Astrid ”Kati” Lindgren

I söndags när radion stod på råkade jag lyssna på ett program under rubriken ”Kulturradion: Klassiker” där Nina Asanoj och Eva Beckman uppmärksammade en av Astrid Lindgrens mindre kända böcker, ungdomsromanen ”Kati på Kaptensgatan” (utgiven 1952), och vandrade i huvudpersonen Katis – och även Astrid Lindgrens – fotspår på Kaptensgatan i Stockholm.

Den nämnda titeln är mellanbok i en trilogi om kontorsflickan Kati, troligen mer eller mindre Astrid själv. Den första titeln i Kati-trilogin var ”Kati i Amerika” (1950) och den tredje ”Kati i Paris” (1953). Tidiga Astrid Lindgren-böcker, inte barn- utan ungdomsdomsböcker. Och inte alls så ihågkomna som hennes senare böcker, men för ett antal år sen återutgavs de igen, sas det i den återutsända radioklassikern.

Och jag tyckte att jag kom ihåg…

Skrev jag inte t o m om en av böckerna när den gavs ut på nytt för 10 år sen eller så. Jodå, jag letade i datorn och hittade en recension av en riktigt bra ungdoms- eller kanske flickbok. På  Sveriges Radios nätsida  går det att lyssna på programmet de närmaste 30 dagarna. Och här kommer min ”gamla” recension. Nu ska jag kolla om de – för mig – resterande två Kati-böckerna kan finnas på mitt hembibliotek…

 

Vilken ärtig tjej hon måste ha varit, Astrid Lindgren, när hon 1950 åkte till Amerika. Kavat och tuff, med nyfikna, skarpsynta ägon och en snabb mun, som både hade humor i gipan och kunde ge svar på tal.

Och vilken formuleringsförmåga! Vilken personlig stilist!

Reserapporten ”Kati i Amerika” (återutgiven av Eriksson & Lindgren) är författad med egenhändigt formgivna meningar. Hör bara inledningen: ”Egentligen var det Jans fel. Att jag for till Amerika menar jag.”

Inte minst hade Astrid Lindgren ett hjärta som brast inför det så kallade ”negerproblemet”.

Hennes besök i New Orleans, Louisiana blev en chock. Astrid äter lunch med en vit amerikan som kallar de svarta för ”them people” och aldrig skulle ta en neger i hand. Hon åker med en taxichaufför som säger att ”en bra neger, det är en neger som ligger fem fot under jorden.”

Långsamt och försiktigt börjar Astrid/Kati prata med Rosie, den svarta hotellstäderskan. Rosie berättar om sina barn och Astrid frågar om hon inte kunde få se barnen. Häpnad och förtjusning! ”Detta”, skriver Astrid Lindgren, ”var ju nästan det värsta av allt – att det väckte en sån hänförelse, att en vit ville nedlåta sig till att göra ett besök i hennes hem.”

Med man, fyra barn, sin kusin och kusinens halvvuxna dotter bor Rosie i ett rum och kök utan dagsljus. ”Ett surregat för mänsklig boning”, tänker Kati/Astrid. Tillbaka till hotellet går hon genom ”det eländigaste negerkvarter”.

Jag läser och chockeras, jag också. Jag borde ha vetat bättre, men jag hade glömt. Hur många svenskar, i de generationer som fötts efter andra världskriget, minns eller har någonsin vetat hur vidriga förhållandena var i USA:s svart/vita sydstater för inte ens 50 år sen?

Överallt dessa plakat som talade om för ”black patrons” var de fick gå och stå, sitta, äta och leva. Vita och svarta levde i samma samhälle men ändå inte: de levde brevid varann eller snarare levde sydstaternas svarta långt under foten på de vita härskarna. Det var mer än rasism – det var apartheid. Vad ska det annars kallas? Blott 50 år tillbaka hade USA sitt eget Sydafrika.

”Kati i Amerika” är en läs- och resklassiker. (Åter)upptäck Astrid Lindgrens resebok!

(Publicerat i Kvällsposten 1999)