När jag träffade John – eller groupisar är vi allihop!

Att samla autografer är ett bra sätt att få träffa sina idoler. Det praktiserade jag mycket under 50- och början av 60-talet.

Då gällde det mest sportidoler: fotboll på sommaren (inte minst Hammarbys träningskvällar på Johanneshov), ishockey på vintern (VM, nyårscuper m m) och friidrottare från hela Europa (under EM i Stockholm 1958).

Med tiden blev det lite tradigt att hänga på järnvägsstationer och flygplatser och i blåsten och snön utanför hotell tills någon barmhärtig portier släppte in en i hotellfoajén ( sådana portierer var det dessutom ont om).

När sportidolerna några år in på 60-talet byttes mot rock- och popidoler kom jag på ett bättre knep: fanclubar. Då fick man inte bara ett namn på ett tidningsurklipp eller i ett block utan man fick ju ta sina idoler i hand och prata med dom.

Jag och en kompis började bilda fanclubar på löpande band. En för varje ny engelsk popgrupp som besökte Stockholm: Billy J Kramer, Searchers, Gerry & The Pacemakers och – Beatles.

(Fast i det sistnämnda fallet hann en idag progressiv sångerska och en idag kvinnlig PR-chef på ett svenskt skivbolag och några andra tjejer före mig och min kompis. Inget att säga om: tjejerna var ju hetare på det.)

Men 1963 – på hotell Continental, snett över gatan från Stockholms centralstation  – hälsade vi på fyra prydliga unga män – Paul, George, Ringo och John (i hälsningsordning) – som tog oss i hand och bockade lite, log och sa några vänliga, blyga ord på engelska.

John behövde en vinterrock, tyckte han, och vi – John, Neil Aspinall, som var en barndomsvän till John, har jag för mig, och nu reste med som road manager, min kompis och jag – knallade uppför Klarabergsgatan mot Hötorget (det här var alltså första gången Beatles var i Sverige och inte en människa kände igen John Lennon) för att till slut hamna på Ströms, klädaffären i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen.

John kollade in rockarna, särskilt en och utbrast:

– Oj, vilken lång rock! Alla engelska rockar slutar ovanför knät. Den här långa rocken blir jag ensam om, va?!

Och så fick expediten på Ströms sälja en rock till en blivande legend, fast det visste han inte och vem visste det.

Det här, det är stort för mig. (Fortfarande saknas en skylt på Ströms, där det står typ att här sålde vi en överrock till John Lennon 1963, för affären finns kvar, häromåret var jag också inne hos Ströms och köpte en ny rock, en lång).

Året efter, när Beatles återkom till Sverige, var dom redan berömda och bodde på hotell Foresta på Lidingö, där fansen häckade i klasar natt som dag. Jag lyckades slinka in på presskonferensen, men närmare än så kom jag inte The Beatles.

(Något omskrivet utdrag ur den längre artikeln ”Minnen från 60-talet”, Schlager 1982)