faktiskt som om de spelar lite för sig och plötsligt förenas i samspel.

Melodierna växlar mellan att vara stillsamma ballader och snabba, medryckande hästlåtar. Sångaren Hurcha slår med hästpiskan i luften och sen galopperar musiken över stäppen i Mongoliet.

Sången är lika varierad. Det sjungs ljust och vackert, med sån där diskantklingande röst som jag fått för mig är typiskt kinesisk, och mörkt och basigt, från djupt ner i bröstet och strupen. En melodisk form av strupsång, som inte liknar den mer kända strupsången från Thuva.

Imponerande också att Hanggais sångare – fyra av sju medlemmar sjunger – kan variera mellan så olika tonlägen, sjunga ljust i en sång och mörkare i en annan.

Konserten på Palladium var live, i ordets definitiva betydelse. Det kändes som om Hanggai spelade musik i stunden, varje ton och rytm skapades just där och då.

Sångaren Hurcha tackade så mycket och tog en sista klunk ur sin medhavda tetra. (Kan den ha innehållit jaksmörsté?) Så gick Hanggais medlemmar av scenen utan fler låtar på repertoaren och märkbart rörda av publikens uppskattning.

Men tack själva! En fantastisk konsert.

(Ystads Allehanda 2010)