De första månaderna på ett nytt år betyder revytider.
Som ni väl såg var jag på Ystads Teater och upplevde Ystadrevyn, som i år höjt kvalitetsnivån avsevärt jämfört med förra gången. Nu står Spjutstorpsrevyn (Teaterhallen i Tomelilla) och Tommarpsrevyn (Grand i Simrishamn) på tur. Också i Trelleborg, Svedala, Arlöv, Ängelholm, Eslöv och Hässleholm spelas det (nyårs)revyer.
Hurra! ropar jag. Revyn är den främsta teaterformen. Det hävdar jag bestämt. Fast jag menar som den var och som den skulle kunna vara men inte alltid – nej, sällan – är idag. Ingen annan teaterform erbjuder så många möjligheter och sätter upp så få gränser och regler. Det skulle vara varieté och kabaré, då. Men också de är varianter på revy. (Var snäll och nämn inte spex.)
En revy består ju av ett antal nummer. Eller scener, om man vill. Tomma rum, som ska fyllas. Ingenting finns men allt kan få plats: sånger, monologer, dialoger, sketcher och dans, komik och dramatik. Som en tvättlina där olika klädesplagg ska hängas upp – helst med olikfärgade klädnypor också – till beskådan och åhöran.
Revynummer kan vara hur låg- eller högkulturella som helst. Men de förra brukar dominera och de senare är allt mer sällsynta och sällhörda. Oftare skämt under midjan än för hjärnans inre vrår. Även om jag medger att Ystadrevyns underlivssketch (inhandlad från Sibbarp) var fyndig och inte alls plump. Fast jag saknade en stämningsfull dikt av Jacques Werup om vardagsliv i Ystad. För sånt kan också rymmas i en revy.
En revy ska roa och oroa. Inte det ena eller det andra utan bäggedera. Publiken lockas till skratt men blir också utmanad och lite uppretad. Så att folk går hem med såväl ett leende på läpparna som ett morrande i bröstet. En riktig revy måste våga oroa, inte bara skämta lite så där med politikerna heller utan kritisera och ta ställning.
Därmed har jag kommit fram till vad jag saknar mest i dagens revyer. Nämligen kupletter: långa, berättande texter till andras eller egna melodier. Kupletten är en perfekt form för en revy vad gäller att skildra samhället, kritiskt och politiskt. Men vill man höra en riktigt välskriven kuplett får man väl nästan gå tillbaks till Ernst Rolf och Karl Gerhard på 1920-talet.
Ernst Rolf var fyndig och skämtsam, en slags elegant stadskomiker. Medan Karl Gerhard skrev satiriskt och bitskt, ju närmare nazismen kom desto mer politisk blev han. ”Jazzgossen” (från 1922) – en bögsång – och ”Den ökända hästen från Troja” (1940) – om nazismen och dess medlöpare – har Karl Gerhard lämnat efter sig som eviga kupletter.
Kort historik:
Revytraditionen uppstod i mitten av 1800-talet. På nyårsdagen 1845 satte August Blanche i Stockholm upp vad som kallats den första svenska revyn. Emil Norlander var ett annat tidigt revynamn. På 1920-talet skapades lyxrevyn (Ernst Rolf) och den satiriska revyn (Karl Gerhard). Efter dem följde Casinorevyn med ”crazyhumor” på 40-talet, Povel Ramel med Knäppupp och Hasse å Tage med Gröna och Gula Hund. Också Kar de Mumma bör nämnas bland revyförfattare och i Göteborg satte Hagge Geigert upp revyer.
Idag förvaltas traditionen av lokala revysällskap över hela Sverige. Det är bra – men ändå lite synd, eftersom revyer kräver kunskap om teatern, intresse för samtiden och känsla för orden. Inte lätt att få till allt det om ensemblen är en blandning av halvamatörer/halvproffs med någon inhyrd, professionell skådis/artist. Jag önskar verkligen att de stora teatrarna, kommunala som privata, började sätta upp revyer igen…
Till dess ska det bli ett sant nöje – gärna med en besk bismak – att ta del av Spjutstorps- och Tommarpsrevyerna. Observera att Allan Persson, roligast på Österlen, fortfarande ingår i den förra. Jag har kollat!
PS. Att inte ta upp fjolårets turer kring SÖRF (Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund) och upphandlingen av sotning måste väl vara snudd på tjänstefel för en lokalrevy på Österlen? Dessutom skulle en sådan sketch eller kuplett skriva sig själv, eftersom turerna var så roliga just i sig. Men inget om sotning i Ystadrevyn, får hoppas på Spjutstorp och/eller Tommarp…
(Krönika i Ystads Allehanda 2015)
Erikssons kultursidor 