Alice Babs
Illusion
(Vax Records)
Vem är jag att säga emot Duke Ellington? Men jag kan inte rå för att jag aldrig uppskattat Alice Babs som internationell jazzsångerska.
När hon sjunger jazz på engelska låter det i mina öron som andrahandsjazz. Hon träffar tonerna exakt och sjunger så vackert, men det svänger ju 0! Jazz på engelska är inte hennes språk, gånger 2.
Har jag fel? Lyssna och döm själv av inledningsspåret ”Song For The Dreamer”. Tur för mig att just det spåret är det enda av amerikansk/engelsk jazzkaraktär.
Albumet ”Illusion” innehåller tidigare outgivna inspelningar från ett par radioprogram 1966. Också avslutande ”Forgotten Wind” sjungs på engelska men har ändå mer av svensk folkton än jazz.
Övriga låtar sjunger Alice Babs på svenska och då är hon både som bäst och som mest sig själv. Ja, unik.
När hon framför melodier av holländaren Jules de Cortes melodier, som titelspåret ”Illusion”, med svenska texter av Eric Sandström blir resultatet svensk kvalitetsschlager och populärsång – eller jazzsång på svenska. De svenska vokalerna, som är stummare och liksom långsammare än engelska, ger henne tillräckligt med tid att polera tonerna till ädelstenar.
Reinhold Svenssons tonsättningar av Signe Hassos texter, till exempel ”Där bor en konung” och ”Sjöng bäcken” har hämtat inspiration från folkvisor och ballader. Hon passar lika bra i den traditionen: Alice Babs är en utmärkt svensk konstfolksångerska.
Ackompanjemanget poängterar stämningen av svenska folk- och vistoner – den amerikanska jazzen finns med till max en tredjedel. Georg Riedel, även kontrabas, har arrangerat samtliga låtar och bland de övriga cirka tjugo musiker finns till exempel Jan Johansson, piano, Arne Domnerus, klarinett/altsax, och Egil Johansen, trummor.
Extra kul att höra den oftast elförstärkte Rune Gustafsson kompa på akustisk gitarr.
PS. När jag skrivit det här ser jag i DN att Georg Riedel tycker att albumets första låt är särskilt bra. Också han hör uppenbarligen något som jag inte kan höra. Men vad?
(Lira 2007)
Alice Babs
As Time Goes By
(Vax Records)
Jag har alltid tyckt att Alice Babs är bäst när hon sjunger på svenska och förenar swing med schlager. Medan hon som internationell jazzsångerska på engelska haft en olycklig vilja att förfina och därmed kastrera jazztraditionen genom att avvika från både rytmik och melodik, förvandla jazz till konstmusik.
Också senaste samlingen på skivmärket Vax med äldre Alice Babs-inspelningar, gjorda 1960 till -69, innehåller några spår med konstmusikaliska skalövningar. Till exempel de inledande/avslutande tonerna i ”How Deep Is The Ocean” och hela ”No Word Blues”, där hennes ordlösa sång inte har mycket med blues att göra.
Men i några – för mig – häpnadsväckande spår visar Alice Babs också att hon kunde vara en riktig bra jazzsångerska. Kanske beror det på jazzmusikerna, allra mest Arne Domnérus Big Band men också Bengt Hallbergs trio och kvartett, som driver på rytmerna och inte ger utrymme för Alice Babs att lämna jazzgenren.
Det fräna, tuffa storbandsblåset i förstaspåret ”Stormy Monday” tvingar henne att nästan bli R&B-sångerska. Också Bengt Hallbergs bluestunga piano i ”Many Tears Ago” håller kvar Alice Babs i jazzgenren – lockar henne att göra något personligt inom genren – och när Hallberg byter till orgel i ”More Understanding Than A Man” drar sången åt gospel.
Här finns dessutom en märklig låt, ”If I Could Be With You Tonight”, där Alice Babs spinner som en sexig katta á la Marilyn Monroe.
Extra bonuskul att höra Svend Asmussen, som gästsolist i storbandet, spela elförstärkt fiol med wah wah-pedal.
(Lira 2009)
Erikssons kultursidor 