Kjell Westö
Vådan av att vara Skrake
(Söderströms/Norstedts)
Det är inte nödvändigt, men nog hjälper det om man är finlandssvensk eller svenskfinländare (beroende på vad man vill kalla sej). Dessutom bör läsaren vara eller ha varit bosatt i Helsingfors.
Inte så att jag vill avskräcka någon från att läsa Kjell Westös nya roman. Tvärtom! Men ovanstående varudeklaration eller brasklapp kan ändå vara på sin plats. Läsarten skiljer på den östra respektive västra sidan om Östersjön. ”Vådan av att vara Skrake” blir en roman i finlandssvenska och en annan i svenska ögon.
Finlandssverige/Sverigefinland är ett annat land: där talas och skrivs ett språk som till förväxling liknar svenska men landets invånare har erfarenheter som svenskarna på den här sidan Östersjön blott kan ana. Dessa erfarenheter, vilka bildar ett kollektivt finlandssvenskt minnesgods, använder Westö som klangbotten och resonanslåda.
Han förutsätter i betydelsen utelämnar: på var och varannan sida tvingas en svensk läsare stanna upp och fundera. Varför handlar romanfiguren så här? Vad syftar Westö nu på? Medan finlandssvenskar kan läsa romanen som en sammanhängande berättelse, i en – snabb – följd.
Ibland är det något så litet som en geografisk bestämning, namnet på en stadsdel eller del av en stadsdel i Helsingfors. När bröderna Leo och Bruno placeras på varsin sida om Långa bron, så hjälper det att veta att bron är kort, räknat i meter, men oändligt lång, om man räknar socialt, i samhällsklasser.
Det kan också vara något så stort och genomgripande som inbördeskriget, vilket gick genom hela Finland, genom släkter och familjer, och orsakade brand och aska.
Paradoxalt nog tror jag att bristen på information, genom att tvinga mej att hålla ett långsammare lästempo och tänka efter, bidrar till att fördjupa och förbättra romanen. Westö skriver – på och mellan raderna – Finlands 1900-talshistoria.
Liksom Kjell Westös föregående roman, ”Drakarna över Helsingfors”, har ”Vådan av att vara Skrake” formen av en familje- och släktkrönika. Jag-berättaren, Wiktor Juri Ansgar Skrake, är tredje generationen Skrake i byn Råberga utanför Helsingfors. Journalist på Hufvudstadsbladet, copywriter på Lowe Brindfors och McCann, ansvarig för såporna på en TV-kanal…
I mitten av 1990-talet återvänder Wiktor till den ärvda funkisvillan: sitter och ser ut genom fönstret, minns och skriver, inte i kronologisk utan i associativ minnesordning.
Med minnets pusselbitar lägger han bilden av släktens historia. Där finns farfar Bruno Skrake, den nyrike affärsmannen, farmor Maggie, född Enerot med ryskt påbrå, och onkel Leo, lärare och drömmare. Framför andra finns där släktens särling, pappa Werner, släggkastare, fiskare och författare av fiskeberättelser.
Vera, Wiktors mamma, har sin egen historia. Hon förenar Finlandssverige med Finland. Skillnaden mellan finskt och svenskt är för henne ett försvunnet e. Veera, 8 år, kom till Sverige som krigsbarn. Där tappade hon ett e, sitt finska modersmål och sin barrskogssjäl.
Är det bara som jag får för mej att bilden av släkten Skrake också föreställer Finlandssverige som helhet (i sin tur en parallellbild av Finland)?
Westö skildrar det gamla Finlands modernisering och internationalisering, bland annat exemplifierat av Werners fanatiska kärlek till svart amerikansk rhythm & blues (en musikform som han lärde känna och älska när han på 50-talet var student i Cleveland och hörde radiostationen WJW).
Genom att skildra dem som olika – alla sorters – individer bryter Westö också sönder myten om finlandssvenskar som en homogen (över)klass.
Här har jag försökt ge en helhetspresentation av romanen Vådan av vara Skrake. Jag skulle också kunna stanna vid en enskild detalj, någon av de många separata berättelserna: små och större, från noveller och enaktare till romaner i romanen. Som när pappa Werner fångade en fyra och ett halvt kilo stor Silverfisk (egentligen en öring men han kallar dem Silverfiskar) på spö.
En fångst som förändrade och (än mer) fördärvade hans liv.
Fiskeförfattaren Werner Skrake ville berätta om Silverfisken, skriva en fiskehistoria som var mer än en historia om fiske. Men han kunde inte. Han lyckades inte. Werners fiskeförfattande nappade inte längre.
Denna kortroman i den längre romanen blir en mångbottnad berättelse om förhållandet mellan liv och konst, mellan förmågan och viljan – ja, tvånget – att som konstnär ständigt försöka överträffa sin förmåga. Inte omöjligt att det också kan handla om författaren Kjell Westö själv.
”Vådan av att vara Skrake” är en innehållsrik roman, långtifrån färdigläst efter en enda gång. Den måste läsas och läsas om.
(Allt om Böcker 2000)
Erikssons kultursidor 