Östen Warnerbring, från början och framåt

Östen Warnerbring ställer sig och tittar på bysten av Per Albin Hansson. En bit ifrån och lite tveksamt.

På omslaget till sin nya CD, ”Piraten, Bombi Bitt och jag”, har han fotograferats bredvid den staty av Fritiof Nilsson Piraten som finns i Kivik. Med historieberättaren Piraten känner Östen stort samröre – ja, nästan släktskap. Politikern Per Albin däremot…

– Per Albin sa de rätta orden när det behövdes. Och han åkte spårvagn till arbetet. Det tycker jag att politiker ska göra. Men jag kommer inte från någon socialdemokratisk familj.

– Pappa var polis och skulle upprätthålla ordningen. En polis kunde inte vara socialdemokrat. Pappa röstade på folkpartiet. Och mamma röstade som sin man, för det gjorde kvinnorna.

– Och det gjorde jag också, när jag kom upp i rösträttsåldern. Tills jag började tvivla på politiken, fundera och undra om det hade någon betydelse vilket parti man röstade på.

Oavsett politiska åsikter var det självklart att stämma träff med Östen Warnerbring just här – i Malmö Folkets park. Det var här som karriären började, här gjorde Östen sitt första arvoderade scenframträdande – även om varken scenen eller arvodet var riktigt vad de blev senare.

– Polisen skulle ha julfest i Moriska paviljongen, berättar Östen och pekar på det slottslika huset med orientaliskt utseende. Pappa tog med mig och ställde mig på ett bord. Jag spelade ”Spiskroksvalsen” på munspel och tonette – ett slags lergök. Det var 1937. Så jag var tre år.

– Arvodet blev en extra julgottispåse. De andra barnen fick en gottpåse men jag fick två.

Strax före julen 2015 kom boken ”Östen med rösten – sångare, musikant, underhållare” (Kira förlag) av nöjesjournalistiken Christer Borg. Min recension av den boken dröjer ännu lite.

Östen Warnerbring föddes i Malmö och växte upp på Bergsgatan vid Möllevångstorget. Också idag bor han i Skåne men i Helsingborg.

Karriären kan beskrivas som en resa från och tillbaka till Skåne och men också som en resa genom olika musikformer. Han har spelat (klarinett och saxofon) och sjungit, översatt sånger, gjort egna låtar och tonsatt dikter av poeter från Malmö, övriga Skåne och även Danmark.

– Musikintresset började med jazz. Jag hörde Thore Ehrling på scenen i Folkets park och Harry Arnold på Amiralen (granne med folkparken). Sen övergick jazzen till schlager och Svensktoppen, visor, musikal och krogshow. Redan som ung var jag också intresserad av det litterära. Och sen blev det väl en blandning av det här.

Allt utom den moderna och ”svårare” jazzmusiken som du spelade som ung – den har väl försvunnit från din repertoar?

– När jag engageras av någon jazzklubb så tar jag fram klarinetten och lirar några låtar. Men efter en kvart sjunker hakan ner av prestationskrav. Ska man spela avancerad jazz bör man öva mer än vad jag har gjort.

Vad tror du att publiken minns mest från dina drygt 50 år som sångare och musiker?

– Svårt att säga. Nej, jag vet inte. Det är kanske en komplimang eller
också är det en brist, men jag tror det finns många bilder av mig.

– Publiken brukar ropa efter ”Sommarvind” och ”Det var längesen jag plocka några blommor”. Nu när jag är ute och sjunger Piratenmaterial så kommer det fram snygga unga tjejer och undrar vem den där Piraten var? Samtidigt som det i publiken sitter äldre pensionärer i 80-årsåldern.

– Jag sjunger allt utom ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, brukar jag säga. Det är inte riktigt sant. Jag sjunger den också – fast bara sexton takter av den, försöker göra det till en rolig grej.

Östen Warnerbring i Malmö Folkets park 2003. Foto: Birgitta Olsson

Men visst tyckte du att nu fick det vara nog, där gick gränsen, när du 1969 sjöng in ”Tyrolerhatten”?– Jag har sjungit fler låtar än den som inte smakat så bra i mun. Och LP-n med ”Tyrolerhatt” belönades faktiskt med en grammis. Det var en omväxlande skiva. Bengt Hallbergs orkester spelade och Lars Forssell hade skrivit någon text. Men klart att jag också tänkte att mer kommersiellt kan det inte bli. Jag ville visa att jag hade andra musikaliska sidor.

En annan sida visade Östen Warnerbring redan ett par år tidigare, 1967, med LP-n ”Östen sjunger Edvard Persson”. Materialet hämtades alltså från den skånske sångaren Edvard Persson. Inte nog med det – sångerna framfördes på skånska.

– Idag är det inget märkvärdigt. Både Peps och Mikael Wiehe sjunger på skånska. Men då var det förbjudet att använda dialekt i radion. Sjöng man på skånska blev man bojkottad.

– Att sjunga Edvard Perssons sånger på någon slags rikssvenska var ju fånigt. Så jag sjöng ”Klockorna i Gamla stan”, som handlar om Stockholm, på svenska och sångerna om Skåne på vårdad skånska. Det godkändes av Sveriges Radio.

Ännu en sida är tonsättningarna av poesi från Malmö och Skåne. Det började med LP-n ”Skåne” (1972), där Östen Warnerbring gjorde musik till dikter av bland andra Artur Lundkvist, Anders Österling, Gabriel Jönsson, Göran Sonnevi med flera. LP-n ”Jag bor vid ett rastställe” (1978) ägnades helt åt Hjalmar Gullberg.

Fast personligen är den här journalisten och lyssnaren ännu mer förtjust i Östens egna sånger om Malmö.

– Göteborg har Lasse Dahlqust och Stockholm har besjungits av till exempel Bellman och Taube. Malmö har sina poeter men det finns få sånger om Malmö. Varför? Jag tyckte väl att jag ville ändra lite på det.

LP-n ”Att stå på en scen” (1987) är en hyllning till födelsestaden. Spridda sånger om Malmö kan också höras på flera andra skivor.

Östen sjunger om en kväll med Thore Ehrling i Folkets park, om malmötöserna Alice och Elsie, den lokala profilen Kal de´ snöar och utflyktsmålet Törringelund. Det är så nära och innerligt skrivet och sjunget att det måste vara självupplevt. Som den sistnämnda sången – min favorit – om Törringelund.

– Ja, det är en sann berättelse. Dit cyklade man, kämpade sig uppför Oxiebacken. Där fanns dansbana, gungor, fiskdamm, fin natur. Törringelund var ett utflyktmål för många familjer i Malmö på 30-talet.

Har du själv någon favorit av dina sånger om Malmö?

– ”När Malmö doftade” – utan tvekan! Lukten av fisk som levererades till Fisktorget. När jag skrapade med fingret på Mazettifabriken och det luktade choklad. Alla dofter som fanns i Malmö. De finns fortfarande kvar i näsan.

1985 skulle Östen Warnebring och Hasse Andersson göra en gemensam krogshow i Malmö. Showen avbröts efter en vecka. Östen stod på restaurang Kronprinsens scen när, som han sagt, ”hjärtat fick en liten smäll”.

– Hjärtinfarkten var inte så farlig. Den kände jag inte av. Men jag fick en blodpropp också och den slog ut musikminnet. Inte ens Gubben Noak kunde jag gnola. Jag åkte upp till Stockholm för att sjunga på ett arrangemang till minne av Artur Lundkvist. Det gick fullständigt åt…

– Jag visste hur det skulle låta men jag fick inte ut det. Det var hemskt. Mitt arbete, hela mitt yrkesliv, var borta.

– Så en dag tog jag saxofonen och spelade Charlie Parkers bopklassiker ”Ornithology”. Rätt igenom! Den låten kunde jag, den mindes jag. En av de svåraste låtar som finns. Efter det kom också resten av musikminnet tillbaka. Det tog ett halvår, säger Östen.

Fast han underdriver nog lite. Vilket är förståeligt. Den där hemska tiden är ingenting han vill minnas. Men återhämtningen tog längre tid än så. Det hörs på LP-n ”Från himlen till Österlen”, som kom 1991. Östen har ännu inte återfått sin rytmiska säkerhet. Han måste också genomgå en bypassoperation och har dessutom opererats för starr.

– Tänker du publicera hela sjukjournalen?

– I så fall kan du också ta med att jag har Bechterews sjukdom. Titta! säger han och ställer sig i profil. Ser du? Jag är stel i ryggen. Jag kan inte komma längre ner än så här, säger han och böjer sig framåt. Bechterew är en inflammatorisk sjukdom som gör att man blir stel.

Vilket öde, det också, för en scenartist.

– Jag klagar inte. Jag har inte ont av det. Nästa år blir jag 70. Jag har inga sjukdomar och krämpor att tala om. Jag mår bra. Det enda är att jag måste gå till doktorn för min axel. Jag har suttit framför datorn och fått musarm.

Med tanke på ovanstående är det glädjande att kunna konstatera att på CD-n ”Piraten, Bombi Bitt och jag” är den gamle Östen Warnerbring tillbaka – i flera betydelser. I musiken blandas jazz, visor, schlagerklistrande melodier, skämt och allvar. Sångspråket är givetvis skånska.

Inte minst sjunger Östen som bara han kan. Eller som Frank Sinatra hade sjungit, om han kommit från Skåne.

– Jag har aldrig plankat Sinatra, påpekar Östen genast. Han är den störste. Sättet att leva sig in i texterna, frasera och dra på rytmen. Att jag sjunger på ett liknande sätt beror på att jag började som jazzmusiker. Jag sjunger som jag spelade.

Fritiof Nilsson Piraten skrev – med något undantag – varken sångtexter eller dikter. Han skrev prosa. Du har tagit textsnuttar från ”Bombi Bitt och jag”, ett telegram som Piraten skickade till Evert Taube och även en recension, skriven av Allan Fagerström. Hur kunde du tonsätta det här?

– Piraten skrev rytmiskt. Något lite har jag ändrat i texterna, men inte så mycket. Man kan tonsätta allt. Det beror på hur man gör. Ibland framför jag ju texterna snarare än sjunger. Som med Fagerströms text. Jag sjunger de första och sista raderna och där emellan pratar jag till musiken.

Det är förresten Jan Andréns jazztrio (piano, bas, trummor) som ackompanjerar Piraten-tosnättningarna.

På väg ut från folkparken möter vi en grupp barn med daghemsfröknar. Östen Warnebring börjar prata med barnen. Han får kontakt direkt. Du heter väl Bertil? säger han till en flicka. Och du, säger han till en pojke, tror jag heter Elsa. Neeeej, protesterar barnen. Sen tar han fram en krona, som han strax trollar bort. Och trollar fram igen – bakom örat på en fröknarna. Alla skrattar.

Du har väl egna barn och barnbarn?

– Jag har fem barn och åtta… nej, nio barnbarn, säger Östen och tillägger, som om han precis kom på det:

– Jag ska åka och fiska med ett barnbarn. Nu.

(Veteranen 2003)