Jacques Werup
Lev länge, dö ung
(Natur och Kultur)
På nyhetsbladet som medföljde recensionsboken finns ett foto där Jacques Werup spelar klarinett. Men spelade han inte saxofon i Werup-Sjöströmgruppen?
– Klarinetten var mitt första instrument, säger Werup i telefon. Och nu har jag börjat spela på den igen. Fast det blir inte så ofta. Senast jag tog fram klarinetten fick jag skaka ur tvestjärtarna.
Jacques Werup har andats in, satt munstycket mellan tänderna och skrivit en roman i toner. ”Lev länge, dö ung” är en kortroman, ungefär så lång som huvudpersonens ”Welcome home”-konsert i Luleå. Ungefär likadan också: kapitlen är som låtar med improvisationer.
Jazzmusikern Lennart ”Lennie Blue” Olsson från norrländska Notviken köpte första ”kvarpan” (Werup skriver ”klarran”, sa man så i Malmö?) på postorder och lärde sig spela efter Artie Shaw på vevgrammofonen. Han drömde om ”success” (den stora i Amerika) men det blev som mest ”sacksäss” (den mindre i Sverige) med topp kring 1950.
På ålderns höst återvänder jazzmusikern till Luleå och spelkompisarna från starten. Han står på scenen med den hustru och det barn som han äntligen stannat hos nedanför. Lennie Blue spelar och sjunger, leker med musiken och livet, så som han alltid lekt med livet och musiken, försökt få alla problem att försvinna med ett garv. Lennie drar en scatramsa som sitter som p i G (pitten i Greta). Den låter som ett skämt men är på allvar: ”ba doo bi doo bi dooo bi doo badoo bedi doo bi lennie blue…”
Lennie minns berg- och dalbanan genom musiken och livet: spriten, alla kvinnorna och barnen på bygderna, från Harlem på Nalen (full på scen, gjorde bort sig och missade USA-resan) via städjobbet på Kockums med klarran på stampen till husbandet hos Lasse Holmqvist på TV.
Som Lennie minns, så skriver Jacques. Orden blir toner, meningarna blir melodier. Spontant formulerat, ur ryggmärgen och erfarenheten. Så som improvisationer är: sämre och bättre, rätt i hjärtat och bom på tavlan.
Jacques Werup skriver Lennies blues med själva orden, sitt stilistiska val. Han har valt att skriva vad en del nog vill kalla ”mellanbok”: en ”liten” roman på något hundratal sidor om en ”liten” stjärna. För Lennie blev aldrig någon ”yxan bravo”: ingen stor stjärna som alla älskar utan en av de små stjärnorna med skorr, kantigheter och skavanker. Sådana som är på topp när det inte gäller – som ”en sur kväll i Hallstahammar för fjorton pers”.
Lennie Blue står på scenen och betraktar lilltösen, dottern Johanna. ”Måtte hon bli som folk är mest”, tänker han. Hur många gånger har inte Lennie tittat efter musiker som förmått kombinera musiken med civila yrken, som haft det där ”vanliga”: ett liv utanför jazzen?
Lennie har levt i jazzmusiken – livet utanför var han så rädd för. Han har hyllats och glömts, för att livsrädslan speglades i musiken och påverkade karriären: upp och ner, upp och ner, upp och ner…
Liksom tusen andra. Till exempel klarinettisten och sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, som Werup tillägnat boken. Eller en annan svensk jazzklarinettist, Casper Hjukström, som jag själv gjorde en radiodokumentär om.
Snart, om inte redan, bortglömda bägge två.
Romanen Lev länge, dö ung är en liten men stor hyllning till de små men egentligen största stjärnorna inom musiken, litteraturen, konsten och hela kulturen. De som gjorde så gott – och fel – de kunde med sina liv och sin konst. De som inte kunde och kan göra annat.
(Kvällsposten 2010)
Erikssons kultursidor 