Ronny Carlsson (1951-2014): Mitt emellan smärta och tröst

Även om musiken går åt country finns det ingen skånsk sångare som har så mycket blues i sig som Ronny Carlsson. Han sjunger om ”den ensamma främlingen” så att ingen kan missa att det handlar om honom själv. Allt medan kompet maler på som livet.

Så skrev jag för tio år sen när jag till Magasinet Skåne sammanställde min egen, personliga topplista över de bästa skånska låtarna, alltså framförda – och helst också skrivna – av sångare och musiker från Skåne. På sextonde plats hamnade den då tjugo år gamla låten ”En ensam främling” av och med sångpoeten Ronny Carlsson.

En vemodig skånsk evergreen, som kanske borde ha hamnat ännu högre upp. Fast listan innehöll 99 skånska låtar – så det var ingen dålig placering. Det här kom upp i minnet när jag hörde hans nya album ”Det föll ett regn” (Skåneton/Juell Records). Ja, nya och nya. I den bemärkelsen att det man inte upptäckt och upplevt förut är ju nytt.

Såvitt jag förstår gavs ”Det föll ett regn” ut i fjol och inspelningarna gjordes i Trelleborg mellan 2002 och 2011. När jag letar på nätet så kan jag bara hitta en enda recension – på den lite nördiga musikbloggen Obladoo. Albumet har halkat undan och förbi, liksom Ronny Carlsson för de flesta nog aldrig blivit mer än en låtskrivare och sångare vid sidan om.

Ja, hur många har hört eller ens hört talas om honom? På nya skivomslaget står en äldre, långhårig man och blickar ut över havet. Det kan vara Östersjön, någonstans vid Simrishamn, för där bor han numera. Ronny Carlsson, född 1951 i Eslöv, skivdebuterade 1970 som medlem i gruppen Rockamöllan. Sen dess har det kommit sju egna album, inklusive det senaste och ett samlingsalbum. Spridda i tiden, allt fler år mellan varje utgivning.

Hans föregående album ”Kom bara förbi”, som släpptes för så längesen som 1996, och samlingen ”Minnesläckor” (1997, båda Gazell) är de enda av tidigare utgivningar som någorlunda lätt går att hitta och höra idag. Bägge finns på Spotify. Samt det nya albumet, tyvärr inte på Spotify, som i sin icke-producerade form kan innehålla de bästa inspelningar som Ronny Carlsson har gjort.

Med ”icke-producerad” menar jag att materialet fått bestämma. Musikerna (Rasmus Ehrnborn, trummor, elgitarr och klaviatur, Jack Juell, akustisk gitarr, Tony Juell, elgitarr, med flera) har inte placerat låtarna i en förbestämd form utan lyfter upp och poängterar den ursprungskaraktär som redan finns i en melodi och framför allt i texten. Lika anspråkslöst som effektivt, det är som om hela vägen från skrivögonblicket – tänk Ronny Carlsson med akustisk gitarr och penna i hand, ett papper bredvid – till den färdiga inspelningen hörs på skivan.

Och därför också mer drabbande än någonsin, på gränsen mellan personligt och privat, mellan det man kanske inte vill veta om en människa och det man faktiskt borde höra. Ronny Carlsson lägger sitt hjärta och hela livet på ett fat. Som man brukar säga och som kan tyckas vara en floskel men som tyvärr är sant: han lever, diktar och sjunger i vårt ställe, om sig och för oss – och därmed om oss, om den mindre eller större undangömda biten av vårt hjärta, vår själ och våra liv.

Om allas våra livsrädslor, svårigheten att handskas med livet, mörkret som balanserar mot ljus, lyckan mot olycka och sorg, kärlek mot svek och besvikelse. Resultatet blir skåntryblues i dess mest definitiva och realistiska betydelse, exakt där det personliga möter det allmängiltiga.

Han sjunger allt mer hest och skrovligt. Rösten innehåller livets kullerstenar och branta backar. Fast under den väderbitna ytan finns – fortfarande – en vädjande skönhet. Som av lenaste sammet. Men hoppfull? Nej, jag vet inte om hoppet är kvar. Drömsk? Ja, kanske att drömmen ändå lever.

Flera sånger är äldre, inspelade på nytt och mycket bättre. ”Ett rum nånstans på stan” har i den nya versionen blivit en tårgripande sång om alla de som drivits till ett ensamt hyresrum, flaska och piller. ”Jag packade väskan med kärleken” är en alldeles för vacker sång där Ronny Carlsson gör upp med sig själv för den kvaddade kärleken och lyckan. ”Visst är det sant” sjunger han till sin då fyraåriga dotter.

Och lyssna på den sista kärlekssången ”Till Åse”. Eller tvärtom: kanske handlar det också här om senare och efteråt, när kärleken tagit slut? Ronny Carlsson sjunger mitt emellan smärta och tröst.

(Ystads Allehanda 2014)