Etikettarkiv: Torkel Rasmusson

Tre gånger Skåne i Stockholm eller Istället för recensioner

Ett: Bonniers bokförlag har jag nog inte besökt sen Torkel Rasmusson (sångare i Blå Tåget) jobbade här.

Ann H bokSå tänkte jag, när jag stod i Bonniers ljusgård och väntade på att Ann Heberlein skulle presentera sin nya bok, ”Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig” (Albert Bonniers).

Hon och jag är inte så ense om vissa saker, typ Gud, men det blev en stark uppläsning.

Nej, uppläsning är fel ord. Jag följde med i boken och hon avvek från texten i sina samtal med Gud (hon med Hen och Hen med hon).

Spontant ur hjärtat, på stunden, i ingivelsen, personligt som en inre predikan, just då och där och just hon – eller de.

Likadant kändes det i mig.

Två a: Det bjöds också musik i ljusgården.

Pange Öberg, sång och elgitarr och väl mest känd som arrangör från Mejeriet i Lund, debuterade som soloartist med en sång om – och till– Ann, ”Du bad till Gud” (Albert Bonniers).

Vilken bra popsångpoet – plus lite rock – han är! Den där perfekta balansen mellan nynnvänlig melodi, text man vill höra och personlighet.
Lovar mycket inför Panges kommande album.

Två b: Bräkne Hoby, artistnamn från platsen där han bor, gjorde också ett framträdande där han sjöng till förinspelad musik.

Han är väl galen men han kommer att bli en stor svensk artist! Som Pange sa på ett ungefär när han presenterade Bräkne Hoby. Och jag tror jag håller med.

Tre: Kvällen efter intervjuades Jonas Ellerström (förläggare med egna Ellerströms förlag i Lund, författare och översättare) av poeten Gunnar Harding om sin nya bok, ”Hemlängtan ur världen” (Ariel) – en samling ”essäer om poesi” – på Rönnells antikvariat.

Ellerström(Förresten, inom parentes, är det numera release för så många böcker på just Rönnells att en bok knappast getts ut om det inte varit release på Rönnells.)

Ofta och gärna kom Harding och Ellerström in på, låt säga, den udda poesin och de små poeterna, som Jonas Ellerström värnar särskilt.

Till exempel Richard Brautigan (USA:s mest pyttenoga stilist), Nun Ekelöf (hustru till Gunnar) och Ingemar Gustafson (senare Leckius) som ung i tidningen Lundagård.

Extra / PS: Redan för 10-15 år sen var det nån som sa att varenda popartist i Stockholm har nån gång bott i trakten av Hornstull. Så vid frukosten på Café Cinnamon besannades det igen.

Vid grannbordet satt en tjej med en låt i mobilen som hon gärna ville att en annan tjej skulle lyssna på – men hon den sistnämnda hann inte sa hon och skyndade iväg. Det kan ju inte ha känts så muntert så istället frågade vi om vi inte kunde få höra…

Jovisst, lurarna på start, låtstart. ”In A Tornado” heter låten, som kommer på Spotify om ett par veckor.


Video med låten ”In A Tornado”.

Sångerskans egen låt också; det börjar med cello, enbart en sträv cello, mycket effektivt, och sen hennes sång till cellon. Melodiskt och hon sjunger bra också. Och sen en tillkommande gitarr och extraröst i refrängen.

Det här kan mycket väl komma att bli nåt, tänker jag. Det är jag säker på.

Hon skrev sitt namn på ett papper: Aminah Al Fakir – jodå, ännu en i familjen, storasyster.

Som hon sa: ”Jag har fyra barn – tvillingar sista gången – men nu ska mamma komma loss också!” Den 22-23 april debuterar hon på Boulevardteatern i Stockholm under rubriken ”Love is an Acrobat – Secret & Sacred Songs” (finns en fb-sida för det också).

Tro mig, som jag skrev, hon kommer att bli nåt. En blivande ny svensk storsångerska och sångpoet vid cafébordet bredvid på Café Cinnamon. Det var ju kul!

(Delar av detta i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, s?om när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Veckans CD

Under våren har jag på LO-Tidningens kulturblogg varje vecka tipsat på en ny, aktuell CD inom vilka genrer som helst. Intressant, spännande och bra musik – det är enda kriteriet.

Efter sommarpausen återkommer jag nu med veckoliga skivtips under också under hösten på LO-kulturens blogg – med start i nästa vecka. Har du missat mina tidigare skivtips och vill lyssna ikapp så klicka på den här länken till ”Veckans cd”.

Några artister/grupper jag tagit upp hittills: Incredible String Band, Anna Kruse, Dundertåget, Françoise Hardy, Torkel Rasmusson, Victor Démé…

Vid varje skivtips finns dessutom en länk eller flera till Spotify och andra ställen där du kan provlyssna (och ibland titta).

I CD-spelaren: Berger och Rasmusson

Tore Berger
I huset långt på landet
(Brus & Knaster/Playground)

Torkel Rasmusson / Kjell Westling
Mycel
(National/BAM)

Tore Berger och Torkel Rasmusson, före detta GunderHägg/Blå Tåget-medlemmar, betraktar nutiden med ögon från en äldre tid.

Hör Tore Berger på Spotify.

Deras visor är gamla och nya på samma gång. Texterna berättar historier och förmedlar minnen som går bortom orden, antyder hemligheter som aldrig avslöjas.

Tore Bergers röst har fångats sååå nära mikrofonen, instrumenten (bland andra Martin Hederos, piano, och Jonas Kullhammar, tenorsax) samspelar så känsligt och stämningsfullt med melodier, texter och sång.

Favoritspår: den långa, nästan dylanska ”Balladen om Richard Sandler” (svensk statsminister och mycket mer).

Månginstrumentalisten Kjell Westling kompar Torkel Rasmusson på klarinett, sax, gitarr, piano och så vidare. Välgjorda och bra arrangemang, konstmusikaliska och lite mer folkliga.

Hör Torkel Rasmusson på Spotify.

Men efter Bergers album saknar jag ändå den stämningsfulla närheten. Av Rasmussons evighetsbetraktelser har den vardagligaste, ”Cykla upp på kullen”, blivit min favorit.

(Hifi & Musik 2009)

Marc Bolan på Gärdesfesten

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Skriven 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)