Etikettarkiv: Woody Guthrie

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

Annonser

Otis Gibbs med tåg, bil och buss genom Sverige

Amerikanen Otis Gibbs har åkt från Pajala och precis stigit av bussen i Luleå när jag ringer honom på mobilen. Hans soloturné i Sverige går utanför allfarvägarna, till småstäder och ännu mindre samhällen. Som på lördag, när Otis Gibbs kommer till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög för att sjunga egna sånger till sin akustiska gitarr.

– Folk tror att det enda jobbet handlar om är att stå på scen med gitarr någon timma på kvällen. De tänker inte på att man kan ha åkt i tolv timmar för att komma dit. Snart har jag rest genom hela Sverige med tåg, bil och buss.

Hunnit ta några bilder i Sverige? undrar jag. Otis Gibbs är nämligen en bra fotograf också. (På hemsidan www.otisgibbs.com finns några av hans foton.)

– Tyvärr har jag inte alls hunnit fotografera, säger han och han låter lite sliten.

Vad tycker du om den svenska landsbygden? frågar jag, eftersom Otis är född på amerikansk landsbygd, i den lilla staden Wanamaker, Indiana. Påminner det du sett utanför tåg-, bil- och bussfönstren om vad man ser när man åker Greyhoundbuss genom USA?

Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana. Foto: Todd Fox.

– Jag kunde lura mig att säga att det finns likheter men det är mest på ytan. De röda trähusen och ladugårdarna fascinerar mig, så ser det inte ut i USA. Ni har andra odlingar på åkrarna också än vad amerikaner har.

Otis Gibbs nya album inleds med titellåten ”Joe Hill’s Ashes”. Härom kvällen spelade Otis i Gävle, där Joe Hill levde innan han emigrerade till Amerika, blev politisk agitator och låtskrivare. Hur kändes det, lite speciellt?

– Ja, så var det. Jag togs emot väldigt fint. Jag besökte hans hus också, gården där han bodde med sina föräldrar. Otis Gibbs diktar egna sånger vid gränsen mellan amerikansk folksång och country. Det har sagts att han skriver och sjunger i traditionen efter Joe Hill och Woody Guthrie. Han har beskrivits som protestsångare – en politisk sångpoet. Han värjer sig.

– Fast nu har jag insett att ni betraktar politik på ett annat sätt i Europa. För mig är politik någonting som sker i mörka rum, där politiker fattar hemliga beslut som styr vanliga människors liv. Blir man kallad ”politisk sångare” så marginaliseras man, placeras i ett särskilt fack. Publiken ska veta att den där ”politiske sångaren” behöver ni inte lyssna på.

Att göra som du – skildra vanliga människors liv och lyfta fram missförhållanden – är inte det också att vara en politisk sångare?

– Ni verkar tycka så i Europa. Visst, det är sånt jag skriver om. Det är det jag känner till. Jag umgås inte med familjerna Rockefeller och Kennedy, jag kan inte skriva om deras liv. Jag skriver låtar om vanligt folk.

Som i min favoritsång på ditt nya album, ”The Town That Killed Kennedy”. Den sången handlar om Greyhoundbussar.

– Greyhound är de fattigas transportmedel, säger Otis Gibbs. Det är obekvämt, går inte att sova på bussen. Ingen service och chaufförerna är buffliga och otrevliga. Förut kostade det inte så mycket att åka Greyhound men nu är det inte ens så billigt längre.

Namn: Otis Gibbs
Ålder: 45
Född: I Wanamaker, Indiana
Bosatt: Numera i Nashville, Tennessee
Gör: Diktar sånger, sjunger och spelar samt fotograferar
Aktuell med: Nya albumet ”Joe Hill’s Ashes” och turnén genom Sverige, spelar på lördag (23/4) i Hammenhög och dagen efter (24/4) i Malmö
Fler skivutgivningar: Bland annat albumen ”Grandpa Walked A Picket Line” och ”One Day Our Whispers…”
Gitarr: Gammal sliten Martin D 28 från 70-talet nångång, lagad med tejp på baksidan
Hemsida: www.otisgibbs.com

(Ystads Allehanda 2011)

Charlie Chaplin på scen i Tomelilla

Charlie Chaplin – En lek med allvar
Charles Chaplin: Lars Hjertner
Fartygsmusiker: Bodil Bendixon, Marit Sjödin och Elin Fleischer
Manus/regi: Leo Cullborg
Malmö opera i samarbete med GöteborgsOperan
Teaterhallen, Tomelilla 23/3

Vilket USA? Det är frågan som ställs i kammarmusikalen om Charlie Chaplin. Vilket Sverige? Det är följdfrågan som viskas i bakgrunden och ibland ställs högt och tydligt. Föreställningen inleds och avslutas med två alternativa och helt olika amerikanska ”nationalsånger”: Irving Berlins hyllning till USA som frihetens land, ”Good Bless America”, respektive Woody Guthries hyllning till landets människor, inte minst de fattiga.

Det är höst 1952. Charles Spencer Chaplin befinner sig ombord på fartyget Queen Elizabeth. Han ska resa – ja, fly – tillbaks till England. Efter filmerna ”Moderna tider” och ”Diktatorn” blev han anklagad för landsförräderi. Trots att ”Diktatorn” är en satir över Adolf Hitler (född 1889, samma år som Chaplin och med ”samma lilla löjliga mustasch”) anses sluttalet i filmen vara ”kommunistpropaganda”.

Lars Hjertner, Marit Sjödin, Bodil Bendixon, Elin Fleischer. Foto: Markus Gårder.

Charlie Chaplin, spelad, sjungen och dansad av Lars Hjertner, kommer fram ur ett av fartygets luftrör och hamnar hos fartygsorkestern The Adorable Trio med Bodil Bendixon, piano, dragspel med mera, Marit Sjödin, cello, och Elin Fleischer, klarinetter.

De tre musikerna spelar både musik och teater, de sjunger och samspelar med Hjertner. Ja, de talar med toner också. Som i en scen där Hjertner/Chaplin tar fram en violin och spelar flörtiga toner som orkesterns medlemmar besvarar i tur och ordning.

Musikteaterpjäsen ”Charlie Chaplin – En lek med allvar” är ett samarbete mellan Malmö opera och GöteborgsOperan. Urpremiär 2009 i Skövde och nu skånsk premiär i Tomelilla, för att sen resa på turné i Skåne. Skådespelaren/sångaren/dansaren Lars Hjertner var med tidigare medan orkestern är skånsk och ny.

Leo Cullborg, som skrivit och regisserat, berättar Chaplins livshistoria med tyngden lagd på förhållandet till USA, frihetens hemland, och Hjertner gestaltar historien på ett sätt som nog bör kallas genialt.

Han blandar tal, sång och mim. Klär om till filmens Chaplin, den lille luffaren med slitna kläder och skor, hatt och käpp, mustaschen. Imiterar Chaplins rörelser och får stumfilmens Chaplin att börja tala. Både skådespelar och samtalar med publiken, slänger ut en boll som är en jordglob och får tillbaka den. Allt ledsagas av Chaplins egna, smärtfullt vackra melodier.

Lars Hjertner.
Foto: Markus Gårder.

Skickligt att få en liten turnéscen med ett fartygsdäck som scenografi och blott fyra medverkande att fungera utan longörer. Det är roligt och så tankeväckande att musikalen kan karaktäriseras som politisk och högst aktuell. Chaplins luffare blir en symbol för den lilla människan som alltid drabbas värst.

Här görs en drastisk jämförelse mellan åsiktsförtryck, må vara i Hitlertyskland, 50-talets USA eller dagens Sverige med FRA-lagen. Lars Hjertner utför en revyaktig sketch med senator McCarthy och FBI-chefen Hoover i form av två svarta strumpor. De inspekterar publiken i Tomelilla. Någon terrorist, ursäkta kommunist, i salongen? Hur är det med ICA-handlaren? Vad står ”ICA” för, egentligen?

Ett slutord om Bodil Bendixon, den så kallade Tangotanten, som ju har en mindre roll men är suverän. Så fort hon blinkar eller gör en grimasch så riskerar hon att ta över scenen. När Queen Elizabeth lägger till i Southampton har Charles Spencer Chaplin fått reda på att han kommer att nekas visum för att återvända till USA.

(Kortare versioner i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Turnéschema:
6/4, Kulturhuset Björnen, Åstorp
7/4, Borgen, Osby
8/4, Kulturhuset Anders, Höör
9/4, Pilängsskolan, Lomma
11/4, Flora Biografteater, Sjöbo
14/4, Konserthusteatern, Karlskrona
16/4, Landskrona Teater, Landskrona
17/4, Flamman Ekeby, Bjuv
19/4, Verkstan, Malmö
20/4, Verkstan, Malmö
26/4, Medborgarhuset, Vittsjö-Bjärnum
27/4, Kristianstads teater, Kristianstad
28/4, Centralskolan, Perstorp
29/4, Medborgarhuset, Eslöv
4/5, Verkstan, Malmö
5/5, Verkstan, Malmö
6/5, Verkstan, Malmö
7/5, Verkstan, Malmö

I CD-spelaren: Molinari & Shogren

Pete Molinari
A Train Bound For Glory
(Clarksville/Playground)

J Shogren
Bird Bones & Muscle
(Jaha!/Plugged)

Två av mina nya favoriter återkommer med varsitt album.

Pete Molinari var väl en ny brittisk sångpoet á la Dylan och Guthrie, trodde jag, men på ”A Train Bound For Glory” har han rest till Nashville och gjort ett album med country strax innan rockens födelse. Sound av 40- och tidigt 50-tal och med sin ljusa – ja, gälla – röst får Molinari mig att tänka på Tommy Steele när han var som mest Hank Williams-influerad.

Några spår är mer distinkta – som (nästan) rockabillyaktiga ”Streetcar Named Desire” och den skumpiga bluesen ”New York City” med Chris Scruggs getingvassa elgitarr – men de flesta av Molinaris melodier håller så lågmäld profil att det krävs många lyssningar innan de stiger upp ur anonymiteten.

Alltför många? En fråga om uthållighet och smak. Sånggruppen The Jordanaires finns också med i studion.

På J Shogrens nya och tredje album, ”Bird Bones & Muscle” hade jag gärna ändrat låtordningen. När för många ballader kommer för nära varann sjunker stämningen och tempot. Tycker jag.

Fast annars fortsätter Wyomings svenskättade sjungande professor att skapa sin egen personliga sångpoesi ur amerikansk folk- och countrytradition. I varje låt hämtar han – så känsligt, ja så intrikat – precis lagom och olika mycket från traditionen.

Vartenda spår håller samma klass som all, säger all annan amerikansk sångpoesi! T ex countrygospeln ”Charlie Pool”, irländskamerikanska (?) ”Polkagris” och den allt mer intensiva mördarballaden ”Judge of the Hangman”.

Shogren sjunger bättre än nånsin: liksom en cowboyjobbarröst, lite mörkt och grovt, in- och utlevelsefullt. Också ljud och komp lyfter till en högre nivå än på de föregående albumen.

(Hifi & Musik 2010)

Mercedes Sosa blev 74 år

Följande album från 2005 var det senaste jag hörde med Mercedes Sosa. I en genomgång av ”världssångerskor” skrev jag samma år en kort recension till Svenska Dagbladet.

Den 4 oktober 2009, alltså i söndags, avled Mercedes Sosa, 74 år.

På 70-talet blev hon i alla fall lite känd för de svenskar som då intresserade sig för politisk sång och musik. Argentina var Mercedes Sosa desto mer känd och populär – den främsta representanten för landets folksång, medlem i kommunistpartiet och en sjungande symbol för motståndskampen och vänsterrörelsen.

Alltså en argentinsk motsvarighet till Violeta Parra i Chile eller Woody Guthrie i USA.

Mercedes Sosa
Corazòn libre
(Edge/Universal)

Mercedes SosaMercedes Sosa är fortfarande, efter drygt 50 års karriär, den främsta representanten för folksången i Argentina.

Här har hon hämtat melodier och rytmer från olika folkmusiktraditioner (milonga, chacarera, zamba, huayno, tonada) medan texterna diktats av nutida poeter.

Hon sjunger om fattigdom, befrielse och glädje med varm och mjuk – ja, len – röst men lägger också inlevelse och kraft i både ord och toner. Också detta – fortfarande!

(Ungefär så också i Svenska Dagbladet 2005)

PS. Det här albumet (och även andra) med Mercedes Sosa distribueras fortfarande i Sverige. Kolla t ex på CDon.

Texter om kärlek och musik

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång). Foto: Birgitta Olsson

 Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till. 

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger: 

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt. 

Feber omslagTill boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

(Publicerat i Kvällsposten 2004)