Maria, Hilma och Mary

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”. 

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

(Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977)