Rock-Owe Thörnqvist, fyllda 80 år

Han firades stort ”hemma” i Uppsala när han i våras fyllde 80 år. Samtidigt släpptes boxen ”Boogieman 1955-2005” (Bonnier Amigo) med åtta CD, en DVD och en 120-sidors bok.

 

Och nu på lördag den 5 september blir det premiär för jubileumsföreställningen ”Tack & Hej! Mr Boogieman” på Scalateatern i Stockholm. En månad stannar han på Scala, för att sen ge sig ut på en avskedsturné genom Sverige. (Fast om jag känner Owe Thörnqvist rätt så inte kommer han att kunna avhålla sig från att gå upp på scenen också efter att ha sagt ”tack & hej”…)

 

Rockritikerna må träta som de vill om Rock-Owe Thörnqvist, om han var eller inte var Sveriges – ja, Europas – första rocksångare på 50-talet. I mina öron var han det. I mina öron är han det: den första svenska rocksångaren med betoning på bägge orden.

 

Dessutom en genommusikalisk kompositör och genial ordbehandlare – en svensk rock- och sångpoet. Självklart kom Owe Thörnqvist med i en av de tre böcker som Joel Eriksson och jag skrev om just ”Svenska sång- och rockpoeter”. Här nedan följer ett litet utdrag ur min text om Owe Thörnqvist i nämnda bok.

 

*

 

Ur ett mejl (från Owe Thörnqvist):

 

”Jag växte upp i en ´brokig blandras´ av människor, djur, skrotupplag och brädgårdar, hantverkskällare och cykelverkstäder. Dels i arbetarkvarteren i Uppsala, Luthagen, Eriksdal, Enhagen och Petterslund, dels ute på landet hos farfar och farmor, i Morkarla, Österbybruk och Dannemora, bland bönder, torpare, gruvdrängar och vallonsmeder.”

 

Många av sångernas självupplevda händelser har ett och samma tema – även om det tar sig olika uttryck och har olika namn: från mobbing (personligt och vardagligt) till klassamhälle (kollektivt och strukturellt). Miljöerna var/är både geografiska och sociala. Som Owe sagt: ”Mina sånger blev ett slags omedvetna proletärskildringar.”

 

”Fy på sej Asta, ska hon sitta och kasta?” och ”titta på Tage, det är han som har slage´”, sjunger Owe i ”Titta titta”. Han konstaterar: ”Vi var så ohyggligt små… men vi var stygga ändå” ( ”Ösa sand”, 1961). Han suckar: ”Du hade blott i tankarna / att vinna  nickeldankarna”  (”Icke sa Nicke”).

 

Ibland – ofta – kan man stryka prefixet ”o”. Sången ”Ett litet rött paket” är en högst medveten, brutal och smärtsam, skildring av pengars makt och den fattigas svek mot sin miljö och klass.  Owe och sångens flicka” växte upp i samma hyreslänga”. Han hjälpte till att ”spänna remmen” om hennes ”vita (skridsko)känga” / men sen ”skrinna´ du iväg med Per och Stig”. Han ”stod i kö och frös på matinéer / och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles… ” Fortsättningen – så tragisk – har  tidigare nämnts.   

 

 

Du får idag månghundrade presenter

från rika killar som har mycket större slant

Från direktörer och från disponenter,

tyvärr kan jag nog inte vara så galant

/ /

Men efter alla dessa år av trånad

Så slår jag in det enda som jag har

När ljusen tändas i december månad

En liten pryl från livets billighetsbasar

 

En liten trött poet i friarkören

Ett brustet hjärta i en skokartong

Ett litet rött paket med vita snören

Som du aldrig har förstått en enda gång

(”Ett litet rött paket”, 1957; också en hit för Sven-Ingvars, 1963) 

 

 

Barndomen lämnar honom aldrig. När Owe Thörnqvist i allt äldre ålder minns sina föräldrars liv och människornas avgrundsåtskilda levnadsvillkor kan han bli så rent ut sagt jävla förbannad att sångpoeten knyter nävarna som den uppländske juniormästare i boxning han varit och går på knockout. Som i ”Norra Station blues” (1981), där en nedlagd järnvägsstation från barndomens Uppsala fått bli gränsstation i klassamhället, mellan de som har och de som inte ska ha.   

 

”Vi fick inte åka me´ dom… vi fick stå där i snön och se dom”, sjunger Owe, ”för det var dyra biljetter” till ”en värld bortom Norra Station.” Men ”vad bryr sig discofolket”, undrar han, ”om feta råttor och dom kalla utedassen  / det får dom rimma om / bäst fan dom vill som valt att bo i såna kojor” . Han konstaterar: ”Långt bortom jobben och skiten / sitter penningeliten / i en värld bortom Norra Station.”

 

Rockpoeten Thörnqvist – hans rim, ordvrickningar, symbolspråk och ämnesval – är också en svensk motsvarighet till amerikanska låtskrivare som Chuck Berry och Jerry Leiber/Mike Stoller. Mest leklystet och njutningsfullt vrids och vrickas orden när Owe skildrar kärlek – och sexualitet – genom att översätta och tolka bluesens symboler till svenska.

 

”A-a-a-ah, lilla Anna, va’ din ka-kaffepanna koka’ över igår” (”Anna Kaffepanna”) kan väl inte syfta på mer än en sak? Och jag trodde ju att de rockiga raderna om ”Lilla fröken Betty Fagerlund” – ”hon har tyvärr en liten mager hund / vo-vo-vo-vov, vad den kan skälla” (”Betty Fagerlund”, båda 1959) – syftade på samma sak. Nej, Thörnqvist rättar mig: fröken Fagerlund ”var en stilig dam på Floragatan, i Uppsalas finare villakvarter”. Mot betalning promenerade Owe med hennes ”aggressiva, insektsliknande” hund.  

 

Fler exempel, finurliga och rätt på: ”Edra Cox Pomona / får mig ej att tråna” (också ”Betty Fagerlund”), ”Jag bruka’ hälsa på ibland och spisa / glass och marmelad och chokolader / tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader” (”Dagboken”), ”Ulla Melin, tag min sardin” (”Ulla Melin”, 1979),”Vi tycker om dig när du spelar klarinett (utan byxor)” (”Ulla Godin”) och ”Tjejer kan va’ simpla / en fråga’ om jag pimpla / och ville titta på min mört” (”Näcken”, båda 1981).

 

(Ur ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Jason Sjögren från Wyoming, Sweden

J Shogren:

”Jahamericana”

(Jaha!/Hemifrån)

*****

J Shogren:

”American Holly”

(Jaha!/Hemifrån)

****

 Hade ingen aning om vem J Shogren var när jag hörde debutalbumet ”Jahamericana”. Min första tanke: Vilken Michael Hurley-känsla! Sen försökte jag placera honom i geografin. Country men ändå inte. Liksom mer jordnära country. Lite nybyggarkänsla. Det lät kargt, som från ett kallare, mer snöigt landskap. Kom han från Minnesota eller Montana, Nebraska eller Wyoming?

 

Både ”Jahamericana” och J Shogrens andra album, ”American Holly”, spelades in i Laramie, Wyoming. Nu vet jag också att förnamnet är Jason och Shogren en amerikanisering av Sjögren. Några generationer bakåt utvandrade släkten till USA och Jason växte upp i Duluth, Minnesota. (Själv säger han att förebilden som sångpoet är Bob Dylan!) Han har varit trapper men är idag universitetsprofessor och har just nu en gästprofessur i miljövetenskap vid Umeå universitet.

 

J Shogrens sångpoesi, sång och gitarrspel blir som ett soundtrack of his life. Country, folksång, rock och lite blues blandas i ojämna portioner, mer av det ena och mer av det andra. På ”Jahamericana” låter det som om Shogren steg in i studion med sin gitarr och några kompisar på mandolin, bas, piano, dragspel, trummor och cello. Han visade hur låten gick, vilka ackord den har, och så körde dom. Varje låt fick den form som den råkade få. 

 

Bara några favoriter: elektriska, countrybluesrockiga ”Lovers Lane Boogie”, likaså countryaktiga men långsamma, berättande ”Me & Ghengis Khan” och gitarrplockiga, mjukt stämnings- och längtansfulla instrumentallåten ”Helgagatan”.

 

Uppföljaren, ”American Holly”, är – nästan – samma sak. Mer proffsig inspelning, mer planerat och arrangerat. Efter debutens vildvuxna skog av låtar kändes andraalbumet som lite tamare, kanske mer anpassat till möjliga lyssnare? Först, vill säga. Efter bara någon lyssning hördes och kändes det igen: det omedelbara och spontana i J Shogrens sångdiktande och musicerande.   

 

Kalla det charm eller personlighet, låtar som  bluesvarianten ”Salt Lakrits”, gospeln ”Handgranade For Jesus” och ragtimejazziga ”Holes” är omöjliga att inte placera längst in i sitt – alltså mitt – hjärta. Några sista ord om rösten: J Shogren sjunger som de timmerstockar med årsringar som syns på omslaget till ”Jahamericana”.

Lyssna också på:

 

Michael Hurley:

”First Songs”

(Folkways Smithsonian / Locust Music, 1965)

*****

Michael Hurleys legendariska debutalbum.

 

Roy Lønhøiden:

”Sanger fra skogen”

(NorskAmerikaner, 2006)

*****

Countrysång från Norges skogsbygder.  

 

(Publicerat i Hifi & Musik tidigare i år)

Kriminella dikter

Kriminalnoveller och hela kriminalromaner i form av dikter, rimmade eller fria, kan tyckas vara en udda litterär genre. Den enda representanten för kriminell poesi som blivit omtalad i Sverige är väl Dorothy Porter från Australien. Hennes senaste kriminella diktroman, ”El Dorado”, handlar om en seriemördare i Melbourne.

Men det räcker att skriva in ”crime poetry” och googla lite för att upptäcka att både bakåt i litteraturhistorien och idag finns mycket poesi som skildrar såväl autentisk som fiktiv kriminalitet, från Edgar Allan Poe till nätsidan www.authorsden.com  (klicka på ”crime” och ”poetry”) som fylls på med nya kriminella dikter. Bloggen http://pulppoem.blogspot.com  vill påvisa närheten mellan poesi och deckare genom att göra tvärtom: hårdkokta rader ur deckare av bland andra Raymond Chandler och Mickey Spillane publiceras som dikter med ojämn högerkant.

Gerald So, fiktionredaktör för en amerikansk nättidskrift för hårdkokt kriminallitteratur, har varit huvudredaktör för antologin ”The Line Up: Poems On Crime (Poetic Justice Press, 48 sidor). Bland de medverkande finns olika sorters kriminalförfattare: poeter som också tidigare diktat om kriminalitet, deckarförfattare som för första gången provar på att skriva hårdkokt poesi och de som brukar växla lyrik och prosa.

Sarah Cortez, polis och poet, har bland annat bidragit med dikten ”Prayer Of An Arson investigator” om en mordbrandsutredning. Daniel Hatadi, som skrivit deckarnoveller och ska romandebutera, Sandra Seamans, också novellförfattare, och Richie Narvaez, poet, skapar darrande, skräckfyllda stämningar i ”Everything Is Pink In This World”, ”Once More, With Feeling” och ”Judgement Day”. De skildrar mordet på en ung kvinna, incest med mord som följd och en händelse på tunnelbanan.

Allra bäst lyckas Ken Bruen, som sedan mitten av 90-talet skrivit en rad hårdkokta romaner, till exempel ”Rilke On Black” och ”London Boulevard”, vilka placerat honom bland de främsta i den nya brittiska noir-vågen. I dikten ”Crime File” förenas den engelska varianten av beatpoesi med vad som kunde vara synopsis till Bruens nästa kriminalroman. Miljön är en bar, tal- och skriftspråk, dialog och berättarröst varvas.

Nästa år (alltså 2009) kommer en andra volym med ”Poems On Crime”. Antologin har också en hemsida (http://poemsoncrime.blogspot.com), där man kan läsa mer om författarna och hur projektet går vidare.

(Publicerat i Svenska Dagbladet 2008)

På väg

gomorron cornflakes

gomorron fil

det är fredag

klockan kvart i åtta

och på förarns plats

i 607-an

sitter Bob Dylan

han är naken

kuken står rakt opp

och skrattar

solen liknar

Angela Davis

och i 607-an

känner jag igen

John Lennon,

Gunnar Harding.

Marx,

Elvis Presley

osv

vi är på väg

o vi är på väg!

 

(Skriven 1970, framförd på Gärdesfesten 1971 och tryckt i ”Schlagerdikter och Rock & roll-lyrik” 1976)

 

Bob Dylans mindre kända bästa

Det är ju alldeles uppenbart att jag skulle

ha gått på någon av Dylan-konserterna när

Bob var i Sverige nu senast. Så många samstämmiga recensenter kan väl ändå inte

ha fel?

 

För att trösta mig något gick jag in på Spotify och satte ihop en spellista med rubriken ”Dylans mindre kända bästa”. Bob Dylan har ju rätt igenom karriären gjort så många så bra låtar som aldrig blivit så hörda och så kända, inte minst för att han själv ibland nonchalerat låtarna och inte ens tagit med dem på något studioalbum utan låtit inspelningarna ligga kvar på en hylla i arkivet.

 

Vill du höra min spellista med ”Dylans mindre kända bästa” så klicka och lyssna. Jag gjorde förresten listan i två varianter, den föregående är min egen  – vill du lägga till låtar och bygga ut listan så välj ”Dylans mindre kända bästa öppen lista” istället.

 

Fast kom ihåg: det är Dylans mindre kända bästa låtar som gäller!

 

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademien och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade. De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn.

 

Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

 Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säker – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”… I följande text (publicerad i TCO-Tidningen 2008) har jag funderat mer på det här:

*

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död. Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

”>När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.  Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen. Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?  

 

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.  

 

– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

 

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte. 

 

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

Foto: Ulla Montan

 

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen.  Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn. Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

 

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.  

 

– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig. 

 

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut. 

 

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se Foto: Thron Ullberg

upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

 

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

 

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

 

Astrid ”Kati” Lindgren

I söndags när radion stod på råkade jag lyssna på ett program under rubriken ”Kulturradion: Klassiker” där Nina Asanoj och Eva Beckman uppmärksammade en av Astrid Lindgrens mindre kända böcker, ungdomsromanen ”Kati på Kaptensgatan” (utgiven 1952), och vandrade i huvudpersonen Katis – och även Astrid Lindgrens – fotspår på Kaptensgatan i Stockholm.

Den nämnda titeln är mellanbok i en trilogi om kontorsflickan Kati, troligen mer eller mindre Astrid själv. Den första titeln i Kati-trilogin var ”Kati i Amerika” (1950) och den tredje ”Kati i Paris” (1953). Tidiga Astrid Lindgren-böcker, inte barn- utan ungdomsdomsböcker. Och inte alls så ihågkomna som hennes senare böcker, men för ett antal år sen återutgavs de igen, sas det i den återutsända radioklassikern.

Och jag tyckte att jag kom ihåg…

Skrev jag inte t o m om en av böckerna när den gavs ut på nytt för 10 år sen eller så. Jodå, jag letade i datorn och hittade en recension av en riktigt bra ungdoms- eller kanske flickbok. På  Sveriges Radios nätsida  går det att lyssna på programmet de närmaste 30 dagarna. Och här kommer min ”gamla” recension. Nu ska jag kolla om de – för mig – resterande två Kati-böckerna kan finnas på mitt hembibliotek…

 

Vilken ärtig tjej hon måste ha varit, Astrid Lindgren, när hon 1950 åkte till Amerika. Kavat och tuff, med nyfikna, skarpsynta ägon och en snabb mun, som både hade humor i gipan och kunde ge svar på tal.

Och vilken formuleringsförmåga! Vilken personlig stilist!

Reserapporten ”Kati i Amerika” (återutgiven av Eriksson & Lindgren) är författad med egenhändigt formgivna meningar. Hör bara inledningen: ”Egentligen var det Jans fel. Att jag for till Amerika menar jag.”

Inte minst hade Astrid Lindgren ett hjärta som brast inför det så kallade ”negerproblemet”.

Hennes besök i New Orleans, Louisiana blev en chock. Astrid äter lunch med en vit amerikan som kallar de svarta för ”them people” och aldrig skulle ta en neger i hand. Hon åker med en taxichaufför som säger att ”en bra neger, det är en neger som ligger fem fot under jorden.”

Långsamt och försiktigt börjar Astrid/Kati prata med Rosie, den svarta hotellstäderskan. Rosie berättar om sina barn och Astrid frågar om hon inte kunde få se barnen. Häpnad och förtjusning! ”Detta”, skriver Astrid Lindgren, ”var ju nästan det värsta av allt – att det väckte en sån hänförelse, att en vit ville nedlåta sig till att göra ett besök i hennes hem.”

Med man, fyra barn, sin kusin och kusinens halvvuxna dotter bor Rosie i ett rum och kök utan dagsljus. ”Ett surregat för mänsklig boning”, tänker Kati/Astrid. Tillbaka till hotellet går hon genom ”det eländigaste negerkvarter”.

Jag läser och chockeras, jag också. Jag borde ha vetat bättre, men jag hade glömt. Hur många svenskar, i de generationer som fötts efter andra världskriget, minns eller har någonsin vetat hur vidriga förhållandena var i USA:s svart/vita sydstater för inte ens 50 år sen?

Överallt dessa plakat som talade om för ”black patrons” var de fick gå och stå, sitta, äta och leva. Vita och svarta levde i samma samhälle men ändå inte: de levde brevid varann eller snarare levde sydstaternas svarta långt under foten på de vita härskarna. Det var mer än rasism – det var apartheid. Vad ska det annars kallas? Blott 50 år tillbaka hade USA sitt eget Sydafrika.

”Kati i Amerika” är en läs- och resklassiker. (Åter)upptäck Astrid Lindgrens resebok!

(Publicerat i Kvällsposten 1999)

Helglyssning på CD och dator

Avishai Cohen: ”Aurora” (Blue Note)

Och nu sjunger han också, den israeliske jazzbasisten Avishai Cohen. Om det nu är jazz han spelar? Det här är väl världsjazz? Eller israelisk jazz? Eller jazz från Mellanöstern? Fantastiskt, vågar jag konstatera efter bara en lyssning, nytt album där Cohen ännu mer än tidigare bygger sin ”jazz”-musik på Israels = Mellanösterns musiktraditioner.

 

Anna Järvinen: ”Man var bland molnen” (Häpna)

Anna Järvinen måste vara Sveriges bästa kvinnliga sångpoet just nu. Ge det nya albumet sin tid. Det kräver albumet. För det tar litet tid för sångerna lägga sig tillrätta i hjärtat – men de växer och växer och blir allt vackrare.

 

Caj Karlsson: ”Tillsammans med mig” (Metronome)

Sveriges Shane MacGowan från Hasslö utanför Karlskrona sjunger duetter i vartenda spår på sitt nya album, med alla från Magnus Lindberg över Stefan Sundström, Lasse Tennander och Mikael Wiehe till Anders F Rönnblom. Kanske lite lugnare och också lite ljusare röst än tidigare, lite mer sammanhållet komp dessutom. Kan vara Caj Karlssons bästa platta.

 

bob hund: ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” (bobhund)

bobhundarna förstås. som både känns igen och inte (se tidigare recension på Erikssons kultursidor).

 

Moriarty: ”Gee Whiz But This Is A Lonesome Town” (Naïve)

Fast allra bäst just nu är nog den här fransk-amerikanska gruppen som spelar någon slags mycket fransk men ändå rätt typisk fast otypisk amerikansk lågmäld cowboycountry. Sånt som kallas personligt väl? Rosemary Stanley är en bra och egen sångerska också. Knappast släppt i Sverige men albumet finns på Spotify.

 

 

Edgar Allan Poe (1809-1849)

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

+ Apropå Doyle och Holmes så har Lars Strand, en av Sveriges kunnigaste sherlockianer, gett ut essäsamlingen ”Besök på Baker Street” (MBF).

– Men kan det verkligen stämma att det inte finns en enda deckare av Maria Lang i bokhandeln? Hög tid för en Lang-renässans…

(Krönika i Kristianstadsbladet 2008)

I CD-spelaren: bob hund

bob hund:

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

(bobhund/Border)

 

Utgångspunkt: i mina öron kan inte bob hund göra något dåligt.

 

Åtta år efter senaste albumet återkommer bob hund med ett album som låter precis åtta år senare. Thomas Öbergs poetiska, smått modernistiska ordvändningar känns igen, formuleringarna vänds ut och in så att de ifrågasätter sig själva. Som i CD-titeln ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, låttiteln ”Bli aldrig som oss bli värre!”, uttrycken ”dansmusik som inte går att dansa till” och ”klappar takten” som vänder ut och in och blir ”tappar takten” eller manifestet ”Grönt ljus åt alla”. 

 

Thomas Öberg sjunger nog mindre än förr, deklamerar och ropar mest, småsjunger en kort, melodisk strof  på nordvästskånska. Medan musikerna spelar – ja, pumpar – allt mer experimentellt och elektroniskt. Typ Frank Zappa möter Philemon Arthur med Michel Jarre på gästsynt, och någonstans där emellan också Funkadelic och Prince. Nog låter bob hund både syntigare och mer dansanta än förr också, ljuden och rytmerna ploppar och blippar när Jonas Jonasson, syntar, och Conny Nimmersjö, elgitarr, tävlar om ljudutrymmet.

 

Genre: pop och funk med prefixet experiment, än på rockklubben och än på Fylkingen. Fast viktigast är inte vilken sorts musik som spelas utan hur den framförs, vilket i sin tur beror på bob hunds inställning till text och musik, livet och världen, sig själva och oss. Solidariskt ifrågasättande åt så många håll som möjligt, så kan musik- och livsinställningen sammanfattas.

 

Snarlik recension publicerad i Ystads Allehanda häromdagen