Thomas Alexanderson och Lena Viredius, lera och färg

BRÄNNORNA, ONSLUNDA Varför inte börja romantiskt?

Lena Viredius hade varit skådespelerska och musiker på bland annat Malmö dramatiska teater. Nu var året 1996 och hon hade sin första konstutställning på Galleri Väster i Malmö. Hon visade målningar, då som nu på påskrundan.

En av besökarna på utställningen var keramikern Thomas Alexanderson.

– Det var då Lena och jag möttes, säger Thomas.

Ateljé Brännorna stod klar år 2002. Sen dess bor och arbetar de här, i trakten av Onslunda och S:t Olof.

Thomas och Lena utanför Ateljé Brännorna.

I alteljéhuset ryms en förbutik, Thomas Alexanderssons väl tilltagna keramikverkstad med el- och gasugnar samt Lena Viredius målarateljé.

Det hörs på firmanamnet, som han kallar det, hur Thomas Drejare arbetar med lera (till skillnad mot Gunilla Sundström, som knådar leran och som YA också besöker i konstbilagan). Thomas drejar alltså och mer än så:

– Jag drejar mycket och jag tycker mycket om att dreja. Det är så mångfasetterat, så sensuellt att dreja och forma leran. Jag gick på Östra Grevie folkhögskola, berättar han, och så fort jag kom i kontakt med lera så… Oj, det kändes som om leran och jag var gjorda för varann. Jag blev totalt fascinerad av materialet.

– Det finns ett ögonblick, tillägger Lena, som jag tycker mycket om. När jag ser Thomas sitta vid drejskivan och dreja, skål efter skål. Han upprepar ett föremål, samma föremål, det ena efter det andra. Vilken total koncentration, en sådan precision. Ett magiskt ögonblick, det blir som musik.

Thomas pekar ut genom fönstret:

Thomas Alexanderson: Krus, saltglaserat. Bruksgods.

– Där har jag min vedugn. I en vedugn kan ännu mer hända än i andra ugnar, särskilt vid saltglasering.

– Jag börjar salta vid 1200 grader och sen eldar jag upp till cirka 1300 – det är topptemperaturen. Vilken sorts ved man använder, hur man lägger veden, när och hur man fyller på ny ved kan påverka, hur lågorna slår över föremålen, också vädret har nog betydelse. Saltmängden, askan, reduktionen, så många faktorer som spelar in.

Han pekar ut genom ett annat fönster. Mellan ateljé- och bostadshusen står två skulpturer, slanka och ett par meter höga, skruvade som en spiral eller just en skruv, den ena svart och den andra i mer skiftande färger. De är brända i vedugnen och saltglaserade. Skulpturerna har fått namnet Totem (som i pålar).

Sen 1976, då utbildningen på Östra Grevie var klar, har Thomas Alexanderson haft egna keramikverkstäder. Det tog längre tid för Lena Viredius att hitta fram till måleriet, åtminstone sitt eget.

Thomas A: Totem orange 218 cm hög, saltglaserad. Unikat.

– Jag har alltid varit fascinerad av bilder, hade tänkt gå på någon konstnärlig utbildning men kom in på teaterskola.

– Jag blev skådespelare. Visst är det underbart med teater, att få gestalta något som man kan leva sig in i. Men man får också vara med i sammanhang där man inte kan stå för helheten.

– Jag är autodidakt inom måleri. Det var en lång process innan jag vågade säga upp mig från en fast anställning som skådespelare och börja måla på heltid. Men jag är väldigt nöjd med beslutet. Nu kan jag fritt bestämma över mitt uttryck.

– Jag litar på min intuition, säger hon. Inga problem att hitta bilderna, behöver aldrig leta efter motiv. De växer fram inifrån. Det kan ju vara tunga saker som jag målar och berättar om på ett lekfullt sätt.

Lera Viredius har också börjat göra en annan sorts pannåer att måla på: pannåer av lera.

– Det beror på att vi bor tillsammans, säger keramikern Thomas.

– Men är det inte jag som ska berätta om det här, avbryter målaren Lena.

Lena Viredius: Ett annat kapitel 13×36 cm.

– Jag vill kunna bestämma också över mina pannåer, säger Lena. Leran har en annan struktur, en ojämn, mer skrovlig yta, säger hon och hänger en av lertavlorna på väggen, så det syns hur ljuset träffar olika på olika ställen på tavlan.

Thomas Alexanderson visar runt i verkstan, som är full med ännu så länge oglaserade lerföremål. ”Från jättestora saker ner till små äggkoppar”, som han säger. Både serier och unika föremål. Han tar en mugg och visar ett prickigt mönster som är resultatet av saltglasering. ”Det kallas apelsinskalsyta.”

Lena Viredius ska ha några lertavlor med på påskens konstrunda men de flesta målningarna är gjorda på masonitpannåer. Ungefär samma storlek som lertavlorna, ganska litet format, en smal rektangel vänd på höjden. Ett annat kapitel, som hon kallar de nya målningarna, innehåller filmrutor, skuggor av människor och tecken som liknar hieroglyfer.

– Det är ett slags självskrivande språk, säger Lena. När min dotter bodde hemma så hade vi ett sånt språk. Ingen annan kunde läsa det men när jag skrivit något tecken så visste hon att det betydde att jag var i tvättstugan.

Lena V: Vem är min mamma 60×50 cm. Samtliga bilder hämtade från www.thomasdrejare.com.

– Vissa motiv passar för en sorts pannå, andra för en annan. Nu har det blivit andra motiv än när jag målar på lera. För mig är de här målningarna som en dagbok, men det ser ju inte de som kommer och tittar.

Lena Viredius berättar att i sommar ska hon ställa ut tillsammans med Yvonne Bävman (också hon finns med i YA:s konstbilaga) på Eksjö museum. Redan under konstrundan kan man alltså få en försmak på den utställningen genom att besöka både Viredius och Bävman.

(Konstbilagan / Ystads Allehanda 2010)