Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa staty litenFernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria liten

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Gammalt tegel liten

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus liten

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Torgvågor liten

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatustenar liten

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna liten

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama kakel liten

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Pessoa som graffiti liten

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragegraffiti liten

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören i hattar liten

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s