Att ta sig an konstrundan

Köra omkring på måfå och titta på bollar och skyltar, stanna till och gå in där man får lust? Eller noga studera ÖSKG:s egen konsttidning, YA:s konstbilaga och Vad händers konstspecial, titta på utställningskartan och kryssa för lockande konstnärer?

Två sätt att ta sig an konstrundan på Österlen (med omnejd). Det första har sina risker: man kan hamna på en, två, tre utställningar som slösar bort tiden och hindrar en att se något man tycker bättre om. Fast det kan också bli en överraskning: man hamnar hos en extra spännande konstnär som man annars nog aldrig hade upptäckt.

Fredrik Jensner.

Ingvar Holm beskrev konstrundan som ”ett folkuniversitet”. Den skulle också, om man sammanför alla utställningar, i konstnärernas ateljéer såväl som i konsthallar, museer och gallerier, kunna kallas Skånes, ja, Sveriges största och mest demokratiska konstutställning.

Och det från två håll. Utbildade konstnärer och så kallade amatörer, medlemmar och inte medlemmar i Östra Skånes Konstnärsgrupp, ställer ut samhälle vid samhälle, i vartannat hus. De flesta utställningar är orecenserade, nya och okända: upp till betraktaren, alltså dig, att tycka om eller inte tycka om det du ser.

Fat av Thomas Alexandersson som tavla.

För mig började årets konstrunda redan före påsk med Tilda Aspelins och Katrin Helgadóttirs affisch till ”Deja Nu”, elevutställningen på Österlenskolan för konst och design. En lika glyttig som politisk remix av Carl Johan de Geers affisch med ett manligt könsord skrivet på svenska flaggan. Nu har flaggan blivit lingon och mjölk-lila med gult kors, könsordet är kvinnligt, protesten riktas mot såväl ”påskveckan” som Simrishamn.

Sara Meyer.

Under påskhelgen besökte jag först ett par konstnärer i trakten där jag bor: Peter Larsson (Skartofta), Fredrik Jensner (Tjärby) och Jón Leifsson (Lövestad).

Fågelmålaren Larsson porträtterar varje fågel som en individ. Han målar också sin närmaste skånska natur, bland annat en grådisig morgon med hund och mås.

Jensner, som bytt motiv, visar en svit målningar av en häst som konstnär. ”Samma” bild men olika färg på hästen och ateljén; hästkonstnärens duk saknar motiv, den har – endast – olika grundfärg.

Mats Åkerman.

Leifssons knotiga skulpturer av islandshästar hade jag länge svårt att ta till mig. När jag såg dem ihop med hans naturmålningar så begrep jag: allt han gör, skulptur som måleri, är porträtt av den vilda isländska naturen.

”Någon sa att Páll Sólnes och jag har samma motiv”, berättar Jón Leifsson. ”Han är bara mer närsynt än jag.”

Love Lundell.

Att återvända till samma konstnärer är ännu ett sätt att uppleva konstrundan. Vad har hänt sen i fjol? Det kan vara mycket, som hos Thomas Alexanderson och Lena Viredius (på Ateljé Brännorna vid Sankt Olof). Han experimenterar med leror, bränningar och färger, skapar skålar och fat som är färgexplosioner.

Kavla ut ett stort fat och det blir en tavla på väggen. Viredius har börjat måla igen: små berättelser, mellan fantasi och verklighet.

Nina Bondeson.

Till samlingsutställningen på Fabriken (Bästekille) åker jag för att se Sara Meyers drömska nutidsmålningar men fastnar också för Mats Åkermans noir-målningar från ett land och en stad som inte finns men känns igen.

Jag fortsätter till ”Polyfoni 4” hos Galleri Wallner (Simris) för att se Love Lundells målningar mitt emellan fantasy och verklighet men fastnar också för Nina Bondesons bildberättelser á la serierutor och Ida-Lovisa Rudolfsson sydda = sömmade ”målningar” av till exempel en herrsko.

Också till Ia och Hasse Karlsson (både i Vitemölla och på Gösta Werner-museet i Simrishamn) brukar jag återkomma. Årets nyhet: elefanter. Hon har målat elefanter mot Botswanas rosa himmel och hans elefanter måste väl vara de största akvareller han gjort?

Hasse Karlsson. 

Snett bakom Gösta Werner-museet, på pop up-galleriet 180 grader, finns Annika Rehns lerskulpturer av mänskliga människor, vuxna som barn.

Till exempel en fundersam poet, en kaxig kvinna och några riktigt bestämda barn, så ”ilskna” att de nästan lyfter. Rehn: ”Det har kommit in barn hit, ställt sig att titta och sagt att, det är ju jag.”

Min påskrunda måste avslutas hos Páll Sólnes (i trakten av Bollerup). Stämmer det att islänningarna Sólnes och Leifson har samma motiv: Islands natur?

Sólnes stora färgrika målningar får inte mig att associera till den vilda isländska naturen. Så jag frågar:

”Nej, jag vet inte”, svarar Sólnes. ”Det tycker jag inte, jag tänker inte så när jag målar. Men jag hoppas det finns något jordnära i målningarna.” Hans hustru, däremot, säger att ”vissa målningar kan vara Island. Samma färger finns i den isländska naturen.”

Páll Sólnes. Allt snabbfotat av Bengt Eriksson.

3 X kortkultur

1) Öppettider. Håll koll på tiderna, så du inte åker förgäves! Vissa utställningar stängde redan efter påskhelgen. Andra fortsätter att ha öppet. Men öppettiderna varierar. Det enda man kan vara säker på är att ÖSKG:s konstnärer – med den skånska bollen vid vägkanten – har öppet till och med nästa helg, vardagar mellan 13-17 och lördag-söndag 10-18.

2) Gynning-skolan. Mamma Agneta och dottern Carolina Gynning ställde också i påsk ut på Ystads Saltsjöbad. Märkligt nog verkar ”icke-konstnären” Carolina Gynning, sällan eller aldrig recenserad eller ens accepterad från konstnärligt håll, ha bildat en Gynning-skola. Fler börjar måla i snarlik stil – som Camilla Lundén (på Mårten Pers källa) och Anna Soranson (i Skurup). Blott publikfriande geschäft och mångleri? Eller talar Gynnings kvinnoporträtt både till och från andra yngre kvinnor? Det vill säga: Kan det faktiskt vara konst

3) Prissättning. Varför kostar konstverk så olika? När en målning håller ett pris som är överkomligt kan en annan målning kosta hiskeligt mycket för de flesta. En grafisk bild som tryckts i, säg, tio exemplar kan också kosta mer än en målning. Så hur prissätts konst? En svår – ja, omöjlig – fråga. Och dessutom: Hur mycket en målning, en skulptur eller ett konsthantverk än kostar, så kan sällan konstnären leva på inkomsten.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)