När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademien och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade. De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn.

 

flickorna_i_villette_press1-liten

Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

 Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säker – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”… I följande text (publicerad i TCO-Tidningen 2008) har jag funderat mer på det här:

*

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död. Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

”>När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.  Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen. Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?  

 

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.  

 

asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

 

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte. 

 

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

Foto: Ulla Montan

 

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen.  Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn. Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

 

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.  

 

anna-jansson-foto-thron-ullberg2– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig. 

 

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut. 

 

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se Foto: Thron Ullberg

upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

 

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

 

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

 

17 responses to “När ett barn mördas

  1. Kort uttryckt – Usch!

    Gilla

  2. Jag förstår inte varför det skulle vara mer omoraliskt att skriva om mördade barn än om andra mördade människor?

    Jag tycker alla våldskittlingar är lika unkna.

    Gilla

  3. mediaimorronidag

    Det är exakt vad jag tycker också – fast tvärtom. Allt mänskligt och omänskligt bör kunna skildras i och av kulturen – frågan är, som jag väl skrev i artikeln, hur det ska skildras. Deckare är för mig samhällslitteratur, viktig skönlitteratur som hjälper oss att ta itu med de värsta sidorna av mänskligt liv (och död). Dvs när kriminalitteraturen är som bäst.

    Gilla

  4. Jag mår fysiskt illa av att läsa om våld. Det innebär inte att jag aldrig läser om våld. Jag har följt ett åtal vid krigstribunalen noga (vidriga vittnesmål), jag har läst mängder av litteratur om andra världskrigets fasor, jag har läst om engelsmännens massakrer på indier, etc.

    Jag tycker det är viktigt att beskriva våld för att kanske förstå våld och, i bästa fall, förhindra våld.

    Men fiktionaliserat våld, oavsett om det är på film eller i litteratur, det tar jag sällan del av.

    Med andra ord: Gärna våldsskildringar men inte våldskittlingar.

    Gilla

    • mediaimorronidag

      Men fiktion, om den är bra gjord, har ju funktionen att tydliggöra verkligheten. Deckare som kittlar med våld är dåliga deckare – deckare som använder kriminalgenren för att skildra = just ”förstå” hur våld kan uppstå och, precis som du skriver, ”i bästa fall förhindra våld” är bra deckare.

      Det är en missuppfattning att kriminalromaner skulle vara underhållningslitteratur. En bra deckare är underhållande – som metod – men aldrig underhållning.

      Gilla

  5. Fast vi är kanske inte överens om när det blir dålig deckarlitteratur, dvs när deckaren kittlar med våld? Det du upplever som en bra deckare, utan spekulation, kanske jag upplever som spekulativ och kittlande. Kanske var det rentav författarens avsikt? Fast du inte förstod det? 🙂

    Men ok. Jag ska ge din tes en chans. Rekommendera en bra kriminalroman. Helst inget anglosaxiskt för jag har sånt läsmotstånd mot intriger med en massa engelska egen- och ortsnamn.
    Gärna något tyskt, lite Kripo.

    Gilla

  6. Medan du försöker hitta en bra kriminalroman (den måste inte vara tysk…) passar jag på att citera Carsten Jensen när han i Sydis kommenterade Stig Larssons trilogi:

    ”…jag tycker att det är intressant att vi som människor är beredda att tåla stora vidrigheter, bara de utförs i politiskt korrekta omständigheter. Tortyr, till exempel, som vi anklagar den amerikanska regeringen för i dessa dagar. Tortyr är okej om Lisbeth Salander utför den. Medelklassens blodtörst är enormt intressant.”

    Gilla

  7. mediaimorronidag

    Medan jag letar böcker, återkommer strax, så en kort kommentar:

    Det verkar inte som om Carsten Jensen begripit Stieg Larssons deckare. Inte för jag håller med om alla lovorden men det finns ju en anledning till att Lisbeth Salander har så mycket ilska och våld inom sig. Dessutom är Lisbeth S en symbolperson – alla kvinnors samlade ilska mot män som hatar och misshandlar kvinnor.

    Tycker nog att Carsten N som ju är en intellektuell människa borde kunna se under ytan och läsa djupare.

    Fast det kanske han gjorde, också. Jag har inte läst hans text i Sydsvenskan. Men hur fick han Lisbeth S till medelklass?

    Gilla

  8. mediaimorronidag

    OK. Visst kan man ha olika åsikter om vad som är bra och vad som är bra. Det är ju det som just är bra med kultur. En enda åsikt vore ju nånting hemskt, det är olika åsikter som får världen att förhoppningvis ta ett steg framåt.

    I bl a Tidningen Kulturen gjorde jag en snabb genomgång / sammanfattning av förra årets bästa deckare på svenska inkl översatta – läs här om du vill: http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3936/136/

    Kort utdrag:

    ”Min favorit blev istället livsthrillern ”Bombyx” (Sekwa) av fransyskan Anne Rambach. Ett hisnande kollage av och från dagens atmosfärrika Paris. I centrum: en kvinnlig frilansreporter, för vilken de döda blir lika levande som de levande. Och så välskriven som romanen är. ”

    ”Svenska deckardebutant: Akademin och jag var överens om att hon heter Ingrid Hedström, ”Lärarinnan i Villette” (Alfabeta).
    Oj, så jag längtar efter nästa titel i serien om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot, ”Flickorna i Villette”, som kommer i mars…”

    ”Den hårdkokta (deckar)författaren: Likaså amerikanen Daniel Woodrell har skrivit ännu en country noir-roman, ”En helvetes vinter” (Natur och Kultur). Huvudperson: en ung kvinna som lever i yttersta fattigdom på den amerikanska lands- eller snarast utbygden och kämpar för att hon och hennes bröder ska överleva. Kriminellt? Definitivt! En deckare? Beror på smaken. ”

    ”Bästa svenska deckare (2): Larssons ”Norrlandsnoir” var också – i mina deckarögon – årets bästa svenska kriminalroman. Som Tomas Andersson Wij uttryckt det: ”Jag tackar Gud för Åsa Larsson.” ”

    Inte mycket tyskt alltså.

    För en del år sen gav jag också ut boken ”Deckarhyllan – över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”. Där finns en hel del tips, tror du hittar boken på närmaste bibliotek. Den finns på dom flesta svenska bibliotek.

    Några få plock ur boken och minnet:

    Norskan Karin Fossum, förslagsvis ”Se dig inte om!” eller ”Älskade Poona”. Kanske något av svenskan Inger Frimansson men du får kolla i ”Deckarhyllan” vad du tror kan passa dig. Holländaren Maarten´T Harts ”Om så hela världen rasar” tycker jag nog också att jag vågar rekommendera. Och ALLT – eller det mesta- av Joyce Carol Oates; jorå, jag räknar henne till krim, för det mesta. Noir, kolsvart, våldsam; ett utmärkt exempel på någon som verkligen skildrar våldet i – alltså i – samhället och inte bara i en bok. En annan norska, Kim Småge, har skrivit en mycket speciell deckare eller krim, ”Nattdykning”, liksom Aino Trosell med ”Ytspänning”.

    Sådär. Lite grann.

    Gilla

  9. Salander har mycket ilska i sig och har varit svårt utsatt. Då ska vi läsare liksom gilla när hon slår tillbaka? Gnugga händerna, tänka rätt åt dem!

    Om man som jag, och kanske Carsten, är någon slags pacifist/buddhist/vända andra sidan till håller inte det.

    Men hur som haver, tack för dina lästips! Jag tror jag ska läsa Ingrid Hedströms bok.

    Gilla

  10. mediaimorronidag

    Men Stieg Larsson har väl inte skrivit en instruktionsbok? Hur kan du vara säker på att han inte menat att du ska tycka precis det du tycker – nämligen att det där är inte rätt sätt att reagera och handla, oavsett hur illa behandlad man själv har blivit. Jag läser snarare personen Lisbeth S som en skildring av hur en människa reser sig ur förnedring, att det omöjliga är möjligt. Hon är en djupt skadad människa och kvinna. Och som sagt, medelklass är hon då inte. Har du läst Stieg Larssons deckare – eller enbart Carsten J?

    Just detta gör deckare faktiskt väldigt ofta till bra romaner: de startar diskussioner om något så djupt som vårt förhållande till livet. Det finns de deckarkritiker, inte jag, som hävdar att många kriminalromaner faktiskt är religiösa, som en predikan.

    Gilla

  11. Jag försökte läsa Stieg Larsson när någon av hans böcker i trilogin gick som sommarföljetong i DN. Stupade ofta redan vid våldsamheterna i ingressen.

    Vad SL vill säga med Salander kan vi förstås inte säkert veta. Men intervjuer med honom ger bilden av en rätt typisk vänstermänniska, att våld är mer ok om den riktas från offer mot förövare. Alla ”vänstermänniskor” är förstås inte såna, inte jag själv till exempel.

    När Jensen talar om medelklass i sammanhanget menar han läsarna av Stieg Larssons böcker, inte romanfigurerna.

    Gilla

  12. mediaimorronidag

    Var och en läser en bok på sitt sätt. Jag har inte läst Stieg Larsson så, som du beskriver. En bok ägs ju dessutom av läsaren – författaren har inte längre något med boken att göra när den har publicerats. Plus: böcker som får sådana här diskussioner att uppstå kan väl inte vara helt värdelösa? Fast jag tycker inte heller att Stieg Larssons trilogi är värd sååå många lovord som den fått. Och filmatiseringen av den första tyckte jag inte var så bra alls.

    PS. Om du ska läsa Ingrid Hedström så läs hennes första, från i fjol.

    Gilla

  13. Det tog sin tid. Men nu har jag läst den, ”Lärarinnan från Vilette”. Började för en vecka sedan och har lidit av ett kolossalt läsmotstånd. Sidorna har segat sig fram. Detta är verkligen inte min musik! Efter ungefär 2/3 blev jag ändå så pass intresserad av intrigen att jag bestämde mig för att läsa klart boken.

    Nu väntar ny läsning: ”Ett kambodjanskt fängelseporträtt”. Tacka vet jag autentiskt våld!

    Annars är nog mitt hetaste lästips Erik Wijks bok om sin pappa, ”Allt vi här drömma om”. Mycket läsvärd.

    Fin sommar!

    http://www.reorient.se/vadstena/

    Gilla

  14. erikssonskultur

    Där ser man. Både jag och Svenska Deckarakademin (vi brukar annars aldrig vara överens) tyckte att ”Lärarinnan från Villette” var fjolårets bästa svenska debutdeckare.

    Men man behöver ju inte gillar samma böcker eller genrer. Fast jag brukar hävda följande när någon som annars inte läser deckare menar att det där var ingen bra roman eller ens deckare:

    Det är inte så lätt att läsa deckare. Varje genre, deckare som poesi, har sina förutsättningar, överenskommelser och ”regler”, så det kan ta några kriminalromaner/deckare innan man lärt sig att läsa och uppskatta deckare.

    Gilla

  15. Instämmer i att läsmotstånd inte behöver beror på en boks kvaliteter. Jag vet inte hur många gånger jag började om på ”Hundra år av ensamhet. Eller ”Juloratoriet”, den kom jag in i efter tredje omstarten. Båda är böcker som hör till mina största läsupplevelser.

    Det kan, som du skriver, handla om ovana vid genren. Kanske var det så i mitt fall. Jag är inte så bevandrad i s k spänningslitteratur men tyckte mig känna igen vissa drag från sånt jag läst och jag måste säga att jag tycker det är lite småtöntigt.
    Eller var det språket och/eller personbeskrivningen som gav det intrycket? För att vara en kvinna som skrivit känns boken ganska ”gubbig”. Formuleringsmässigt känns det inte särskilt spänstigt. Dialogen helt osannolik på vissa ställen och på andra bara ”suck, så där pratar man inte!”

    Men jag ska inte ge upp. Ger mig kanske rentav på 2:an. Är lite nyfiken på hur Madame Poirot och makens fertilitetsproblem utvecklar sig.

    Gilla

  16. erikssonskultur

    Njä, om du inte tyckte om den första Madame Poirot-deckaren så ska du nog inte läsa den andra också. Fast… det kanske är så att den första tillhörde inläsning- och uppträningsperioden, nästa bok och gång tycker du det är riktigt bra…

    Men jag, som van deckarläsare av alla släktens olika grenar, tyckte att den andra boken inte riktigt levde upp till den första.

    Kanske nåt med Margaret Yorke istället då (se min senaste bloggpost)?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s