Etikettarkiv: Astrid Lindgren

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)

Annonser

När Pippi Långstrump kom till stan

Pippi Långstrump kommer till stan
Regi: Katrin Melin
Manus: Staffan Götestam
Musik: Georg Riedel, Anders Berglund och Jan Johansson
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Johan Sjöstedt
I rollerna: Ellen Malmström, Gustav Dolk, Victoria Ekelund, Cecilia Hjalmarsson med flera
Ystads teater

Barnmusikalen ”Pippi Långstrump kommer till stan” sattes i fjol upp på Nöjesteatern i Malmö. Nu är den ute på turné i övriga Skåne. Musikalens producent, Julius Malmström, reser med. Han både log och suckade när Pippi Långstrump kom till Ystads teater.

– Roligt men jobbigt och lite nervöst, sa Julius. Att spela på en och samma scen är en sak. Att få uppsättningen att fungera på olika scener är något helt annat. Mycket som ska fungera och klaffa.

Och det förstår man ju, när man ser föreställningens imponerande scenbyggen och upplever de snabba scenbytena. Snygg scenografi med till exempel Villa Villekulla som trähus i rosa, gult, grönt och blått och smart uttänkta scenväxlingar. På en halvminut sådär kan Villekullahuset förvandlas till cirkus, skola eller hamnen där Pippis pappa lägger till med sjörövarskeppet Hoppetossa.

Pippi Långstrump med poliserna Kling & Klang.

Den skånska Pippi Långstrump-musikalen skiljer sig på flera sätt från andra Pippi-musikaler och pjäser. Dels spelas alla barnroller av just barn, i samma ålder som Pippi, Tommy och Annika kan vara i Astrid Lindgrens berättelse (och Karin var i verkligheten). Dels har uppsättningen ordagrant blivit en musikal med många sång- och dansnummer.

Vilka dessutom är imponerande proffsigt framförda, inte minst av de unga skådespelarna. Ellen Malmström (jo, om ni reagerar på efternamnet, så är hon dotter till Julius) missar väl en ton här och var men dansar och rör sig helt professionellt. (Några sånglektioner bara så kommer hon om ett par år att ha huvudrollen i någon musikal på en stor svensk scen).

Också Gustav Dolk, Victoria Ekelund och Beata Ljunggren (i rollerna som Tommy, Annika och Karin) agerar, sjunger och dansar mycket bra. (Undrar ni vem Karin är så förmodar jag att hon representerar Astrid Lindgrens dotter, som heter Karin. Det var för dottern som mamma Astrid första gången berättade historien om Pippi.)

Pippi, Tommy och Annika på cirkus.

Låt mig ta det från början, för redan inledningen är magnifik med Pippi Långstrump som gör entré på Lilla Gubben, sin stora vita häst med svarta prickar och vita damasker. Och jag måste referera några dansscener också – från Pippis solouppvisning i hiphop, tango, calypso med mera till den stora dansföreställningen med pappa sjörövarkaptenen Långstrump och alla sjörövarna.

Ja, det är mer än bra. Jag har sett sämre på Malmö opera.

Cecilia Hjalmarsson (Prussiluskan, det vill säga Fru Prysselius i barnavårdsnämnden), Olof Gustafsson och Toni Rhodin (tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom), Jonas Åhnberg och Cornelius Löfmark (poliserna Kling & Klang) måste också nämnas. De har mejslat ut sina roller, gjort dem till fyndiga karikatyrer. Både tjuv- och polisduon blir lite av slapstick från gamla stumfilmer.

Ska jag ha någon invändning så tycker jag att det blir väl många scenbyten och därmed alltför korta scener i andra akten. Annars roades YA:s recensent lika mycket som barnen med föräldrar eller mor- och farföräldrar i salongen.

Det är alltid extra kul med barnföreställningar också. Barn sitter ju inte tysta utan deltar i föreställningen. Då blir det en annan slags teater, för man vet aldrig när något barn kan ropa till och tipsa poliserna om att Pippi ju har gömt sig på taket till Villa Villekulla.

Pippi utanför Villa Villekulla.
Samtliga foton: Gustav Dahlgren.

Innan föreställningen såg jag förresten mig omkring och funderade över den svenska jämlikheten. Hur många män (pappa, far- eller morfar) respektive kvinnor (mamma, mor- eller farmor) hade följt med barn och barnbarn på Pippi-musikalen? Så vitt jag kunde bedöma gick det ungefär en man på tre kvinnor.

(Ystads Allehanda 2010)

”Pippi Långstrump kommer till stan” spelas av två alternerande ensembler, vad gäller barnrollerna. De unga skådespelarna kan alltså variera i Helsingborg (den 13-14/2) och Landskrona (20-21/2).

Astrid ”Kati” Lindgren

kati-pa-kaptensgatanI söndags när radion stod på råkade jag lyssna på ett program under rubriken ”Kulturradion: Klassiker” där Nina Asanoj och Eva Beckman uppmärksammade en av Astrid Lindgrens mindre kända böcker, ungdomsromanen ”Kati på Kaptensgatan” (utgiven 1952), och vandrade i huvudpersonen Katis – och även Astrid Lindgrens – fotspår på Kaptensgatan i Stockholm.

Den nämnda titeln är mellanbok i en trilogi om kontorsflickan Kati, troligen mer eller mindre Astrid själv. Den första titeln i Kati-trilogin var ”Kati i Amerika” (1950) och den tredje ”Kati i Paris” (1953). Tidiga Astrid Lindgren-böcker, inte barn- utan ungdomsdomsböcker. Och inte alls så ihågkomna som hennes senare böcker, men för ett antal år sen återutgavs de igen, sas det i den återutsända radioklassikern.

kati-i-parisOch jag tyckte att jag kom ihåg…

Skrev jag inte t o m om en av böckerna när den gavs ut på nytt för 10 år sen eller så. Jodå, jag letade i datorn och hittade en recension av en riktigt bra ungdoms- eller kanske flickbok. På  Sveriges Radios nätsida  går det att lyssna på programmet de närmaste 30 dagarna. Och här kommer min ”gamla” recension. Nu ska jag kolla om de – för mig – resterande två Kati-böckerna kan finnas på mitt hembibliotek…

 

kati-i-amerikaVilken ärtig tjej hon måste ha varit, Astrid Lindgren, när hon 1950 åkte till Amerika. Kavat och tuff, med nyfikna, skarpsynta ägon och en snabb mun, som både hade humor i gipan och kunde ge svar på tal.

Och vilken formuleringsförmåga! Vilken personlig stilist!

Reserapporten ”Kati i Amerika” (återutgiven av Eriksson & Lindgren) är författad med egenhändigt formgivna meningar. Hör bara inledningen: ”Egentligen var det Jans fel. Att jag for till Amerika menar jag.”

Inte minst hade Astrid Lindgren ett hjärta som brast inför det så kallade ”negerproblemet”.

Hennes besök i New Orleans, Louisiana blev en chock. Astrid äter lunch med en vit amerikan som kallar de svarta för ”them people” och aldrig skulle ta en neger i hand. Hon åker med en taxichaufför som säger att ”en bra neger, det är en neger som ligger fem fot under jorden.”

Långsamt och försiktigt börjar Astrid/Kati prata med Rosie, den svarta hotellstäderskan. Rosie berättar om sina barn och Astrid frågar om hon inte kunde få se barnen. Häpnad och förtjusning! ”Detta”, skriver Astrid Lindgren, ”var ju nästan det värsta av allt – att det väckte en sån hänförelse, att en vit ville nedlåta sig till att göra ett besök i hennes hem.”

Med man, fyra barn, sin kusin och kusinens halvvuxna dotter bor Rosie i ett rum och kök utan dagsljus. ”Ett surregat för mänsklig boning”, tänker Kati/Astrid. Tillbaka till hotellet går hon genom ”det eländigaste negerkvarter”.

Jag läser och chockeras, jag också. Jag borde ha vetat bättre, men jag hade glömt. Hur många svenskar, i de generationer som fötts efter andra världskriget, minns eller har någonsin vetat hur vidriga förhållandena var i USA:s svart/vita sydstater för inte ens 50 år sen?

Överallt dessa plakat som talade om för ”black patrons” var de fick gå och stå, sitta, äta och leva. Vita och svarta levde i samma samhälle men ändå inte: de levde brevid varann eller snarare levde sydstaternas svarta långt under foten på de vita härskarna. Det var mer än rasism – det var apartheid. Vad ska det annars kallas? Blott 50 år tillbaka hade USA sitt eget Sydafrika.

”Kati i Amerika” är en läs- och resklassiker. (Åter)upptäck Astrid Lindgrens resebok!

(Publicerat i Kvällsposten 1999)