Etikettarkiv: Lasse Tennander

I minnets CD-spelare: Lag & Ordning

Lag & Ordning
51, Moderately Beat
(Ramblin´ Unltd. 1979)
Omslag: Dennis Huntington

På nätsidan www.progg.se har en Hans Andersson gjort följande inlägg: ”Ett av Sveriges bästa band genom tiderna. Låtskrivaren Huntington tillhör de slagkraftigaste textförfattarna i hela Norden. Det är bara att lyfta på hatten och bugga.”

Lovorden gäller den självbetitlade LPn med Huntington Band (Nacksving 1977). Men hans perfekta beskrivning – ”lyfta på hatten och bugga” – passar ännu bättre in på gruppen Lag & Ordning, som han inte verkar ha hört. Det är nog inte så många som gjort det heller, varken live eller på skiva.

Lag & Ordning – också med text/låtskrivaren Dennis Huntington vid sångmicken – spelade live i Göteborg men aldrig utanför och gjorde inte heller någon skiva. Under sin livstid, vill säga.

Inspelningen på ”51, Moderately Beat” gjordes 1975, alltså före LPn med Huntington Band, men gavs ut på en egen liten skivetikett först 1979, alltså efter. Kan man dra slutsatsen att Dennis Huntington hade samma uppfattning som jag om Lag & Ordning respektive Huntington Band?

Original kontra typ femte karbonkopian: uttunnat och matt. Vilket betonas av att flera låtar kan höras på bägge LPna. Inspelningen med Huntington Band är ett typexempel på hur skivbolaget Nacksving försökte nå så många lyssnare som möjligt genom att slipa, putsa och polera rockmusikens utstickande hörn och kanter.

Lag & Ordning putsade aldrig skorna. Lika rå, fräck och direkt som Dennis Huntington var i truten var Keith Alsterlind, sologitarr, Sigge Anderberg, gitarr, Henrik Dyrssen, bas, och Björn Peterson, trummor, i musiken.

Det är som om de gått direkt från blues och Stones till punk – innan punken fanns. Lag & Ordning var en några år äldre brorsa till Kriminella Gitarrer och Ebba Grön.

Egna låtar och covers. Fast de egna melodierna låter om man säger rätt traditionella de också och coverlåtarna har inte översatts utan fått samhällskildrande svenska texter, mer anarkistiska än socialistiska. Hade Chuck Berry godkänt ”Vad är det som händer” (”Too Much Monkey Business”) och ”Rudolf E. Stark” (”Johnny B. Good”)? Kan man inte vara säker på.

Dennis Huntington sjunger på bred hamnsjåargöteborscka och bandet ba´ öser, river och klöser. Fingrarna slinter ibland – men vad spelar det för roll?! Mitt favoritspår, ”Nynnat och sjungit” (gamla bluesen ”Rollin´ And Tumblin´”), blir elektrisk punkblues från Göteborg. Ordagrant.

Lyssna och dansa! Eller omvänt: dansa och lyssna. Bara att buga och bugga, för att travestera något.
__________________________________________

Varken Lag & Ordning eller Huntington Band finns på CD.

Dennis Huntington och Henrik Dyrssen kom från Love Explosion. Keith Alsterlind hade spelat i olika band som inte nådde upp på scen. Sigge Anderberg och Björn Peterson var med i göteborgsgruppen Uppsala Högar. Inspelningen med Lag & Ordning gjordes av radioteknikern Michael Bergek och lånades (olovandes) ut av journalisten Tommy Rander som arbetade på Sveriges Radios ungdomsredaktion.

På LPn med Huntington Band hörs bl a Lars-Eric Brossner (nu teaterkompositör/musiker på Folkteatern i Göteborg, har spelat/gjort plattor med t ex Nationalteaterns Rockorkester och Lasse Tennander) och Nikke Ström (Nynningen, Nationalteatern, Tottas Blues Band och många fler). Ännu ett bevis på att resultatet inte behöver bli bättre för att musikerna är skickligare.

Det kan också nämnas att också författarna Ragnar Strömberg och Olof Moberg, avliden, fanns bland medlemmarna i Uppsala Högar.

(Ur boken ”99 Proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Marc Bolan på Gärdesfesten

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Skriven 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)