På väg genom museishoppen och in till utställningen får jag med mig följande historia. En kvinnlig besökare fick syn på en oljemålning av John Jönsson och utbrast: ”Det där är min farfar!” Målningen föreställer en roende kvinna med ett litet barn, som alltså skulle bli kvinnans farfar, i fören av båten.
Här finns också en bakgrundshistoria: Det hade varit dåligt väder, blåst upp till storm, och många fiskare gick åt. En av dem var Blendas man. Nu hade Blenda tagit över fiskandet för att få ihop till försörjningen och enda möjligheten var att ha deras lille pojke med i båten.
Att känna igen sig och minnas, få sin släkthistoria och uppväxtmiljö inramad på väggen, är ett sätt att uppleva utställningen ”Höra hemma” på Österlens museum i Simrishamn. Men det är inte mitt sätt, för jag har inte den bakgrunden på Österlen, inga barndomsminnen härifrån.
Ett av utställningsrummen på Österlens museum: på väggarna hänger målningar av bland andra Ellen Trotzig och Albert Krüger, i taket syns Emma Karp Lundströms halminstallation. Foto: Bengt Eriksson
Jag ser ”Bilden av Österlen”, så lyder undertiteln, som en konstutställning. En undertitel som dessutom förändras så fort jag börjar titta. Inte singular utan plural, där borde ha stått ”bilder”.
De gamla konstnärerna såg Österlen med egna ögon, var och en målade inåt sig själv lika mycket som utåt landskapet, staden eller hamnen. De målningar som författaren och Österlenkännaren Tomas Löfström har valt ut till utställningen är just plural, mycket olika.
Vilket poängteras av hängningen – som att Fritz Kärfves målning ”Blick mot Löderups kyrka” fått hänga bredvid Frans Bergs ”Slätten från Klitterna”. På den förra är landskapet vidsträckt, platt och lugnt; på den senare kullrigt, stenigt och svårbemästrat. Fridfullt, nästan pastoralt, kontra hårt jobb och slit.
Alla målningar kommer från Föreningen för fornminnes- och hembygdsvårds samling. Övervägande målat i olja men också akvareller, etsningar och träsnitt. Tillkomståren sträcker sig från 1891 till 1974 (eller 2015, inklusive Emma Karp Lundströms halmkärvar).
Tre avdelningar: ”Skördetid och slätt”, ”Stadsliv” samt ”Hamn och kust”. De bästa målningarna (= några av mina favoriter) finns i den första avdelningen: Gerhard Wihlborgs noggranna målning – och se ljuset! – ”Drängarna sjunger maj i byn”, flera målningar där Ellen Trotzig besegrar den österlenska natur som för henne inte verkar ha varit vacker och tillmötesgående utan mystisk och farlig, Albert Krügers isande kalla vintermålning ”Före oväder” och inte minst Henry Maynes ”Marsvinter i Mellby”.
Det andra utställningsrummet med bl a ännu en del av Karp Lundströms halminstallation samt målningar med motiv från Simrishamn. Bl a syns (till höger) Arvid Fougstedts oljemålade porträtt av ”Arbetsutskottet för Föreningen för fornminnes- och hembygsvård i sydösta Skåne” från 1945. Foto: Bengt Eriksson
Motiv: en liten by med några små hus bland åkrarna. Men vad har Mayne egentligen målat, vad visar målningen: det lilla, goda livet eller instängdheten, isoleringen från omvärlden?
Ändå har de övriga avdelningarna blivit extra spännande, eftersom Österlen idag förknippas med himlen över landskapet snarare än stadsliv och fiskenäring. Mayne återkommer med flera etsningar och en målning av sädesmagasinet ”Hafreborg”, där Österlens museum är inrymt.
Bland fiskelägenas konstnärer får jag strax ett par nya favoriter: Willie Weberg och Holger Almqvist. De flesta av utställningens konstnärer föddes före 1900, men Weber och Almqvist var yngre, födda på det nya seklet. Den förres modernistiska hamnar och fiskelägen bör ha målats efter 1950 och den senares föränderliga kustmåleri är från 1960- och 70-talen.
Almqvist söker sig fram genom det nya. Han är personlig men håller sig inte till en – enda – stil. Realism och modernism samtalar i målningarna; det synbara trängs allt mer bort av det outmålade. Holger Almqvist är en Österlenporträttör som förtjänar att lyftas fram.
Hela utställningen inramas, grundas och får sin överbyggnad – alltihop! – av Emma Karp Lundströms halminstallation ”Utflykt”. Hon för in själva naturen i utställningen (halmkärvar i hörnen, som en matta på golvet, hängande från taket) och därmed det konstnärliga skapelseögonblicket. I halmens gulockrafärg avspeglas det ljus som lockat och lockar konstnärer till Österlen.
En fantastisk – med betoning på första stavelsen – konstutställning!
(Ystads Allehanda 2016)
Erikssons kultursidor 