Betong, metall och glas i naturen. Är det alltid fult? Kan det aldrig bli vackert? Måste det vara att utsätta naturen för ett ingrepp? Att skända träden, buskarna, gräset och stenarna, himmelen och havet.
Ännu en gång tänker jag på Kivik Art Centre. Fast där ska jag inte börja utan starten skedde i Norge. Det var mellan jul och nyår. Jag slank undan och satte mig vid teven, slog på den för att koppla av och se lite vad som helst.
Och så hamnade jag mitt i den storslagna norska naturen, bland fjällen, dalarna, fjordarna och havet: i Kjeksa, Rondane, Juvet, Stegastein och Lærdal, på Trollstigen och Atlanterhavsveien. Den första är liten och smal, stängd vintertid; den andra, som löper vid Kristiansund, mellan öarna och över havet, har utsetts till ”landets vackraste väg”.
Följ med på en äventyrsresa i bil en regnig, blåsig dag längs Atlanterkustveien. Hämtat från YouTube.
Bro efter bro och märkligast, mest hisnande: berg- och dalbanan till bro vid Myrbergholm.
Journalisten Staffan Bengtsson hade rest med bil och fotograf längs Norges så kallade ”Nasjonale turistveger”. Han betraktade både naturen och arkitekturen; det ena kontra det andra. Ett K special-program med rubriken ”Ny norsk arkitektur på väg”.
Bengtsson visade ett landskapshotell med rum i form av kuber mellan träden, rast- och utsiktsplatser. Eller ”utsiktstrampolin”, så kallades en av dem, med blott ett glasräcke längst fram så att jag genom teverutan kände suget från naturen.
Juvets naturhotell i Norge. Fotot hämtat från hemsidan: www.juvet.com
Trä är ett bra men svårt byggmaterial för Norges bistra klimat. Till exempel massiv fur har använts inomhus men exteriörerna består av betong, metall och glas.
Allt ingår i den satsning på arkitektur och konst längs turistvägarna som Statens Vegvesen startade 1994. Många mil och timmar att köra med bil mellan olika arkitekturkonstverk men sammanlänkade i ett teveprogram blir känslan: ett maximerat Kivik Art.
Ilska och glädje. För och emot.
Även i Norge har kombinationen modern arkitektur och natur kritiserats. Mest ilska verkar ett konstprojekt i Laerdal ha utsatts för. Över fjället leder en gångstig fram till ett ide där en uppstoppad björn ligger och sover på en samling moderna antikviteter. ”Skrot”, sa en äldre man i programmet.
Enligt kommunchefen har det kommit mycket kritik men inte en enda negativ kommentar från någon kvinna. Särskilt män 50 plus ogillar konstverket.
Arkitekten Petra Gipps ”husskulptur” på Kivik Art. Foto: Bengt Eriksson.
Fler foton av Gipps ”hus” – se här.
Mina spontanta tankar: Fantasieggande. Roligt. Vackert. Naturnära. För norrmän är inte urbana utan förblir landsbygdsbor, enligt en arkitekt. Oavsett material ritar och bygger norska arkitektkontor – som Snøhetta – aldrig mot utan alltid med naturen.
Snøhetta har också bidragit till Kivik Art med betong- och glaspaviljonger som kunde vara prototyper till något som ska byggas längs en turistväg i Norge. Liksom Petra Gipps trä- och betonghus kan bli en ”fjellhytte”. Det mest omtalade på Kivik Art – alltså David Chipperfields och Antony Gormleys (i folkmun) ”torn” – kunde placeras vid kustveien med utsikt över Atlanten.
Inte heller jag tyckte att betong passar i naturen – innan jag besökte Kivik Art. Det var samma år, 2008, som ”tornet” kom dit. Min upplevelse beskrev jag ungefär så här i Ystads Allehanda:
Se Kivik Arts video om David Chipperfields och Antony Gormleys ”betongtorn”. Filmat av: Ulf Gertz.
All denna betong! Ändå stör den inte, blir inte en kontrast, utan smälter in som en extra bit natur. Det gäller också årets stora paviljong. Ja, den är gigantisk! Inte minst till tyngden: 596 ton.
”Elefanten”, enligt Gormley, smälter faktiskt in bland träden i backen. Just där ska den stå. Där hör den hemma. Tillåtet att ta ordet vackert i mun? Jag gör det!
Sommaren 2013 ska Kivik Art inviga ännu en arkitektonisk skulptur: Gert Wingårdhs 18 meter höga Himlatrappa i stål. Jag måste förstås dit och titta! Det blir spännande att se om – och hur – också den här Giganten smälter in i Bergdalas natur på Lillasten.
Nu står den på plats: ”Stairway to Heaven” – eller ”Himlatrappan”. Foto: Bengt Eriksson.
‘(Ystads Allehanda 2013)
Erikssons kultursidor 