Pete Molinari
A Train Bound For Glory
(Clarksville/Playground)
J Shogren
Bird Bones & Muscle
(Jaha!/Plugged)
Två av mina nya favoriter återkommer med varsitt album.
Pete Molinari var väl en ny brittisk sångpoet á la Dylan och Guthrie, trodde jag, men på ”A Train Bound For Glory” har han rest till Nashville och gjort ett album med country strax innan rockens födelse. Sound av 40- och tidigt 50-tal och med sin ljusa – ja, gälla – röst får Molinari mig att tänka på Tommy Steele när han var som mest Hank Williams-influerad.
Några spår är mer distinkta – som (nästan) rockabillyaktiga ”Streetcar Named Desire” och den skumpiga bluesen ”New York City” med Chris Scruggs getingvassa elgitarr – men de flesta av Molinaris melodier håller så lågmäld profil att det krävs många lyssningar innan de stiger upp ur anonymiteten.
Alltför många? En fråga om uthållighet och smak. Sånggruppen The Jordanaires finns också med i studion.
På J Shogrens nya och tredje album, ”Bird Bones & Muscle” hade jag gärna ändrat låtordningen. När för många ballader kommer för nära varann sjunker stämningen och tempot. Tycker jag.
Fast annars fortsätter Wyomings svenskättade sjungande professor att skapa sin egen personliga sångpoesi ur amerikansk folk- och countrytradition. I varje låt hämtar han – så känsligt, ja så intrikat – precis lagom och olika mycket från traditionen.
Vartenda spår håller samma klass som all, säger all annan amerikansk sångpoesi! T ex countrygospeln ”Charlie Pool”, irländskamerikanska (?) ”Polkagris” och den allt mer intensiva mördarballaden ”Judge of the Hangman”.
Shogren sjunger bättre än nånsin: liksom en cowboyjobbarröst, lite mörkt och grovt, in- och utlevelsefullt. Också ljud och komp lyfter till en högre nivå än på de föregående albumen.
(Hifi & Musik 2010)
Erikssons kultursidor 