Etikettarkiv: Casper Hjukström

Steffi, Povel och Pysen

Sara Lövestam
Hjärta av jazz
(Piratförlaget)

Steffe En glad blues”Steffi är en glad blues.”

Så börjar Sara Lövestams nya roman. Meningen syftar på titeln till en av de Povel Ramel-låtar, som Steffi bär med sig i hjärtat – ja, hela kroppen – och spelar walking bass till.

Egentligen är det inte en ”jätteglad” blues, varken Steffi Herreras eller Povel Ramels. Ingen ”devalveruttanblues” utan mer en hjälp i livet – ett skydd, en krycka – för att Steffi inte ska ta åt sig av ”hora”, ”läbba” och ”äckel” som tjejerna i 9B kallar henne.

Varför har Steffi fastnat för Povel Ramel? Och börjat spela bas i musikundervisningen? Strunt i det, låt det hänga i luften, både i romanen och den här recensionen.

Steffi Herrera, 15 år, går i Björkeskolan, spelar bas för musikläraren och på hemvägen finns Povel i mp3-spelaren. Till exempel ”Tjo va de va livat i holken” (det närmaste reggae han kom) eller ”Titta det snöar” (tog evigheter att klura ut hela texten till den).

Så tar batteriet i spelaren slut. Ändå fortsätter Steffi att höra Povel Ramel – först ”Var är tvålen” och sen ”Jazzen anfaller”.

Hon har hunnit till ålderdomshemmet, det är därifrån, genom ett fönster som ”Povel Ramels tunna röst letar sig ut i februariluften”. Fönstret öppnas. En gammal man lutar sig ut genom ålderdomshemmets fönster och frågar när inspelningen gjordes (1946) och vem som spelar klarinett (Casper Hjukström).

Det leder till vänskap genom generationerna, jazzmusiken och Povel Ramel, mellan den gamle Alvar Svensson, som bara var en pojk, 17 år, när han 1942 tog tåget till swingjazzens Stockholm, och den unga Steffi (egentligen Stephanie) Herrera, som längtar efter att lämna Björke för att gå på musikgymnasium i Stockholm.

Sara Lövestam Foto Peter Knutson.

Författaren Sara Lövestam. Foto: Peter Knutson

”Hjärta av jazz” är en dubbelroman, en trippel- och mångroman. En jazzroman som blir en livsroman gånger två, också en flick- och pojkroman, en ungdoms- och vuxenroman på samma gång.

Alvars resa till 40-talets Stockholm, där han började spela kontrabas och blev förlorat kär i jazzsångerskan Anita, varvas med Steffis unga liv idag, känslan av att vara udda och utanför i verkligheten, hennes drömmar och längtan.

Och inte bara en jazzroman heller utan en hyllning till jazzmusiken (fast det kunde, i en annan roman, också vara rockmusik, litteratur eller konst) som livsuppehållande medicin. Annars dog man. Annars dör man.

Och en hyllning till de viktigaste viktiga inom (jazz)musiken, de som håller musiken vid liv: dessa okända musiker som bara spelade vidare utan att gå till historien. Som endast några få minns, sådana musiker som Alvar ”Pysen” Svensson, kontrabas, och Casper Hjukström, klarinett.

”Hjärta av jazz” är en fantastiskt fin och ömsint roman. Jag blev så varm, fick en glad blues i hjärtat, gång på gång på gång på gång när jag läste.

Jo, jag är lite sentimental av mig. Det bör man nog vara för att uppskatta Sara Lövestams jazzroman lika svindlade mycket som jag. Men ni som har nära till både ett leende och en tår, ni kommer att göra det.

(KB 2013)

Annonser

Musik, liv och död

Jacques Werup
Lev länge, dö ung
(Natur och Kultur)

På nyhetsbladet som medföljde recensionsboken finns ett foto där Jacques Werup spelar klarinett. Men spelade han inte saxofon i Werup-Sjöströmgruppen?

– Klarinetten var mitt första instrument, säger Werup i telefon. Och nu har jag börjat spela på den igen. Fast det blir inte så ofta. Senast jag tog fram klarinetten fick jag skaka ur tvestjärtarna.

Jacques Werup har andats in, satt munstycket mellan tänderna och skrivit en roman i toner. ”Lev länge, dö ung” är en kortroman, ungefär så lång som huvudpersonens ”Welcome home”-konsert i Luleå. Ungefär likadan också: kapitlen är som låtar med improvisationer.

Jazzmusikern Lennart ”Lennie Blue” Olsson från norrländska Notviken köpte första ”kvarpan” (Werup skriver ”klarran”, sa man så i Malmö?) på postorder och lärde sig spela efter Artie Shaw på vevgrammofonen. Han drömde om ”success” (den stora i Amerika) men det blev som mest ”sacksäss” (den mindre i Sverige) med topp kring 1950.

På ålderns höst återvänder jazzmusikern till Luleå och spelkompisarna från starten. Han står på scenen med den hustru och det barn som han äntligen stannat hos nedanför. Lennie Blue spelar och sjunger, leker med musiken och livet, så som han alltid lekt med livet och musiken, försökt få alla problem att försvinna med ett garv. Lennie drar en scatramsa som sitter som p i G (pitten i Greta). Den låter som ett skämt men är på allvar: ”ba doo bi doo bi dooo bi doo badoo bedi doo bi lennie blue…”

Lennie minns berg- och dalbanan genom musiken och livet: spriten, alla kvinnorna och barnen på bygderna, från Harlem på Nalen (full på scen, gjorde bort sig och missade USA-resan) via städjobbet på Kockums med klarran på stampen till husbandet hos Lasse Holmqvist på TV.

Som Lennie minns, så skriver Jacques. Orden blir toner, meningarna blir melodier. Spontant formulerat, ur ryggmärgen och erfarenheten. Så som improvisationer är: sämre och bättre, rätt i hjärtat och bom på tavlan.

Jacques Werup skriver Lennies blues med själva orden, sitt stilistiska val. Han har valt att skriva vad en del nog vill kalla ”mellanbok”: en ”liten” roman på något hundratal sidor om en ”liten” stjärna. För Lennie blev aldrig någon ”yxan bravo”: ingen stor stjärna som alla älskar utan en av de små stjärnorna med skorr, kantigheter och skavanker. Sådana som är på topp när det inte gäller – som ”en sur kväll i Hallstahammar för fjorton pers”.

Lennie Blue står på scenen och betraktar lilltösen, dottern Johanna. ”Måtte hon bli som folk är mest”, tänker han. Hur många gånger har inte Lennie tittat efter musiker som förmått kombinera musiken med civila yrken, som haft det där ”vanliga”: ett liv utanför jazzen?

Lennie har levt i jazzmusiken – livet utanför var han så rädd för. Han har hyllats och glömts, för att livsrädslan speglades i musiken och påverkade karriären: upp och ner, upp och ner, upp och ner…

Liksom tusen andra. Till exempel klarinettisten och sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, som Werup tillägnat boken. Eller en annan svensk jazzklarinettist, Casper Hjukström, som jag själv gjorde en radiodokumentär om.

Snart, om inte redan, bortglömda bägge två.

Romanen Lev länge, dö ung är en liten men stor hyllning till de små men egentligen största stjärnorna inom musiken, litteraturen, konsten och hela kulturen. De som gjorde så gott – och fel – de kunde med sina liv och sin konst. De som inte kunde och kan göra annat.

(Kvällsposten 2010)