I CD-spelaren: Karl Seglem

Karl Seglem
norskjazz.no
(Norcd)

Karl Seglem har i mina öron alltid varit en lika rural som urban musiker, traditionell (med rötter i jazz och norsk folkmusik) men också modern.

Hans förra album, ”Urbs”, var ett typiskt exempel: Seglems tenorsax och gethorn (samt en gästande hardingfela) balanserade med snarare än mot elektroniska rytmer och klanger. Land och stad förenades och verkade trivas rätt bra ihop.

Men vad menar då saxofonisten Seglem när han nu valt att göra ett album med en jazztrio? Kan det vara en reträtt? Ett steg tillbaka? En andhämtning och paus?

Eller ska man ana en viss uppgivenhet? Seglem tycker det blivit svårt att hävda traditionen i 2000-talets allt snabbare samhälle…

Fast norska Eple Trio är ingen helt vanlig jazztrio, i betydelsen att jazzmusiken skulle vara retro. Eple Trio spelar inte som en jazztrio brukade spela utan där de lever: influenserna hämtas från Norges folkliga traditioner och från Europas konstmusik.

Det kunde man höra på Eple Trios eget album med den passande titeln ”The Widening Sphere of Influence” men också här finns ett bra exempel på det. ”Året hallar” må vara en traditionell norsk låt men den börjar snarare som konstmusik.

Sigurd Hole drar stråken strävt över bassträngarna och trummisen Jonas H. Sjøvaag bidrar med enstaka cymbalklirr, innan Seglem börjar spela sina typiskt brusiga saxtoner och Andreas Ulvos piano fyller ut, breddar och kompletterar med europeiska toner, ungefär varannan folklig och varannan klassisk.

Albumet innehåller också en fado – övriga låtar är Karl Seglems egna, ofta med ordet ”song” i titlarna.

Så låter musiken: som ordlösa sånger med berättelser och budskap. Seglem spelar melodiskt, stilla och lugnt men… nej, inte avspänt. Det finns något drömskt i tonerna men också en känsla av sorg, som av brustna förhoppningar.

Musik som självtröst, ja kanske.

Nej, jag får inga svar på mina frågor: hur Seglem kommer att låta på nästa platta, om han dragit sig tillbaka från dagens larm och rytmer eller om han ännu en gång ska ta en törn med utvecklingen.

Han mumlar i munstycket. Tills vidare får jag nöja mig med att tenorsaxofonisten Karl Seglem och Eple Trio bjuder på – ordagrant – smärtsamt vacker norsk folkjazz.

(Lira 2009)