Linanybergjazz

Lina Nyberg
Aerials
Hoob / Border

LinaNyberg_A4_300dpi_sRGB_©Miki.Anagrius_Clinanybergjazz Ja, hur ska genren annars beskrivas? Vad Lina Nyberg än sjunger, komponerar och/eller arrangerar blir resultatet hennes. Nu har hon gett sig upp i rymden, för att betrakta jorden ovanifrån.

Dubbelalbumet ”Aerials” fortsätter på elementtemat från föregående album The Sirenades, där elementet var hav och vatten. Aerials bägge CD-skivor, ”Space” och ”Birds”, är helt olika men hänger ändå ihop. Den första ägnas främst åt fundamentala tolkningar av standardlåtar som ”Fly Me To The Moon”, ”A Nightingale Sang In Berkeley Square” och ”Bye Bye Blackbird.

Grunden byggs med erfarenhet från Nybergs konserter med dels sin nuvarande grupp (Cecilia Persson, piano, David Stackenäs, gitarr, Josef Kallerdahl, bas, och Peter Danemo, trummor/elektronik) och dels duon med gitarristen Stackenäs.

Fundamentalt betyder att de improviserar: tolkar fritt. Lina Nybergs personlighet är i centrum men det hörs tydligt att hon lyssnar på de övriga, att hennes sång påverkas av medmusikerna. Särskilt spelar hon, snarare än sjunger, i duett med gitarren.

Två favoriter: brasilianska ”Tico Tico” går i så långsamt tempo att den förvandlas till en berättelse istället för latindans och hennes egen ”Migration” har en text om vandrande migranter. I den senare medverkar Vindla String Quartet, som Nyberg samarbetat med på nästa CD.

Jazzkompositioner för stråkkvartett. Så låter det faktiskt – som jazz. Men så låter det inte – som tonsatt. Toner är ju en sak; musik något annat. Caroline Karpinska, violin, Maria Bergström, violin, Elina Nygren, viola, och Gerda Holmquist, cello, låter tonsättningarna passera genom kropp och själ innan de kommer ut igen via instrumenten.

Toner möter sång, som möter toner. Nybergs röst strävar inåt jazzen och blir mer av jazzsång än tillsammans med jazzmusikerna.

Två hyllningar till kvinnor i rymden: kosmonauten Valentina ”Chayka” Tereshkova och piloten Amelia Eerheart. Också ett par tolkningar, bland annat Like A Sick Eagle” (av Charles Ives). Vackert runt en rytm som pulserar mer än man tror man hör – men framför allt är Lina Nybergs sång och musik som en ändlös rymd.

Där ryms så mycket, spelas, sjungs och berättas, att man nog aldrig kommer att upptäcka allt.

(Lira 2016)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s