I bokhyllan: Anna Gavalda

Ser att det kommit en ny roman på svenska, ”Hjärtat i vår vänskap” (Bonniers), av fransyskan Anna Gavalda. Den ska jag snarast lägga ögonen på. Gavalda har jag följt och tyckt mycket om ända sen hennes debutroman…

*

Anna Gavalda
Jag älskade honom
Övers: Maria Björkman
(Albert Bonniers förlag)

Följande recension handlar om en smart författarinna och en desto dummare kritiker.

Citat från bokens baksidestext:

”Anna Gavaldas pinfärska författarskap har rönt en enastående uppmärksamhet i hemlandet Frankrike. Hon har redan, efter bara en novellsamling och nu debutromanen ´Jag älskade honom´, hunnit belönas med flera litterära priser och översättas till ett antal språk.”

Det är alltså med tunga krav – kanske för tunga? – som jag börjar läsa boken.

Den franska författarinnan Anna Gavalda skriver bra. Och inte minst: hon skriver effektivt.

”Jag älskade honom” innehåller blott 159 sidor. Romanen är kort som en lång novell. Miljön är, i stort sett, en enda: en stuga på landet. Också personerna är få, i stort sett två: Chloé, trettioårig tvåbarnsmamma, och Pierre, hennes svärfar, 65 år. Vid sidan om finns och anas, nästan som dekor, de bägge barnen, Lucie och Marion.

Som i hårdkokt amerikansk noir eller i en teaterpjäs studsar replikerna mellan kvinnan/mamman och hennes svärfar. Replik följer på replik följer på replik utan att Gavalda skriver ut vem som säger vad eller hur det sägs. Det får – och kan också – läsaren förstå av replikerna.

Lars Norén möter Sara Paretsky. Fast i den första versionen av den här recensionen (jag skriver nu en ny version) jämförde jag istället med manliga deckarförfattare – som Dennis Lehane eller George P. Pelecanos. Först associerade recensenten inte alls till kvinnoromaner eller ens andra författarinnor.

Hade inte en identiskt likadan roman kunnat skrivas av en man? Även om ”Jag älskade honom” både har en kvinna som upphovsman och huvudperson – för tvåbarnsmamman Chloé ska väl vara huvudpersonen? – så får svärfar stiga allt längre in i centrum och överta huvudrollen. Även Chloés make (snart före detta) är sidvis nästan mer närvarande, trots att han endast andligen förekommer i romanen, än hustrun.

Men så går det långsamt upp för mej (som sagt är författarinnan smartare än recensenten) att just detta vill Anna Gavalda skildra och visa. Att mannen är livskarusellens maskinist, som bestämmer hur fort och i vilken riktning karusellen ska snurra. Att kvinnan och – inte minst barnen – åker med och runt som passagerare.

Cloés make, Adrien, har lämnat henne för en annan. Nu avslöjar Pierre, hennes svärfar och alltså Adrians far, att också han varit på väg att lämna sin hustru. Men han valde det motsatta: stannade hos familjen. Han blir en försvarsadvokat för sej själv, sonen och alla män. (Vi är ju så ömkliga, vi män.) Fast egentligen är det själva livet som advokaten försvarar: de livssituationer som män – och kvinnor – ställs inför och lockas av, de livsval som människor måste göra.

Pierres val påverkade hustru och barn. Adrians val påverkar också hustru och barn. Trots olika livsval så är det framför allt barnen som påverkas. Men hur? Går felaktiga val i arv eller handlar barnen tvärtom? Och hur väljer man när valet står mellan sin egen och andras lycka? Kan någon, som inte ens stått inför ett liknande livsval, påstå att någon annan valde fel?

Gavaldas budskap är den smått banala men eviga sanningen: Det är svårt att leva. Eftersom männen (även de frånvarande) står i livets fokus, så placeras de också i romanens fokus. Men uppmaningen gäller även kvinnor. Här finns ingen könskamp. Gavalda anklagar knappt männen, tycker mest att livet är sorgligt och just svårt. Hon uppmanar oss att tänka innan vi handlar, att inte strunta i konsekvenser och följder, att alltid tänka på och aldrig glömma barnen.

Gavaldas lilla korta roman är minst 5-6-700 (osynliga) sidor tjock. Romanen säger ännu mer – dubbelt eller tredubbelt så mycket – mellan än på raderna. Så visst är hon värd allt berömmet. Hon lever upp till baksidestexten. Anna Gavalda skriver bra, effektivt och tänkvärt.

(Tidningen Boken 2003)