En kväll sitter jag i Radio Syds studio strax utanför Banjul i Gambia. Jag har hoppat in som radiojockey och just nu snurrar en Peps-skiva jag haft med mej från Sverige.
Tre män kommer in: en ung, en äldre och en mycket gammal.
De två yngre är västerländsk klädda, den äldre har traditionell afrikansk klädsel.
Den gamle mannen förklarar att han bytt bostad och vill ha en annons med adressändringen införd på Radio Syd. Mödosamt sätter han sej, ur en ficka tar han lika långsamt fram en bit papper med annonstexten.
Connie Enhörning och Benny Holgersson utanför dåvarande Radio Syd i Gambia. Foto: Bengt Eriksson
Jag fortsätter att spela skivor – nu är det Youssou N’Dour som snurrar – medan den ordinarie radiojockeyn går in i en angränsande studio och läser in annonsen.
De två andra männen betraktar den gamle med vördnad. En av dem viskar: ”Han är marabout.” Det betyder att han är en vis man, en medicinman och helare, ett slags (nord)afrikansk präst.
Den gamle visar med händerna att han vill att jag ska resa mej. Vi – tre afrikaner och en svensk – ställer oss i ring. Den gamle mannen tar mina händer och välsignar mej.
Så kommer Radio Sydjockeyn tillbaka med annonsen på en kassett.
Annonsen spelas upp. Den gamle mannen godkänner den. De kommer överens om hur många gånger annonsen ska sändas.
Pengar utväxlas.
De tre (vise) männen – den unge, den äldre och den mycket gamle – går igen.
(Kvällsposten 1997)
Erikssons kultursidor 