Deckaråret 2014

Bäst i Sverige
Inga protester mot att Deckarakademin utsåg Tove Alsterdals ”Låt mig ta din hand” (Lind & Co) om små och stora brott i förorten till årets svenska deckare – fast hennes norrländska kriminalsläktkrönika, ”I tystnaden begravd” (2012), var ännu bättre. Också Christoffer Carlssons nya noir-deckare ”Den fallande detektiven” (Piratförlaget), inte ens nominerad i år, är bättre än ”Den osynlige mannen från Salem”, som vann i fjol.

Debutanter
Deckarakademin prisade Anna Lihammer som årets debutant för andra världskrigsdeckaren ”Medan mörkret faller” (Historiska Media). Men Tony Johansson och Cia Sigesgård, bägge bosatta i Lund, debuterade nog så bra. Johansson med en oroande autentisk thriller om svensk säkerhetspolis, ”Den tredje passageraren” (Celanders,) och Sigesgård med en tyvärr lika realistisk ”folkhemsrysare” om människor i ett hyreshus, ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor).

Svensk historia
Årets bästa historiska deckarförfattare finns också i Skåne. Både Set Matsson och paret Limme & Palmqvist var i toppform när de – med ”Fruktans tid” (Historiska Media) respektive ”Körkalen” (Kabusa) – avslutade sina kriminalserier om Malmö strax efter andra världskriget och Karlshamn vid sekelskiftet 1900. Mest originell är Bertil Falks novellroman ”Gardar Gåtlösaren” (Förlaget Orda) om en ”svensk” Sherlock Holmes på vikingatiden.

Amerikansk historia
Årets i särklass bästa historiska deckare: Lindsay Fayes andra roman, ”Tiga är guld” (Norstedts; övers: Jessica Hallén), om polisen Timothy Wilde i 1800-talets New York – så fattigt, laglöst och våldsamt att det får en att tänka på Charles Dickens.

Årets brottsplats
Ovanför Sverige, i norra Norge eller snarare norsk-svenska Sameland. Där finns årets brottsplats: Kautokeino. Nu har Lars Pettersson, som i ”Slaktmånad” (Ordfront) fortsätter att skildra det samiska samhället, fått sällskap av Olivier Truc, ”Fyrtio dagar utan skugga” (Piratförlaget; övers: Maria Björkman). Samma ämnen: renskötsel och samisk kultur kontra gruvindustrin och majoritetssamhället.

2014 års jubilarer
Både Maria Lang och Stieg Trenter skulle ha fyllt 100 i år. Hon firades bland annat med Lena Lundgrens och Lisbet Wikners biografi över ”Vår första deckardrottning (Ordalaget) och han med återutgivningen (ett samarbete mellan Telegram och Bonniers) av samtliga titlar i serien om fotografen Harry Friberg, alla som e-böcker och några även som fysiska böcker.

Årets film- och tv-deckarmusik
Ljudspåret från de filmatiserade Maria Lang-deckarna: jazzig bakgrundmusik och flera fina jazzlåtar. Bland annat temamelodin ”I Love You To Death”, framförd av Isabella Lundgren, en av Sveriges främsta jazzvokalister.

Bästa omslag 
Sara R. Acedos diskreta men ändå personliga, stämningsfulla och ögonfångande omslag till de återutgivna Agatha Christie-deckarna (Bookmark/Stockholm Text), både som pappers- och e-böcker.

Årets fackböcker
”Kriminalteknik i skolan” (Jure) – lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer – kan också användas för att kolla om deckarförfattarna kan sina saker när de skriver om brottsplatser. ”Mordets enkla konst?” (Studentlitteratur) riktar sig både till litteraturstuderande och andra som vill veta vad Gorkij, Brecht, Sayers, Chandler med flera hade för åsikter om deckare. Anita Limares vandring genom ”Kommissarie Maigrets Paris” (Carlssons) är ett julklappstips till varje Paris-resenär och Maigret-entusiast.

Läbbigast
Mo Hayders ”Fågelmannen” (Modernista; övers: Peter Lindforss) om seriemördaren som syr in levande fåglar i offren och nämnda Cia Sigesgårds ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor) där råttor inte är det enda som stinker, slabbar och äcklar i hyreshuset. Också i Alex Marwoods ”Granne med döden” (Modernista; övers: Carla Wiberg) sprider sig en odör bland hyresgästerna.

Krimi
Om genren får inkludera romaner på gränsen till deckare, då svarar Ida Linde och Steinar Bragi för årets bästa svenska, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts), respektive översatta krimi, ”Höglandet” (Natur & Kultur; övers: Inge Knutsson). Noir om liv och död i Västerbottens granskog respektive en skräckthriller där – den mest kände isländske deckarförfattaren – Arnaldur Indriðasons skildring av Island vrids och vrängs till naturgotik.

Årets svenska deckarstilist
Ulf Lindström avslutar sin verklighetstrilogi om Borås, ”Rädda barn” (W&W), på samma stilistiska nivå – alltså den högsta – som tidigare delar. (Enda konkurrent: Ida Linde.) Särskild specialitet: sexskildringar. Ja, faktiskt.

Årets deckarförlag (1)
Modernista gav ut de flesta och flera av de bästa deckarna – som Deckarakademi-nominerade Belinda Bauers svarta, psykologiska thriller ”Livets och dödens villkor” (övers. Leif Janzon) och ”Gone Girl”-författaren Gillian Flynns ”Vassa föremål” (övers: Rebecca Alsberg). Eva Dolans ”Lång väg hem” (övers: Carla Wiberg) skildrar dagens lilla engelska samhälle – med invandring och rasism. Extra plus för att Ian Rankins polisromaner äntligen ges ut från början, ”Knutar och kors” (övers: David Nessle), då kommissarie Rebus var en annan.

Årets deckarförlag (2)
I min deckarhylla står elva böcker – ändå inte alla – från självshjälpsförlaget Hoi. (Självhjälp = författare och förlag delar på kostnaderna.) Många debuter – som Susanne Ahlenius erotiska deckare ”Dödlig åtrå” och Daniel Akenines verklighetsutvidgade spänningsroman ”11 gram sanning”. Elisabeth Akteus Rex förtjänar att uppmärksammas för sista delen, ”Mörk avsikt”, i trilogin om maktmissbruk.

Mest hårdkokt
David Peace, gånger två. ”1985” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg) avslutar Yorkshire-kvartetten och ”Ockuperad stad” (Coltso; övers: Peter Samuelsson) är andra delen i Tokyo-trilogin. Hårdkokt men så personligt, välformulerat och genreutvecklande att det är en kriminalgåta att Peace aldrig ens nominerats till Deckarakademins pris.

Mjukast i Sverige
Marianne Cedervalls sista mjukisdeckare, ”Solsvärta” (Natur & Kultur), om ”häxorna” Mirjam (med affirmation som specialitet) och Hervor, starten på Kristina Appelqvists nya serie med mys och rys från Skövde, ”Minns mig som en ängel” (Piratförlaget), och Anna Janssons första titel, ”Ödesgudinnan på Salong d´Amour” (Norstedts), i en ny kriminalromantisk Visbyserie.

Barn- och ungdomsspänning
För något äldre: Spårhunden-prisade Mats Berggrens förortsnoir mitt emellan rasism och islamism, ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Något yngre: Kristina Ohlssons andra, lika vänliga och miljörika bok, ”Silverpojken” (Lilla Piratförlaget), om Aladdin och hans kompisar i Åhus. De yngsta: ännu en barndeckare, ”Brandkårsmysteriet” (Bonnier Carlsen), av Martin Widmark (text) och Helena Willis (nu färgteckningar) om LasseMajas detektivbyrå.

Tecknade deckare
Att de franska serieberättelserna om Linda och Valentin – genre: framtids- och rymddeckare – av Christin (text) och Méziéres (bild) återutges på svenska är en kulturgärning. Hittills två volymer: ”Samlade äventyr 1” och ”2” (Cobolt). I Dennis Gustafssons ”Syndaätaren” (Albumförlaget) löser privatdetektiven Viktor Casparsson nya ockulta mysterier – nu i Äsphult.

Deckarpjäs
Också en smärre kulturgärning att ge ut Åke Holmbergs deckarpjäs för radion, ”Ture Sventon i guldgrävarens hus” (Tragus), från 1952. Illustrationer: Sven Hemmel.

Återuppstånden
Nej, inte Agatha Christie. Även om Sophie Hannah – nästan – skriver i Christies namn, så skriver hon på sitt eget sätt. I ”Monogrammorden” (Bookmark; övers: Helen Ljungmark) har Hannah däremot låtit Hercule Poirot återuppstå 1929, när han äter torsdagsmiddag på Pleasant´s Coffee House i London.

Dansk krimi (1): på svenska
Lene Kaaberbøl & Agnete Friis, ”De oönskade” (Bonniers; övers: Margareta Järnebrand), har skrivit den hittills bästa deckaren om Röda korssjuksköterskan i ett invandrarfientligt Köpenhamn. Också Lotte & Søren Hammer, ”Ensamma hjärtans klubb” (Bonniers; övers: Mia Rutman), skriver bäst hittills när de förenar 70-talet med dagens polisarbete. Debutanten Jesper Steins polisroman ”Oro” (Norstedts; övers: Jessica Hallén) är som en uppdatering av Dan Turélls deckare från 80-taldeckare – med Vesterbro ersatt av Nørrebro.

Dansk krimi (2): på danska
Vem orkar vänta på översättningar? Inte jag. Nej, inte när Sara Blædel, ”Kvinden de meldte savnet” (People´s Press), Elsebeth Egholm, ”Kød og blod”, Jesper Stein, ”Akrash”, och Jussi Adler-Olsen, ”Den grænseløse” (alla tre Politikens forlag), har nya deckare ute i Danmark.

 

Doldisar (också i år)
Genom att varva polisprotokoll och vittnesröster fortsätter Ulla Bolinder, ”Trauma” (Förlaget Orda), att vara Sveriges mest personliga deckardoldis. I på tok för stor kritikerskugga avslutar också förre polisen Åke Axelsson, ”Befrielsen” (Isaberg), sin svit med nära nog autentiska polisromaner från Umeå.

Märkligast
Jakob Wegelius fick Augustpriset i barnklassen för ”Mördarens apa” (Bonnier Carlsen). Hans berättelse om skepparen, båten och apan i Lissabon är lika underfundig läsning för äldre (med humor). Debutanten Hånberg (hela författarnamnet) har i ”Block – En deckare ur balans i tiden” (Mogwai) försett en privatdetektiv med förmågan att kliva bakåt i tiden och vara med när brottet begås.

Fler kriminella resmål
Matti Rönkä, ”Vänner långt borta” (Lindelöws; övers: Janina Orlov), låter sin privatsnok utforska fler skillnader mellan ryska Karelen och Finland. Alexis Ragougneau, ”Madonnan i Norte-Dame” (Sekwa; övers: Alexandra Dumas), placerar en död kvinna i Paris välkända katedral. Donna Leon, ”Inte ens i döden” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund), skildrar romerna i Venedig. Dror Mishani, ”Okänt hot” (Brombergs; övers: Nils Larsson), har återbördat sin polis till Israel för att utreda fler brott och människor i staden Holon. Deon Meyer, ”7 dagar” (Weyler; övers: Mia Gahne), skriver lika spännande som alltid om ett alltför okänt Sydafrika. Attica Locke, ”Svarta vatten” (Leopard; övers: Ia Lind), skildrar 80-talets Houston, USA med rasism och medborgarrättsrörelse i minnet.

(KvP 2014)