På konstrundan: Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén

ESPERÖDS HERRGÅRD, KIVIK. Att åka runt och intervjua inför konstbilagan är väl ungefär som att vara rörmokare. Man får ha plåtmage. Överallt bjuds det på kaffe.

Först fika med konstnärsmakarna Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén samt katten Mynta, som återkommer senare i texten. Det var meningen att den ena konstnären skulle intervjuas men det ska visa sig oundvikligt att också den andre kommer med i slutet.

Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén har varsin ateljé i ett separat hus. När Rose-Marie och jag gått ut dit och tittar på hennes nya målningar och jag har sagt någonting om att de ser ålderdomliga ut, eller snarare tidlösa, som om historien passerar igenom målningarna, då säger Rose-Marie plötsligt: ”Dåtidskonstnärer”.

Målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Det är Bo, tillägger hon, som hittat på ordet om både mig och sig.

Men även om hennes målningar ser gamla ut – till exempel det där kvinnoansiktet, tänker jag, kunde ju vara en tidig religiös bild – så målar Rose-Marie Qvarfordt här och nu. Nämligen sig själv.

– De utspelar sig nu. De handlar om mitt liv. Jag kan känna igen mig i alla figurer som förekommer på målningarna, säger hon och pekar på Damen, Apan, Vargen, Narren…

– Med tiden har ett visst persongalleri utkristalliserat sig. Det blir som ett skådespel med olika roller. Jag målar ofta en kvinna som står med en vattenurna vid ett vattendrag. Antingen häller hon ut vattnet eller också fyller hon på. Jag är osäker på vad det kan stå för. Men apan tror jag står för det primitiva, det opolerade.

– Korpen finns med också. Den är olycksbringande enligt mytologin men för mig har korpen snarare blivit en samtalspartner och budbringare. Jag har en stark känsla för djur, tycker nästan bättre om djur än människor.

– Inför en tidigare påskrunda var det förresten någon som i ett radioprogram använde ordet religiöst i samband med mina målningar och strax kom det en massa religiösa besökare. Men de blev inte så förtjusta när de såg att det fanns djävulssvansar på vissa målningar. Nej, jag är inte religiös.

Rose-Marie har en märkligt mörk färgskala. En målning kan vara nästan helmörk och så skymtar ett ansikte fram. Hur länge har du målat på det här egenartade sättet.

Också en målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Målningarna blev kanske extra mörka i år? Men jag har alltid målat så här. Jag är autodidakt. På 70-talet gick jag visserligen på Östra Grevie folkhögskola men då hade jag redan hittat mitt sätt att måla.

– Titta, säger hon och pekar på en målning med en kvinna och en katt. Det är Mynta med svansen runt min hals. Ett självporträtt, jag hade en annan färg på håret då.

Även om det är lite som man ser på en målning – ett kvinnoansikte, en apa eller två, en kvinna vid en flod, ett kvinnoansikte och en mer otydlig narr – så är det mycket man ser. Det är som om man ser mer än man ser.

Rose-Marie visar en målning som hon precis börjat med. Också ett kvinnoporträtt, men kvinnan är svagt målad, liksom skissad, och bredvid henne finns ännu ett par kvinnor, som syns ännu svagare.

– Där har jag bara målat ett par lager ännu så länge. Jag målar flera lager med oljefärg, men varje lager är tunt, tunt. Jag börjar med att använda mycket uttunningsmedel. Så mycket terpentin att man blir yr i skallen! Sen blandar jag i mer och mer färg. En recensent skrev att den här tekniken har ingen använt sen fransmannen Eugène Carrière på 1800-talet. Vet inte varför men jag gjorde så redan när jag började måla.

– På den här målningen som jag nu har börjat med ska den stora figuren vara kvar men de små kommer jag att måla över. Jag målar säkert fler figurer också, som jag sen målar över. Tittar man noga på mina målningar så syns det att det finns andra bilder under färgen.

Vi går tvärs över gårdsplan till en annan stor byggnad, som brukar hyras ut till såväl bröllopsfester som Piratensällskapet. Det är där som Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén ställer ut under påsken. Några målningar av Bo Hultén hänger redan på väggen. De är stora – ja, större ändå. Och svarta – ja, de är ju kolsvarta.

Rose-Marie räcker över en ”kikare”, som består av två ihoptejpade ”dassarullar”. Jag tittar: när sidoljuset stängs ute och ljuset istället faller rätt på målningen så växer det fram träd. Så fascinerande! Svärtan har nyanser, bilder framträder i svart på svart. Och nu är det dags för Bo att komma med i artikeln.

Målning av Bo Hultén. Alla målningar från hemsidan för Esperöds herrgård. 

– Jag är inte religiös, säger han också. Men jag känner en eufori över att jag lever, att jag är med i livet. Det är den glädjen jag försöker gestalta.

Genom att måla storta svarta målningar!?

– Ja, glädjen över livet. Den känner jag när jag målar.

Ser du ens vad du målar, när du målar så stort och svart.

– Nej, det ser jag inte. När jag målar ser jag inte vad jag gör. Jag målar på känn. Sen får jag ta ett steg bakåt och titta. Äh! det där blev inte bra. Då får jag måla om.

Bo Hulténs svärta började med blått, närmare bestämt en tub koboltblått. Han brukar alltid blanda svart färg själv – av gult, rött och blått. Men tidigare hade han använt marinblått, när han fick tag på koboltblått så blev svärtan ännu svartare. (Fast koboltblått är svårt att hitta, tillverkningen är förbjuden.)

– Jag har ju färgen som mitt uttrycksmedel. Om man förenar gult, rött och blått så släcks ljuset – samtidigt som alla färger finns i det svarta.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Rose Marie Qvarfordt och Bo Hultén medverkar också i 2012 års konstrunda.

Thomas Alexanderson och Lena Viredius, lera och färg

BRÄNNORNA, ONSLUNDA Varför inte börja romantiskt?

Lena Viredius hade varit skådespelerska och musiker på bland annat Malmö dramatiska teater. Nu var året 1996 och hon hade sin första konstutställning på Galleri Väster i Malmö. Hon visade målningar, då som nu på påskrundan.

En av besökarna på utställningen var keramikern Thomas Alexanderson.

– Det var då Lena och jag möttes, säger Thomas.

Ateljé Brännorna stod klar år 2002. Sen dess bor och arbetar de här, i trakten av Onslunda och S:t Olof.

Thomas och Lena utanför Ateljé Brännorna.

I alteljéhuset ryms en förbutik, Thomas Alexanderssons väl tilltagna keramikverkstad med el- och gasugnar samt Lena Viredius målarateljé.

Det hörs på firmanamnet, som han kallar det, hur Thomas Drejare arbetar med lera (till skillnad mot Gunilla Sundström, som knådar leran och som YA också besöker i konstbilagan). Thomas drejar alltså och mer än så:

– Jag drejar mycket och jag tycker mycket om att dreja. Det är så mångfasetterat, så sensuellt att dreja och forma leran. Jag gick på Östra Grevie folkhögskola, berättar han, och så fort jag kom i kontakt med lera så… Oj, det kändes som om leran och jag var gjorda för varann. Jag blev totalt fascinerad av materialet.

– Det finns ett ögonblick, tillägger Lena, som jag tycker mycket om. När jag ser Thomas sitta vid drejskivan och dreja, skål efter skål. Han upprepar ett föremål, samma föremål, det ena efter det andra. Vilken total koncentration, en sådan precision. Ett magiskt ögonblick, det blir som musik.

Thomas pekar ut genom fönstret:

Thomas Alexanderson: Krus, saltglaserat. Bruksgods.

– Där har jag min vedugn. I en vedugn kan ännu mer hända än i andra ugnar, särskilt vid saltglasering.

– Jag börjar salta vid 1200 grader och sen eldar jag upp till cirka 1300 – det är topptemperaturen. Vilken sorts ved man använder, hur man lägger veden, när och hur man fyller på ny ved kan påverka, hur lågorna slår över föremålen, också vädret har nog betydelse. Saltmängden, askan, reduktionen, så många faktorer som spelar in.

Han pekar ut genom ett annat fönster. Mellan ateljé- och bostadshusen står två skulpturer, slanka och ett par meter höga, skruvade som en spiral eller just en skruv, den ena svart och den andra i mer skiftande färger. De är brända i vedugnen och saltglaserade. Skulpturerna har fått namnet Totem (som i pålar).

Sen 1976, då utbildningen på Östra Grevie var klar, har Thomas Alexanderson haft egna keramikverkstäder. Det tog längre tid för Lena Viredius att hitta fram till måleriet, åtminstone sitt eget.

Thomas A: Totem orange 218 cm hög, saltglaserad. Unikat.

– Jag har alltid varit fascinerad av bilder, hade tänkt gå på någon konstnärlig utbildning men kom in på teaterskola.

– Jag blev skådespelare. Visst är det underbart med teater, att få gestalta något som man kan leva sig in i. Men man får också vara med i sammanhang där man inte kan stå för helheten.

– Jag är autodidakt inom måleri. Det var en lång process innan jag vågade säga upp mig från en fast anställning som skådespelare och börja måla på heltid. Men jag är väldigt nöjd med beslutet. Nu kan jag fritt bestämma över mitt uttryck.

– Jag litar på min intuition, säger hon. Inga problem att hitta bilderna, behöver aldrig leta efter motiv. De växer fram inifrån. Det kan ju vara tunga saker som jag målar och berättar om på ett lekfullt sätt.

Lera Viredius har också börjat göra en annan sorts pannåer att måla på: pannåer av lera.

– Det beror på att vi bor tillsammans, säger keramikern Thomas.

– Men är det inte jag som ska berätta om det här, avbryter målaren Lena.

Lena Viredius: Ett annat kapitel 13×36 cm.

– Jag vill kunna bestämma också över mina pannåer, säger Lena. Leran har en annan struktur, en ojämn, mer skrovlig yta, säger hon och hänger en av lertavlorna på väggen, så det syns hur ljuset träffar olika på olika ställen på tavlan.

Thomas Alexanderson visar runt i verkstan, som är full med ännu så länge oglaserade lerföremål. ”Från jättestora saker ner till små äggkoppar”, som han säger. Både serier och unika föremål. Han tar en mugg och visar ett prickigt mönster som är resultatet av saltglasering. ”Det kallas apelsinskalsyta.”

Lena Viredius ska ha några lertavlor med på påskens konstrunda men de flesta målningarna är gjorda på masonitpannåer. Ungefär samma storlek som lertavlorna, ganska litet format, en smal rektangel vänd på höjden. Ett annat kapitel, som hon kallar de nya målningarna, innehåller filmrutor, skuggor av människor och tecken som liknar hieroglyfer.

– Det är ett slags självskrivande språk, säger Lena. När min dotter bodde hemma så hade vi ett sånt språk. Ingen annan kunde läsa det men när jag skrivit något tecken så visste hon att det betydde att jag var i tvättstugan.

Lena V: Vem är min mamma 60×50 cm. Samtliga bilder hämtade från www.thomasdrejare.com.

– Vissa motiv passar för en sorts pannå, andra för en annan. Nu har det blivit andra motiv än när jag målar på lera. För mig är de här målningarna som en dagbok, men det ser ju inte de som kommer och tittar.

Lena Viredius berättar att i sommar ska hon ställa ut tillsammans med Yvonne Bävman (också hon finns med i YA:s konstbilaga) på Eksjö museum. Redan under konstrundan kan man alltså få en försmak på den utställningen genom att besöka både Viredius och Bävman.

(Konstbilagan / Ystads Allehanda 2010)