Med Olav Gerthel från Mozart till hans egen Vårvisa

Olav GerthelBoken ”Från Mozart till Vårvisan” (Arx förlag) av Susanne Gerthel och mig ges ut i dagarna, närmare bestämt på lördag den 18 april. Boken handlar – i min text och med mycket bilder, sammanställda och utvalda av Susanne – om hennes far: opera-, operett- och vissångaren Olav Gerthel (1915-81). Han skulle alltså ha fyllt 100 i år.

Olav Gerthel är bortglömd – fast om man nynnar lite på en av hans egna visor, nämligen ”Vårvisa”, då händer det – ofta – att folk utbrister: ”Aha. Den sången! Han, ja.” I boken gör jag något så utmanande som att jämföra Olav Gerthel med Jussi Björling – och… ja, hur utfallet blir får ni läsa i boken…

Här tänkte jag däremot bjuda på bokens inledning. Så här börjar min/vår berättelse om Olav Gerthel.

*

Susanne Gerthel tar fram ett papper, håller det i handen, tittar än på mig och än på pappret. ”Jag minns inte hur jag fick den här texten, om jag spelade in pappa på scen eller satt i salongen och skrev ner texten”, säger hon. ”För jag tror jag måste ha varit på varenda föreställning. Något år tidigare hade han haft en stroke och jag var så orolig för honom.”

Hon läser från pappret …

Nu när visan klingat ut
allt har ju tyvärr ett slut
och en vacker sång
är ej lång!

Hon läser en rad, hon läser två, tre, fyra, fem rader. Sen börjar orden stocka sig i halsen …

Det har va´tt en härlig vår
efter alla sabbatsår
har jag fått va´ me´
om succé

Så kommer gråten. Och hon läser med tårar i ögonen …

Nu när snart ridån går ner
ska jag minnas alla er
här uppå den Vita Häst
där jag bott som gäst!

Tack för minnet som jag fått
som en pärla har jag mått
gömd här inne bär jag den
KÄRLEKEN!

Susanne kanske inte tycker om att jag berättar det här? Men jag fick en så, låt säga, blandad känsla i kroppen, kalla det en pappakänsla, av lite sorg och mycket värme när hon läste – försökte läsa vidare – med tårar i ögonen. Hon var en liten flicka igen. Susanne blev Lillemor, som hon tidigare kallades. Exakt så kan stämningen i vår gemensamma bok också beskrivas: saknad. En dotters längtan och saknad efter sin pappa. Hennes försök att fylla det tomrum i hjärtat som detta orsakat.

Susanne Gerthel

Susanne Gerthel och Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

För mig, som svarar för den här texten, handlar det om något annat: ett slags rättvisa. Ja, faktiskt om att skipa lite rättvisa. För nej, man glömmer inte människor, det får man inte göra, det är inte rättvist. Kvarlevande från samma generation har skyldighet att förmedla minnen, upplevelser och erfarenheter till nästa generation som i sin tur har skyldighet att se till att människor som försvunnit från oss ihågkoms för sina gärningar. Så att kommande generationer kan få möjlighet att ta del av sin förhistoria, i det här fallet kultur, musik och sång, operasång och mycket mer.

Med boken ”Från Mozart till Vårvisan. Olav Gerthel – ett operaliv” försöker Susanne Gerthel och jag, hon på sitt och jag på mitt sätt, att återupprätta minnet av Olav Gerthel (1915-1981), operasångare och just mycket mer.

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s