Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)

Akustisk och elektrisk folkmusik

Kebnekajse och Molly på rymmen
Garaget, Hammenhög

I lördags spelade världens bästa elgitarrist i Hammenhög. Ja, ordagrant: alla nationaliteter – alla genrer – utan konkurrens. Mer om detta senare.

Skånska förbandet Molly på rymmen – Jonas Jirhamn, akustisk gitarr, Ludde Olsson, fiol, och Pontus Blom, banjo – kunde vara hobos som tjuvåkt till spelningen på taket till Simrishamnståget. Ursäkta, men ni ser ut så.

Molly på rymmen, foto från Facebook. 

Äldre musik från Amerika, Irland och Sverige (mest Skåne kanske). Gammeltjo, oldtime och bluegrass, som Molly framför otraditionellt traditionellt. Eller personligt och oborstat. De inleder lite tveksamt, säger att de är ”nervösa”. Varför det?

Med hjälp av en entusiastisk publik spelar de upp sig och avslutar så där stämningsfullt och fartfyllt som Molly-spelningar brukar vara. Sånglåtarna är mina favoriter, som när alla tjoar i om den skånska ”Kråkan” från Ystad. Fast Molly på rymmen får en jädra fart också på den instrumentala kombinationen av en irländsk jig och reel.

Tungt, tufft och högljutt (lite väl volymstarkt till och med för Garaget i Hammenhög, särskilt när jag under första settet stod längs fram vid scenen). Men också melodiöst, ljust och mjukt – ja, sprött. Ingen i rockgenren kan spela så smekande ljuva elgitarrtoner som Kenny Håkansson. Hans speciella elgitarr av märket Malmberg kunde ägnas en särskild artikel.

Kebnekajse. Foto: Ditte Edin från en annan spelning.

Dubbeltrummisarna Pelle Ekman, trumset, och Hassan Bah, congas och timbaler, får rytmerna att pendla mellan bastant rock och bubblande afro. Dubbelbasisterna Göran Lagerberg, sexsträngad elbas, och Thomas Netzler, fyrsträngad, ger flyt åt musiken och en tung botten för solisterna. Som också är dubbla: Kenny på elgitarren och Mats Glenngård, elfiol.

På skiva kan jag tycka att Kebnekajse reducerar svensk folkmusik till enbart melodier och låter som ett folkrockigt instrumentalband á la 60-talet, säg The Shadows. Live händer så mycket mer! De svenska folkmelodiernas hitparad – med ”Horgalåten” som den allra mest kända – omvälvs av både hård och psykedelisk rock.

Och jag får erkänna också att det är svindlande att samtidigt se och höra Kenny Håkansson spela vackra folkmelodier i ett tempo som få fiolspelmän skulle hänga med i. Överallt på gitarrhalsen spelar han, gärna längst ner där tonerna är som ljusast och mest ljuva. Ibland kan han spela virtuost utan att ens röra ett finger. Han byter av med en oändlig rad gitarrackord jag varken sett eller hört förut.

Extra vackert när Mats Glenngårds elfiol spelar unisont med elgitarrens toner. Ändå är det 70-talspsykedelikan som så att säga gör det. Då och där fann Kenny Håkansson sin egen och inget mindre än unika elgitarrstil. Följdriktigt tänkte Kebnekajse avsluta spelningen med låten ”Resa mot okänt land” från sitt psykedeliska debutalbum, utgivet innan Kenny upptäckte svensk folkmusik. Fast det blir förstås en framapplåderad och inropad extralåt också, ”Polka från Alfta”.

Nostalgi är inget för mig. Jag ogillar när grupper återbildas för att göra covers på sina egna gamla hitlåtar. Kebnekajse spelar just nu. Det något helt annat. Jag tror faktiskt att bandet är bättre och fräschare idag, trots musikernas pensionärsålder, än på 70-talet.

(Ystads Allehanda 2011)

Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

Kinesiskt på scenen (1): Hanggai

Hanggai
Palladium, Malmö

Det här, den här gruppen, det kinesiska folkrockbandet Hanggai, är det som händer just nu! Bara så ni vet…

De sju medlemmarna i Hanggai kom ut på scenen i sina mongoliska kläder och mössor, som verkade kunna stå emot blåst och kyla på stäppen i Inre Mongoliet.

Musiken började lite försiktigt, som om Hanggai sökte kontakt med publiken i Malmö. Först var applåderna lite avvaktande men strax stegrades handklappen, t o m sångaren Hurchas mellanprat på mongoliska eller nåt annat av Kinas alla språk (obegripligt för mig och de flesta i publiken) fick applåder.

Och när Hanggai ropats in för flera extranummer och bandets repertoar tagit slut – sist spelades en repris av den allra mest rytmiska och mångsvängiga låten ”Ayrhindu” – så dansade delar av publiken spontan slängpolska framför scen.

Det hade nog passat med irländsk jig också. Kan det vara sånt här som vissa så föraktfullt, för att inte säga hatfyllt, kallar ”multikulti”?

Mongoliska folkrockgruppen Hanggai på scen, fast vid ett annat tillfälle. Bild från Musik i Syd.

Fyra av Hanggais sju medlemmar kommer från Inre Mongoliet, en av Kinas autonoma regioner. I musiken får mongoliska traditioner möta och stifta bekantskap med västerländsk rockmusik. Också musikinstrumenten är en blandning av mongoliskt och västerländskt.

Ilchi, som startade Hanggai, spelar en liten 2-strängad traditionell luta och även ett banjoliknande instrument, bägge med ljusa, banjoplonkiga toner. Batubagan har en större 2-strängad hästhårsluta med ljud mitt emellan basfiol och cello. Hans luttoner är både sträva och varma.

De musiker som spelar västerländska musikinstrument – Yilalata, Xu Jingchen, Niu Zin och Li Zhongtao – spelar ändå inte västerländskt på instrumenten utan utforskar elgitarrerna, elbas och trummor utifrån Kinas musiktraditioner. T ex kan det låta som om trummisen står i Pekings trumtorn och basisten spelar mongoliska gångar.

(Brasklapp: Jag hoppas bandmedlemmarnas namn stämmer och är fonetiskt rättstavade. Det var inte så enkelt att reda ut det här… )

Brukar mongoliska musiker spela tillsammans i orkestrar? Det undrar jag, för det låter faktiskt som om de spelar lite för sig och plötsligt förenas i samspel.

Melodierna växlar mellan att vara stillsamma ballader och snabba, medryckande hästlåtar. Sångaren Hurcha slår med hästpiskan i luften och sen galopperar musiken över stäppen i Mongoliet.

Sången är lika varierad. Det sjungs ljust och vackert, med sån där diskantklingande röst som jag fått för mig är typiskt kinesisk, och mörkt och basigt, från djupt ner i bröstet och strupen. En melodisk form av strupsång, som inte liknar den mer kända strupsången från Thuva.

Imponerande också att Hanggais sångare – fyra av sju medlemmar sjunger – kan variera mellan så olika tonlägen, sjunga ljust i en sång och mörkare i en annan.

Konserten på Palladium var live, i ordets definitiva betydelse. Det kändes som om Hanggai spelade musik i stunden, varje ton och rytm skapades just där och då.

Sångaren Hurcha tackade så mycket och tog en sista klunk ur sin medhavda tetra. (Kan den ha innehållit jaksmörsté?) Så gick Hanggais medlemmar av scenen utan fler låtar på repertoaren och märkbart rörda av publikens uppskattning.

Men tack själva! En fantastisk konsert.

(Ystads Allehanda 2010)