Sångpoetiska funderingar

I slutet av 50-talet fick jag tag på några häften från Svenska Visförlaget med svenska schlagertexter och då hade det också börjat komma översättningar av rocklåtar. T ex ”Singing The Blues” (skriven av Melvin Endsley), som fanns på en EP med Tommy Steele och var en av de första plattor jag köpte (vid julen 1957).

På svenska hade titeln blivit ”Min blåaste blues”. Jag hörde Tommy Steeles engelska sång på EP:n samtidigt som jag läste i häftet och följde med i den svenska översättningen:

Jag har skrivit till dig min blåaste blues
jag har inte råd att ge dig en ros
min kära, men du förstår nog ändå

Översättningen/tolkningen hade förresten gjorts av signaturen Hello, som Olle Helander, nog mest ihågkommen för radioserien ”I blueskvarter”, använde när han försåg utländska låtar med svenska texter.

På 60-talet började jag köpa några små fast lite tjockare amerikanska häften med rock- och poptexter (alltså originaltexter på engelska). Särskilt en text fastnade jag för. Hade jag hört låten på radion när jag läste texten? Minns inte, men jag är säker på att oavsett så skulle jag ha blivit lika fascinerad av texten, som både var en hyllning till den svarta amerikanska sångtraditionen doo wop och en fyndig, mycket rolig ordlek.

Who put the bomp
In the bomp bah bomp bah bomp
Who put the ram
In the rama lama ding dong
Who put the bop
In the bop shoo bop shoo bop
Who put the dip
In the dip da dip da dip

Barry Mann gjorde låten ”Who Put The Bomp?” (ihop med Gerry Goffin) och han sjöng själv in den på en singel som 1961 blev en hit i USA.

När började skivor att åtföljas av blad eller häften där man kunde läsa texterna till låtarna? Jag rådfrågade några facebook-vänner och vi kom fram till att Beatles- LP:n ”Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band” (från 1967) troligen var först (fast där är texterna tryckta på omslaget). I Sverige kan Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja dä ä dä” (1969) ha varit den första skivan med textbilaga, troddes det också i fb-diskussionen. Fast då är frågan om den gavs ut före eller efter Roland von Malmborgs och Hawkey Franzéns LP-skivor, ”Vårt klotrunda fosterland” och ”Visa från Djupvik” (bägge från 1969), som också hade medföljande tryckta texter, på omslaget respektive inneruppslaget.

I en av mina skivbackar råkar jag dessutom hitta en EP med Owe Thörnqvist från 1957 med texten till ”Ett litet rött paket” på omslaget.

… efter alla dessa år av trånad
Så slår jag in det enda som jag har
När ljusen tändas i december månad
En liten pryl från livets billighetsbasar

En liten trött poet i friarkören
Ett brustet hjärta i en skokartong
Ett litet rött paket med vita snören
Som du aldrig har förstått en enda gång
Nej, som du aldrig har förstått en enda gång

Nu ska inte det här bli någon exakt vetenskaplig undersökning utan meningen är bara att notera och påpeka att från slutet av 60-talet blev det vanligt att tryckta texter följde med skivutgivningar. Och det bör väl betyda att någon (artist och/eller skivbolag) tyckte att låttexterna var värda att också bli lästa av de som lyssnade (och kanske inte uppfattade alla ord).

Därmed förvandlades alltså låttexter till sångpoesi, eller? Nja, de sång- och rockpoeter som Joel Eriksson och jag skriver om i trilogin ”Svenska sång- och rockpoeter 1, 2 och 3” (2005, 2006 och 2008) var inte ense om det. ”Klart det är ett slags poesi”, instämde vissa. ”Jag gör ju bara låtar. Inte kan mina texter jämföras med dikter”, invände andra. ”Texterna hör ihop med melodierna och ska inte läsas separat”, sa ytterligare några.

Till sistnämnda kategori hörde en av – enligt min mening – Sveriges främsta sångpoeter. Hen, för att ännu inte avslöja namn eller kön, skivdebuterade 1973 med följande ord- och rimsnilliga singellåt:

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Jovisst, så börjar ”Påtalåten” av och med – betoning på ordet – sångpoeten Ola Magnell.

Men låt säga att jag skulle godta att tryckta låttexter inte bör läsas som poesi, hur ska då texterna läsas? Som ett komplement, en ordlista, ett facit till det man hör, bara? Eller ska man sjunga och spela själv, med gitarren i hand eller fingrarna på pianot? Blir det mindre av poesi då och mer av låttexter? Och spelar roll!

Det händer ju någonting, det händer något annat, med en låttext, innehållsligt och – ja! – poetiskt, när man läser den. Jag hävdar – bestämt – att man inte kan låta bli att läsa låttexten som en dikt, som poesi. Om det sen är en bra låttext/dikt eller inte, det hör inte hit. Det är en annan sak. Dikter, muntligt framförda eller skrivna för papper, är alltid poesi, oavsett om de är bättre eller sämre, riktigt bra eller rätt dåliga.

T ex Leif Nylén och Torkel Rasmusson i Gunder Hägg/Blå Tåget och Thomas Tidholm i International Harvester/Harvester/The Hot Boys hade gett ut diktsamlingar innan de i slutet av 60-talet bildade popband och börja skriva låtar = dikta sånger. Skulle deras ojämna textrader utan melodi vara poesi medan deras likaså ojämna textrader med melodier inte är det?

Och vad ska man säga om låtskrivare och vissångare alternativt sångpoeter som Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg och Cornelis Vreeswijk eller för den delen Leonard Cohen, om man lyssnar utanför Sverige? Deras dikter/sånger har samlats i böcker både med och utan noter och ackord. Vissa sånger föddes som dikter på papper. Och inte upphör väl Dan Anderssons och Nils Ferlins dikter att vara poesi när de får melodier och ackord och blir låttexter, alltså sångpoesi?

Vi läser Hundra år av ensamhet
Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu
(Ur ”Isarna” av Annika Norlin/Säkert! från 2010)

Litteraturprogrammet Babel på SvT utlyste i våras en tävling i ”bästa svenska musiklyrik”. Följande kriterier gällde för att bli nominerad: Låttexten skulle kunna stå på egna ben utan musiken och fungera att läsas högt, inte tyngas av klichéer, ha en egen ton och berättarteknik, vara som en berättelse eller fånga en viss stämning. Sex finalister utsågs: Kajsa Grytt, ”Allt faller”, Mattias Alkberg BD, ”Ragnar”, Lilla Namo, ”Höj volymen”, Håkan Hellström, ”Tro och tvivel”, Lorentz & Zakarias, ”Diamant”, och Säkert!, ”Isarna”.

Låttexterna framfördes = lästes upp utan ackompanjerande musik – som muntliga dikter och berättelser – av skådespelaren Pablo Leiva Wenger. Vinnare: Säkert! – eller Annika Norlin, som hon heter, med låten/dikten ”Isarna” (ur vilken jag nyss citerade några rader) från albumet ”Facit”. Extra kul, får man tillägga, att det blev en kvinnlig sångpoet som utsågs till vinnare i tävlingen ”bästa svenska musiklyrik”.

En eternell i varje stam
för att leda dig säkert fram
till ett välkomme-hus
– ett litet ljus i natten.
Jag har dukat med mat och vin
med kristall och vitt porslin
på ett välkomme-bord.
Små ljusa ord emot natten.
(Ur ”Välkomme-hus” av Turid Lundqvist från 1973)

Några recensenter skrev – någon var riktigt ilsken – att böckerna om ”Svenska sång- och rockpoeter” innehöll för få kvinnor. Det stämmer ju, fast kritiken bör riktas mot verkligheten. Nu håller det på att bli bättre men fortfarande finns det inte lika många kvinnliga som manliga sångpoeter och tidigare var det ännu sämre.

Med vad vi tyckte var rimliga urvalsprinciper – sångpoeterna skulle dikta/sjunga på svenska och ha gett ut så pass många skivor (ett par stycken) att det gick att bedöma personlighet och kvalitet – så blev resultatet tyvärr mansdominerat. Alldeles för få kvinnor. Och böckerna blev ändå inte en spegel av verkligheten, för då hade ännu färre kvinnliga sångpoeter kommit med. De tre böckerna om ”Svenska sång- och rockpoeter” innehåller – procentuellt – fler kvinnor än verkligheten.

Turid Lundqvist, Eva Dahlgren, Kajsa Grytt och Lisa Ekdahl finns med i första boken; Barbro Hörberg, Maria Lindström och Christina Kjellsson i den andra; Annika Norlin/Säkert!, Anna Järvinen, Emma Nordenstam, Karin Ström, Maud Lindström, Edith Söderström, Sanna Carlstedt, Moa Killander, Martina Nilsdotter och Sofia Karlsson (samt lite om Titti Tång/Leia Gärtner) i trean.

Om serien skulle kompletteras med en fjärde del så har jag nu fått två nya muntliga favoritpoeter som bara måste vara med: Syster Sol/Isabel Sandblom (sång, toast och rap) och Lilla Namo med efternamnet Marouf (sång och rap); bägge personliga och fyndiga ordbrukare som förnyar sångpoesin och svenska språket genom att plocka upp tugg från gatan, blanda tal- med skriftspråk, och använda för att skildra livet i dagens Sverige.

Några favoritrader från Syster Sol:

Du kanske tar mig för en knarkare och white trash
men syrran jag har full fokus
du kanske ser mig som en flummig liten hippiebrud
men jag lovar jag har full fokus
(Ur ”Full fokus”, 2013)

Några från Lilla Namo:

Din mamma sa till dig gång på gång på gång
din gångstil är en del av din nedgång
(Ur ”Tuggare utan gränser”, 2013)

När började orden sångpoesi och sångpoet att användas? Jag inbillade mig att de borde ha förekommit redan på 16- och 1700-talen, för att karaktärisera Lasse Lucidor och Bellman, eller t o m ännu tidigare, för att beskriva de franska trubadurerna på 1000-talet och framåt. Men så verkar det inte alls ha varit.

I SAOB (Svenska Akademins Ordbok) finns en uppgift om att 1991 användes ordet sångpoesi (om Bob Dylans sånger) i Dagens Nyheter. Sångpoet finns inte med i ordboken och när jag ringer Språkrådet och undrar, så letas och letas det… Svar: Det tidigaste belägg som går att hitta är från Göteborgs-Posten där ordet sångpoet användes 1994 i en text på kultursidan.

Men jag tvivlar. För det skulle betyda att jag var den första som använde orden = jag uppfann dem! När kan det ha varit som jag första gången skrev sångpoet eller sångpoesi i en text? I alla fall långt före 1991, kanske på 70-talet eller åtminstone i början av 80-talet.

Bägge två är bra och användbara ord, tycker jag. Inte minst sångpoet: ett samlingsbegrepp som sammanför trubadurer och vissångare med låtskrivande rocksångare och singer/songwriters. Eller hur det sistnämnda ordet ska böjas i plural på svengelska (för att inte tala om i bestämda former). Detta otympliga ord – alltså singer/songwriter – används allt mer av allt fler musikskribenter. Så opraktiskt: ordet går ju inte att böja på svenska. Dessutom syftar det främst på en viss sorts sångpoesi med starka influenser från USA och i viss mån Storbritannien. T ex Tomas Andersson Wij kan väl tituleras singer/songwriter men knappast Cornelis Vreeswijk och absolut inte Povel Ramel.

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången vi en gång lärde oss

Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är värda så mycket mer
(Ur ”Vi är värda så mycket mer” av Andersson Wij från 2002)

Av de manliga sångpoeter jag nämnt finns Owe Thörnqvist, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Cornelis Vreeswijk och Andersson Wij med i böckerna om ”Svenska sång- och rockpoeter”. (Ytterligare några: Anders F Rönnblom, Di Leva, Mikael Wiehe, Joakim Berg, Kjell Höglund, Peter LeMarc med ännu fler.)

”Du fick mig att tycka att det är viktigt med texter”, sa musikjournalisten Lennart Persson till mig en gång. Jag tog det som stort beröm. Det är ju mitt syfte med att använda, upprepa och idissla orden sångpoet och sångpoesi: att betona vikten av bra texter – om så bara i en liten poplåt.

Förra – och första – gången jag skrev om sångpoesi i Lyrikvännen var faktiskt 1971. Men så tidigt använde jag ändå inte orden sångpoet och sångpoesi utan då skrev jag om folkpoptexter – om låttexter som hängde ihop med den progressiva musikrörelse som hade fötts på den första Gärdesfesten 1970. Jag skrev en introduktion och valde ut ett större antal texter som Lyrikvännens redaktörer Gunnar Harding och Gösta Friberg i sin tur valde bland och publicerade. Det blev texter av bl a Gläns över sjö och strand/Peter Mosskin, Gunder Hägg/Torkel Rasmusson och den då på skiva outgivna duon Philemon Arthur & The Dung (plus några Dylanöversättningar).

Se hur vitsipporna slagit ut
se hur bonden han släpper sin stut
och från hästen det kommer ett tut

Det är våren!
(Ur ”Vår och sommar” av Philemon Arthur & The Dung, klingande utgiven 1987)

(Lyrikvännen 2013)