När Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.
Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.
Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.
Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr
Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:
Gärdet 1970
När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved
När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax
Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans
(Skriven 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)
Erikssons kultursidor 