En roman jag har på gång just nu är ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg) av Mia Couto. Jag läser den både för att utröna om romanen kan ha prefixet detektiv och för att Couto är en av mina afrikanska favoritförfattare. Om man nu, liksom årets bokmässa i Göteborg har gjort, ska bunta ihop den stora världsdelen Afrika till ett enda kultur- och litteraturområde.
Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).
Mia Couto. Foto: Cato Lein.
Också den nya romanen kan sammanfattas som ett möte mellan nu- och historiskt tid, dagens afrikanska vardagsliv blandas med traditioner, religion och myter. Kolonialismens skugga finns kvar. Västvärldens möter Afrika, som när muntlig afrikansk berättartradition införlivas i den skönlitterära västerländska romanen.
Döden bor granne med livet. De levande samsas med de döda som lever vidare efter döden. En hustru frågar: ”Min man, säg som det är nu, är du redan död?”
Mwadia Malunga, ovannämnda hustru, återvänder till barndomsbyn Vila Longe med en Jungfru Maria-staty, som hon hittat i skogen. Statyn ska få en viloplats i byns kyrka. Till Vila Longe kommer också ett afroamerikanskt par med sin dröm om att återvända till ursprunget, det riktiga Afrika.
”Sjöjungfruns andra fot” är lika rolig som allvarlig. En bra roman, om än inte en deckare. Men finlitterära kritiker har muttrat även när jag utnämnt ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” till deckarromaner.
I den förstnämnda finns en – annorlunda – poliskommissarie: en död snickares ande har tagit sin boning i honom. Snickaren är också jag-berättare när kommissarien försöker utreda ett – eventuellt – mord på föreståndaren till ett ålderdomshem.
”Damernas detektivbyrå” har också filmats med amerikanska R&B-sångerskan Jill Scott som Mma Ramotswe.
Den andra romanen är mer en politisk thriller. FN-soldater, stationerade i staden Tizangara, sprängs i luften och försvinner spårlöst. Nästan: det enda som återstår av dem är deras penisar.
Den västerländska kriminalgenren blir afrikansk. Couto har skrivit de mest afrikanska deckare jag läst om och från Afrika. De är – ja, kan man tala om afro-musik så går det väl att använda benämningen – afro-deckare.
Mia Couto, sydafrikanen Deon Meyer och Alexander McCall Smith, född i Sydrhodesia, finns bland gästerna på årets bokmässa – alltså med temat Afrika – i Göteborg. Har jag missat någon, det kanske kommer fler afrikanska deckarförfattare? Men så många deckare skrivs ju inte i Afrika…
Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.
Alexander McCall Smith. Foto: Graham Clark.
Botswana och Sydafrika, grannländer i södra Afrika; ändå skriver de helt olika sorters deckare. McCall Smith har kritiserats för att hans böcker skulle vara en afrikansk motsvarighet till Agatha Christie och Miss Marple. De är alldeles för snälla och trevliga, de skildrar inte det riktiga (= fattiga och våldsamma) Afrika.
Men jag tror – ja, vet – att McCall Smiths deckare ger en annan men lika riktig bild av dagens Afrika. Han beskriver en afrikansk verklighet som kompletterar nyhetsrapporterna och fördjupar kunskapen om hur ett afrikanskt liv – också – kan vara.
Den tionde titeln, ”Tedags för normalt byggda damer” (Damm; övers: Peder Carlsson), handlar om skillnader mellan kvinnor och män; där som här. Män vet mer om fotboll, upptäckte Mma Ramotswe när hon får ett uppdrag i fotbollsvärlden, men om en fal kvinna försöker snärja en man, så inte fattar han det!
Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).
Deon Meyer. Foto: Anita Meyer.
Meyer kan påminna om den likaså sydafrikanske Nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetze. De skriver inte i svartvitt utan med många färger och nyanser. Deras Sydafrika är ett mycket mer komplicerat och svårgreppbart land än i nyhetsrapporterna.
Meyer växlar mellan olika huvudpersoner – som Zatopek van Heerden, före detta polis, Tobela Mpayipheli, före detta ANC-soldat, och Bennie Griessel, alkoholiserad polis. Hudfärger nämns inte, livshistorierna får komma undan för undan. Det läggs ett pussel där bilden av dagens Sydafrika – med apartheidtiden som kvardröjande trauma – långsamt framträder.
Nej, Meyer är inte den första deckarförfattaren från Sydafrika som introducerats i Sverige. Redan på 70-talet kom ett par titlar, ”Förd bakom ljuset” och ”Lek till döds”, i James McClures serie om poliserna Tromp Kamper och Mickey Zondi, afrikaaner och vit respektive svart, så kallad Bantupolis från Zulufolket.
Meyer är inte heller den enda deckarförfattaren i dagens Sydafrika.
Tvärtom verkar han vara ett av namnen i en allt större deckarvåg. Fler nya sydafrikanska deckarförfattare: Chris Marnewick (skildrar Sydafrikas historia i kriminell form), Jassy Mackenzie (med en kvinnlig privatdetektiv), Richard Kunzmann (en vit och en svart polis), Margie Orford (med våld mot kvinnor och barn som tema) och Malla Nunn, som bör nämnas lite särskilt.
Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.
Malla Nunn.
En afrikaansk polischef mördas och kriminalinspektören som ska utreda mordet hamnar i apartheidtidens häxkittel av mångrasism. Malla Nunns och övriga nya sydafrikanska deckare finns (ännu så länge?) enbart på engelska.
Varför sköljer en deckarvåg över just Sydafrika?
Jag minns en – vit – journalist som skrev att hon kört bil i något afrikanskt land och inte haft gasen i botten. En annan – svart – bilist ropade: ”This is Africa, you know, not South Africa!” Det vill säga Sydafrika är ett mer europeiskt land, där det är naturligt att skriva deckare. I andra sydafrikanska länder är det inte ens självklart med skönlitteratur.
Med några års mellanrum brukar det komma en deckare från något annat land i Afrika. Nu senast har jag hittat ”Treachery in the yard” (Minotaur Books), en ”Nigerian thriller” av Adimchinma Ibe.
Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.
Adimchinma Ibe.
Ännu så länge är jag bara en bit in i romanen men jag (som råkar ha varit i Nigeria) kände direkt igen gatustämningen – eller gatustimmet. Det här, det är en nigeriansk polisroman.
(Ystads Allehanda 2010)
Mia Coutos roman ”Under frangipaniträdet” (1997) kan beskrivas på samma sätt som hundratals – ja, tusentals – västerländska detektiv- och kriminalromaner:
Också ”Flamingons sista fall” (2002) kan beskrivas som en afrikansk deckare eller kanske en politisk thriller.
PS. Mia Couto är just nu aktuell i Sverige med romanen ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg). Också en afro-deckare? Nej, knappast. Men annars en låt säga ganska typisk Couto-roman (se beskrivningarna ovan)
Erikssons kultursidor 