Etikettarkiv: Ungdomsbok

Stefan Castas gröna tråd

Intervjun ska strax börja men först går vi ut till Blommehönsen och Suffolkfåren. Stefan Casta står i fårahagen och säger:

– Men hur kunde ni komma på den här idén, att fotografera mig utomhus?

Han skämtar, förstås. Var skulle Stefan Casta annars bli fotograferad? Naturen är en självklar del i allt han skrivit, för barn, ungdomar och ett par gånger för vuxna, skönlitterärt och fakta. Några exempel av 40 möjliga:

Bilderböckerna ”Simma lugnt mörten Maud” och ”Stora musboken” kom i fjol respektive året innan. ”Blåbärspatrullen och fårmysteriet” heter en titel i serien om de fem (?!) detektiverna (fyra barn och en hund). Den 12 oktober ska det bli vernissage på Kulturen i Lund för utställningen Stefan Castas gröna tråd. I den nya ungdomsromanen, ”Den gröna cirkeln”, har Casta till och med gjort naturen till huvudperson. Och så vidare.

– Jo, så är det nog. Det har jag börjat förstå. Jag går inte omkring med ett plakat som det står “Natur” på men jag har ett starkt förhållande till naturen. Det fick jag redan när jag var liten, en grabb på fem år.

Stefan Casta med ett par av sina Suffolkfår. Foto: Birgitta Olsson.

Stefan Casta talar så tyst, lugnt och långsamt att jag måste fråga om det stämmer att han tidigare varit något så jäktat som nyhetsjournalist på teve. Det har han, i tolv år. Men nu är det 30 år sen han slutade för att han hellre ville skriva och bli författare.

Han är en långsam författare också. Det tar tid. Han låter det ta tid.

– Jag tycker om att hålla på länge. ”Den gröna cirkeln” började jag skriva en trettondag. Jag höll på i tre år och tre månader. För ett och ett halvt år sen började förlaget att fråga – skulle min bok komma i år?

– Processen pågår hela tiden, även när jag inte skriver. Tiden mellan skrivandet är väldigt kreativ. Jag skriver i tvåveckorsperioder. Först en luftig och lång version, som jag sen redigerar, pillar med språket och stryker ner. När jag skrev Spelar död så tog jag bort 50 sidor.

– Språk är viktigt. Spåk är roligt. Jag kan hålla på i månader att flytta kommatecken. Finlira lite. Att skriva är som att måla i olja, en författare ändrar, målar över, tar bort.

Hur föds en bokidé? Planerar du noga?

– Nej, knappt alls. Det kan börja med en känsla bara, något ännu vagare än en tanke. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vill inte veta hur det ska gå. På sidan 100 kan jag tänka: Jaså, berättelsen ville gå ditåt?

– Nyfikenheten är en drivkraft som måste vara med under hela skrivandet. Det enda jag visste när jag började på Den gröna cirkeln var att jag ville skriva en äventyrsbok. Och någonting ganska ruggigt.

”Den gröna cirkeln” handlar – utan att avslöja för mycket – om naturens (och människans) eventuella undergång. Också tidigare har Stefan Casta skrivit ruggigt. ”Spelar död” (nominerad till Augustpriset 1999), ”Med Marias ögon” (2003) och ”Näktergalens sång” (2005) skildrar ungdomar som drabbas av livets både onda och goda sidor.

Första meningen i ”Med Marias ögon” är lika vacker som hemsk: ”Flickan ligger utspilld i blåbärsriset.” Kan en ungdomsroman handla om vad som helst?

– Ja, det tror jag. Det är en av fördelarna med genren – högt till taket. När jag skickade in ”Spelar död” sa förläggaren: “Den här boken kan inte alla läsa.” Nej, men det räcker om två, tre kan läsa den. Lyckas jag nå djupt in i en enda läsare, så är jag nöjd.

Författaren Stefan Casta i – vad annars? – naturen. Foto: Birgitta Olsson.

– Jag har valt att skriva för barn och ungdomar. Förresten var det inget val, det är självklart för mig. Barn- och ungdomen är livets storhetstid. Som barn står man närmare livets gåta än någonsin senare i livet.

Stefan Casta har också – tillsammans med olika illustratörer – gjort många bilderböcker för barn. Det är den delen av hans författarskap som ska speglas i utställningen Stefan Castas gröna tråd på Kulturen.

– Jag har varit på ett möte och ska vara med på ett workshop men annars, säger han, vet jag inte så mycket.

Det är inte min utställning utan illustratörernas. Skolklasserna som kommer dit får chansen att se hur en bok växer fram.

Stefan Casta arbetar med många illustratörer. I Lund ska sju stycken – Anna Bengtsson, Maj Fagerberg, Staffan Gnosspelius, Sara Lundberg, Bo Mossberg, Mimmi Tollerup och Staffan Ullström – visa natur-, djur- och andra bilder från böckerna.

(Kolla gärna lite extra på Mimmi Tollerups illustrationer till Blåbärspatrullen. Mycket fina! Gillar dem verkligen! Ursäkta, den förtjuste intervjuaren kunde inte låta bli att komma in och bryta av.)

Är det så att säga “dina” illustratörer? Brukar du själv välja vilka du ska samarbeta med? Arbetar ni tillsammans?

– Oftast är det jag som kontaktat en illustratör. Jag brukar skriva klar historien innan illustratörern börjar arbeta. Ibland jobbar vi parallellt, då kan det blir roliga samtal på telefon. Jag vill gärna att hela boken ska vara klar också, innan vi visar den för förlaget.

Namn: Stefan Casta
Född: 1949
Bor: I Humlamaden utanför Veberöd, Skåne
Yrke: Författare (främst för barn och ungdomar), skrivit 40 böcker
Aktuell med: Äventyrsromanen ”Den gröna cirkeln”, barnbilderdeckaren ”Blåbärspatrullen och Snömannen” (efter att texten skrevs har tyvärr utgivningen av den här boken flyttas framåt till nästa år) samt utställningen ”Stefan Castas gröna tråd” på Kulturen i Lund (vernissage 12/10)

(Kvällsposten 2010)

Annonser

Astrid ”Kati” Lindgren

kati-pa-kaptensgatanI söndags när radion stod på råkade jag lyssna på ett program under rubriken ”Kulturradion: Klassiker” där Nina Asanoj och Eva Beckman uppmärksammade en av Astrid Lindgrens mindre kända böcker, ungdomsromanen ”Kati på Kaptensgatan” (utgiven 1952), och vandrade i huvudpersonen Katis – och även Astrid Lindgrens – fotspår på Kaptensgatan i Stockholm.

Den nämnda titeln är mellanbok i en trilogi om kontorsflickan Kati, troligen mer eller mindre Astrid själv. Den första titeln i Kati-trilogin var ”Kati i Amerika” (1950) och den tredje ”Kati i Paris” (1953). Tidiga Astrid Lindgren-böcker, inte barn- utan ungdomsdomsböcker. Och inte alls så ihågkomna som hennes senare böcker, men för ett antal år sen återutgavs de igen, sas det i den återutsända radioklassikern.

kati-i-parisOch jag tyckte att jag kom ihåg…

Skrev jag inte t o m om en av böckerna när den gavs ut på nytt för 10 år sen eller så. Jodå, jag letade i datorn och hittade en recension av en riktigt bra ungdoms- eller kanske flickbok. På  Sveriges Radios nätsida  går det att lyssna på programmet de närmaste 30 dagarna. Och här kommer min ”gamla” recension. Nu ska jag kolla om de – för mig – resterande två Kati-böckerna kan finnas på mitt hembibliotek…

 

kati-i-amerikaVilken ärtig tjej hon måste ha varit, Astrid Lindgren, när hon 1950 åkte till Amerika. Kavat och tuff, med nyfikna, skarpsynta ägon och en snabb mun, som både hade humor i gipan och kunde ge svar på tal.

Och vilken formuleringsförmåga! Vilken personlig stilist!

Reserapporten ”Kati i Amerika” (återutgiven av Eriksson & Lindgren) är författad med egenhändigt formgivna meningar. Hör bara inledningen: ”Egentligen var det Jans fel. Att jag for till Amerika menar jag.”

Inte minst hade Astrid Lindgren ett hjärta som brast inför det så kallade ”negerproblemet”.

Hennes besök i New Orleans, Louisiana blev en chock. Astrid äter lunch med en vit amerikan som kallar de svarta för ”them people” och aldrig skulle ta en neger i hand. Hon åker med en taxichaufför som säger att ”en bra neger, det är en neger som ligger fem fot under jorden.”

Långsamt och försiktigt börjar Astrid/Kati prata med Rosie, den svarta hotellstäderskan. Rosie berättar om sina barn och Astrid frågar om hon inte kunde få se barnen. Häpnad och förtjusning! ”Detta”, skriver Astrid Lindgren, ”var ju nästan det värsta av allt – att det väckte en sån hänförelse, att en vit ville nedlåta sig till att göra ett besök i hennes hem.”

Med man, fyra barn, sin kusin och kusinens halvvuxna dotter bor Rosie i ett rum och kök utan dagsljus. ”Ett surregat för mänsklig boning”, tänker Kati/Astrid. Tillbaka till hotellet går hon genom ”det eländigaste negerkvarter”.

Jag läser och chockeras, jag också. Jag borde ha vetat bättre, men jag hade glömt. Hur många svenskar, i de generationer som fötts efter andra världskriget, minns eller har någonsin vetat hur vidriga förhållandena var i USA:s svart/vita sydstater för inte ens 50 år sen?

Överallt dessa plakat som talade om för ”black patrons” var de fick gå och stå, sitta, äta och leva. Vita och svarta levde i samma samhälle men ändå inte: de levde brevid varann eller snarare levde sydstaternas svarta långt under foten på de vita härskarna. Det var mer än rasism – det var apartheid. Vad ska det annars kallas? Blott 50 år tillbaka hade USA sitt eget Sydafrika.

”Kati i Amerika” är en läs- och resklassiker. (Åter)upptäck Astrid Lindgrens resebok!

(Publicerat i Kvällsposten 1999)