Emilia Mårtensson
Ana
(Babel Label)
Nu har sångerskan Emilia Mårtensson verkligen fått ihop det med pianisten Barry Green. Ja, även med Sam Lasserson, kontrabas, och Adriano Adewale, rytminstrument. Fast det är framför allt röstens och tangenternas toner och rytmer som samsjungspelar nära och kärvänligt intill, inspirerar och föder varann. The Fable String Quartet kompletterar med stämningsskapande stråkar.
Emilia Mårtensson, skånsk jazzsångerska i London, tar ett jättekliv framåt med sitt nya, andra album ”Ana”. Inte alls så spretigt som debuten utan mer sammanhållet. Hon verkar ha fått mycket bättre koll på sin repertoar.
Egna kompositioner som titelspåret och ”Moffi´s Song” (tillägnade hennes mormor respektive morfar) blandas med handplockat material ur dagens brittiska (jazz)sångbok – ”Harvest Moon” (av Jamie Doe), ”Learnt From Love (Barnaby Keen) och ”Tomorrow Can Wait” (Emine Pirhasan) – som inte bara är bra sånger utan hon tolkar och omtolkar dem, får både texter och melodier att bli hennes. (Jo, jag har letat upp originalen på nätet, lyssnat och jämfört.)
Sistnämnda låt, jazzpopballaden ”Tomorrow Can Wait”, är toppspåret. En så finkänslig närhet mellan röst och ord, och förhållandet mellan melodi och rytm blir ett balansnummer.
Emilia Mårtensson sjunger först melodin och texten, för att sen övergå till ordlös sång där hon scenograferar och ännu mer bygger upp känslan och stämningen. Medan pianotonerna strilar och glittrar allt närmare och nära rösten, från stilla, spridda toner till upphetsat intensiva.
Samarbetet grundas med inte en baston för mycket och lika exakta rytmer på trummor och cymbaler. Till slut: stilla, allt mer stilla och tystare. Så fint.
Också en tolkning av Paul Simon-låten ”Everything Put Together Falls Apart” och ett par sånger på svenska, traditionella ”När som jag var på mitt adertonde år” och egna sången ”Vackra människa” som framförs a cappella.
(Lira 2014)
Erikssons kultursidor 