Mia Couto
Land: Moçambique
Genre: afrikanska deckare
Mia Coutos roman ”Under frangipaniträdet” (1997) kan beskrivas på samma sätt som hundratals – ja, tusentals – västerländska detektiv- och kriminalromaner:
Ett mord begås. En detektiv, i det här fallet en polis, sänds till brottsplatsen. Vittnen hörs och misstänkta förhörs. Mot slutet av boken samlas alla inblandade. Lösningen på mordgåtan serveras. Motivet förklaras.
Men här slutar också alla eller de flesta likheter med de deckare som skrivs i Europa och USA.
”Under frangipaniträdet” är absolut en detektiv/polisroman men en märklig och annorlunda deckare. Mia Couto, född och bosatt i Moçambique, har skrivit en afrikansk detektivroman. Ordagrant och i flera betydelser utspelar sej Coutos kriminalberättelse i en annan värld. Hans egenartade romanpersoner skulle knappast kunna förekomma i någon västerländsk deckare.
Låt mej ta jag-berättaren som exempel. När berättelsen börjar är han död. Han heter eller hette Ermelino Mucanga och var snickare. Tillsammans med sina arbetsverktyg, hammare och såg, ligger han begravd under ett frangipaniträd.
Men en halakvuma (ett bältdjur, som bor i himlarna men kommer ner till jorden för att bringa budskap om framtiden) kallar Ermelino tillbaka till de levandes värld – som en xipoco (ande). Den döde snickaren tar sin boning i poliskommissarien Izidine Naíta, som är på väg från huvudstaden Maputo till en f d portugisisk fästning, numera ålderdomshem, beläget på en svåråtkomlig, isolerad klippa utanför Moçambiques kust, för att utreda mordet på hemmets föreståndare.
Poliskommissarien är en modern storstadsmänniska, medan gamlingarna på ålderdomshemmet lever kvar i det gamla livet, i en utplåningshotad begrepps- och tankevärld. Den ena gamlingen efter den andra erkänner mordet på föreståndaren. Alla har de mördat honom, på var sitt sätt.
Mia Couto. Foto: Cato Lein.
De gamla ljuger kommissarien full med historier som öppnar dörren till en afrikansk verklighet som inte låter sej anpassas till en vanlig – västerländsk – brottsundersökning.
Kommissarien släpps in i annan, mycket större värld och verklighet, där förfluten tid pågår samtidigt med nutiden: människor umgås med andar och övernaturliga väsen, döda människor kommunicerar med levande och tvärtom, religion, tro och magi är närvarande i vardagen och andevärlden blir lika verklig som människornas.
I de rövarhistorier – eller är historierna sanna? – som åldringarna berättar för kommissarie Naíta förenas muntligt och skriftligt. Couto lyfter upp Afrikas muntliga berättartradition och visar att den är lika högtstående och har lika stort värde som västerlandets finaste kulturella uppfinning: den skönlitterära romanen.
Också ”Flamingons sista fall” (2002) kan beskrivas som en afrikansk deckare eller kanske en politisk thriller.
Här utspelar sej händelserna i den lilla staden Tizangara. Kriget är över. FN-soldater har stationerats i staden för att övervaka fredsprocessen. En efter en dödas – mördas – de. Märkliga explosioner inträffar. Soldaterna med blå baskrar flyger i luften och försvinner spårlöst. Eller nästan spårlöst…
Det enda som återstår av dem är deras penisar. Så börjar berättelsen: en avkapad penis ligger mitt på Estrada Nacional, alldeles vid infarten till Tizangara.
Den italienske FN-tjänstemannen Massimo Risi, som utreder händelserna med hjälp av jag-berättaren, ”tolken i Tizangara”, får lika många och motsägelsefulla, märkliga och magiska svar på sina frågor, sitt deckarmysterium, som den ovannämnde poliskommissarien Naíta.
Men de bägge romanernas och deckargåtornas slutgiltiga och sanna svar – lika med Mia Coutos budskap – är ett och samma: allt som händer, alla brott som begås, i dagens Moçambique har sin upprinnelse i kolonialismen och kriget (med prefixet kolonial- alternativt befrielse-) och den skugga som detta kastat och fortsätter att kasta över landet, människorna och livet.
Titlar (urval):
Under frangipaniträdet. 1997. A varanda do Frangipani. Övers: Marianne Eyre.
Flamingons sista flykt. 2002. O Último Voo do Flamingo. Övers: Marianne Eyre.
(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)
PS. Mia Couto är just nu aktuell i Sverige med romanen ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg). Också en afro-deckare? Nej, knappast. Men annars en låt säga ganska typisk Couto-roman (se beskrivningarna ovan)
Senare i september kommer Mia Couto också till bokmässan i Göteborg.
Erikssons kultursidor 