Nilsson och Larholm, två ggr svenska Dylans

Ingemar E Nilsson
En skön historia
(Okemah Records)

Lars Larholm med vänner
Städsegrönt
(Liphone)

Min personliga åsikt: Sveriges främsta Bob Dylan-tolkare i Sverige heter Ingemar E Nilsson (de svenska texterna) och Lars Larholm (framförandet). Nilsson och Larholm är också, mer eller mindre, Dylan-influerade sångpoeter med egna melodier och texter.

Ingemar E Nilssons ”En skön historia” kan vara hans bästa album. För övrigt är det typiskt: en karg, inte så vacker röst som det nog tar några lyssningar innan man accepterar, långa rimmade texter som känsloberättar historier till enkla melodier som bara går på och går på.

Lite enformigt? Lyssna en gång till då, eller ännu en gång till. Då träder (först) det sorgliga fram och (sedan) skönheten. Ja, djupt inuti varje sång finns en smäktande skönhet. Endast butterskrovlig sång till egen gitarr och munspel – och nu spelar han banjo också, i albumets bästa låt, ”Högt och ensamt” – samt några extra instrument.

Lars Larholms ”Städsegrönt” innehåller Dylan-översättningar/tolkningar samt några egna låtar. Dylan-låtarna – som ”Styggt regn” (”A Hard Rain´s A Gonna Fall”), ”Ödet än en gång” (”Simple Twist Of Fate”), ”Till 7:e himlen i 11.e timmen” (”Knockin´ On Heaven´s Door”) och ”Señor” (”Señor – Tales Of Yankee Power”) kommer från olika tider.

Men alla framförs som Dylan-gospel: orgel och en flöjt också, kvinnokör. Dylan görs om och blir så larholmsk att jag egentligen inte borde gilla det. Fast Larholm sjunger med så stor inlevelse, kärlek och beundran – ja, han bär verkligen både melodierna och texterna – att jag kapitulerar. Jag tycker mycket om det här.

Albumet avslutas med ”Kyssar till trots” och ”Summa summarum samma rum?” – ett par exempel på hans egen sångpoesi. Också bra låtar, en kombo av Dylan, Cohen och svensk visa.

(Hifi & Musik 2014)